http://www.thecommentator.com/article/3410/the_coming_arab_winter
Den kommande arabiska Vintern.
Medan omfattningen av fracking-inducerade geopolitiska skakningar fortfarande märks, att skaka om Mellanösterns tyranniska oljepolitik på ett sätt som politik aldrig kunde
"Oljans hem", den arabiska världen, måste nu vänd sig till alternativa källor
Peter C. Glover och Michael J. Economides
Glöm den arabiska våren. Islamister har redan kapat den. Men, som om internt hoppet släcks om demokrati inte är tillräckligt, samlas mörka moln nu för att utplåna den ekonomiska "solen" för oljedrivna Mellanöstern stater, inleder - på grund av västvärldens tekniska fracking -"mirakel" - en ny arabisk vinter.
Problemet är, som vi vet, att ekonomin i många arabstater förlitar sig nästan uteslutande på intäkter från massiv oljeförsäljning. Utan den vet de ledande ljusen i OPEC att det är bara en tidsfråga innan den globala exporten av amerikansk frackingteknik minskar många arabstater till deras bekanta urusla ekonomiska status.
Saudiarabien rankas idag som världens ledande oljeproducent, men inte mycket längre. Saudierna blir desperata. Medan omfattningen av sina reserver kan diskuterass, är kollapsen av saudisk och OPEC-oljemakt inte en fråga om gissningar, det är oundvikligt.
Att överleva dagarna efter att den oljeeldade energins dominans är över, är saudierna upptagna med att utforska sina skiffergasresurser (men saknar vatten nödvändigt för frackingsproduktionsprocessen). Och för att gripa efter andra energi-"halmstrån", fylls ökenriket med investeringar i dyra och tvivelaktiga solinitiativ för att kompensera det snabbt ökande inhemska efterfrågan på landets olja.
De övriga regionala producenterna måste tänka liknande. Men vad som ganska mycket beseglat Saudiarabiens energi-öde, som andra OPEC medlemmar, är den globala spel-växlaren USA.s skifferrevolution har visat sig vara.
Inom bara ett par år efter att dert tog fart, gör USA:s skiffergas och oljeindustrin gör det möjligt för Amerika att bli allt mer självförsörjande med import från Mellanöstern kraftigt reducerad.
USA börjar förmörka förmörka Saudis energi-produktionskapacitet. 2012 års upplaga av IEA:s World Energy Outlook säger att Amerika kommer att överträffa Saudi som världens största oljeproducent 2020; sådan är graden av den nuvarande amerikanska oljeutvecklingen som de tycks vara innan dess.
USA börjar förmörka förmörka Saudis energi-produktionskapacitet. 2012 års upplaga av IEA:s World Energy Outlook säger att Amerika kommer att överträffa Saudi som världens största oljeproducent 2020; sådan är graden av den nuvarande amerikanska oljeutvecklingen som de tycks vara innan dess.
Enligt en färsk rapport, till den dramatiska expansionen av USA:s produktion skulle det kunna driva den globala reservoljekapaciteten till över 8 miljoner fat per dag. Vid den tidpunkten kan OPEC förlora sin förmåga att ställa in eller påverka priserna och de globala oljepriserna kan sjunka kraftigt. Även om det skulle vara en tung belastning på många västerländska energiproducenter, skulle det visa sig förödande för OPEC: s medlemsländer.
Mycket närmare hemmet, har Israels onshore skifferolja potential att väl matcha vad som finns kvar av saudiska oljereserver. Och Israels ytterligare offshore-potential av skiffergas är inställd på att sända den judiska staten till energi-supermaktstatus som utmanar OPEC staterna. Fortfarande att vänata på, skulle dock effekten känd från utvecklingen av Kinas enorma skiffer-resurser som lätt kunde överglänsa de i USA och Kanada (de sistnämnda har oljesand)..
Sedan finns det massiva skifferpotentialer i Ryssland, Argentina och även Australien. Europa kan nu sova vid ratten i sin energi- färdplan på grund av miljöhänsyn, men det är bara en tidsfråga innan den europeiska monetära krisen - och de inhemska rikedomar de sitter på - får också dom att tvingas att börja med fracking. Poängen är att, från Asien till Amerika till Europa, är olje- och naturgastilskotet öppnar upp i ett flertal icke-OPEC, icke-arabiska länder.
Världen förändras och fracking förändrar den. Så vad är det geopolitiska nedfallet när stora delar av världen inte längre törstar efter Mellanösterns arabiska olja och gas?
Geologer trodde en gång att två tredjedelar av världens olja och en tredjedel av sin gas låg under en handfull Persiska Gulfstater. För bara några år sedan styrde peak oil alarmister energifokets
bokhyllor. Inte längre. OPEC:s makt att hålla väst som gisslan - som de gjorde 1973 i den arabisk-israeliska oljeembargoaffären - inte bara minskar, utan kommer inom kort att vara utrotad.
bokhyllor. Inte längre. OPEC:s makt att hålla väst som gisslan - som de gjorde 1973 i den arabisk-israeliska oljeembargoaffären - inte bara minskar, utan kommer inom kort att vara utrotad.
Även om skenande framgång i USA:s skiffergasrevolution skulle vara svår att efterlikna någon annanstans, hotar den kommande tidsåldern av naturgas på allvar de nuvarande konventionella olje befogenheterna. Och det är inte förvånande med tanke på att, som MKB-rapporten, för varje $ 4 amerikanska medborgare betalar för energi från naturgas betalar de $ 25 för olja. Inte undra på att världens ledande aktörer - Kinas Sinopec, Frankrikes Total, Shell, BP m.fl.. alla faller över sig själva att köpa en bit av den amerikanska skifferkakan. Och inte bara för investeringen i den skenande framgång som är USA:s gasindustri; utan som en viktig investering i deras globala frackingterminer.
Det finns andra allvarliga konsekvenser för Mellanösterns oljestater, också. Med Mellanöstern inställd på att förlora sin oljedominerande ställning kommer de också att förlora mycket av deras strategiska betydelse för USA. Så vem skulle vara "polisen" i Persiska viken, hålla ett lock på regional anarki om Amerika lämnar?
Saudierna och andra sunni statliga huvuden är redan lika nervösa som Israel om Irans regionala kärnvapenambitioner. Men även inom landet, som förmågan hos regimerna att muta sina medborgare med massivt subventionerade oljepriser tack vare utländska oljedollar minskar, vi kommer sannolikt att se mer och mer gatuvåld som hotar den regionala stabiliteten i hela regionen. Som en amerikansk nationell säkerhetsspecialist uttrycker det:
"De största förlorarna skulle vara de arabiska oljestaterna grupperade i samarbetsrådet Gulf, där monarkier är mest bevarade vid makten genom en kombination av oljedollar och amerikansk militär makt."
Samma specialist förutspår att, med undantag för Saudiarabien, inte en av sunniarabstaterna skulle kunna försvara sig mot Iran eller Irak, skulle det senare landet snabbt göra anspråk på nytt på kuwaitoljefälten den gång Amerika "lämnar scenen".
Sedan finns terrorism. På den positiva sidan finns ingen tvekan om att den globala terrorismen har (ironiskt nog) hållits uppe av ett överflöd av oljedollar. Som vi ser flödet från just denna kran kraftigt minska under kommande år, skulle möjligheten att finansiera krig genom ombud och storskaliga terroristorganisationer minskas avsevärt. Men den inneboende känslan av "offer" till synes inbäddad i arabisk kultur - och underblåst och använd av islamister - är det sannolikt att det produceras allt större enskilda handlingar av terroristverksamhet, både hemma och utomlands.
Låt oss vara tydliga. Ingen vill se ökad fattigdom spridas genom de arabiska länderna i Mellanöstern. Men "offer" för västerländsk politiken är arabstaterna inte. Missbruk av en stor del av oljeinkomsterna och misslyckandet med att investera i sina länder och medborgare har dock lämnat arabstaterna mycket sårbara för utveckoingen av energi och den tekniska utvecklingen. Det är ett extremt misslyckande av socialpolitiken som gjorts mycket klart i The (Sordid) Tale of Three Arab Countries.
Medan den globala omfattningen av fracking-inducerade geopolitiska vibrationer fortfarande märks, att skaka om den arabiska Mellanöstern och dess tyranniska oljepolitik fungerar autmärkt på ett sätt som politik aldrig kunde.
Och det finns en lärdom för västmakterna här, särskilt de som fortfarande diskuterar om fracking av sin inhemska skiffer är "grön" eller inte: I filmerna får kärlek världen att gå runt; i den verkliga världen är det energi.
The coming Arab Winter
While the extent of the fracking-induced geopolitical tremors are still to be felt, the shaking up of the Middle East's tyrannical oil policies is moving the regional tectonic plates as politics never could
Once the 'home of oil', the Arab world is now turning to alternative sources
Peter C. Glover and Michael J. Economides
Forget the Arab Spring. Islamists have already hijacked it. But, as if internally extinguishing the hope of democracy isn’t enough, dark clouds are now gathering to blot out the economic ‘sun’ for the oil-powered Middle East states, ushering in – courtesy of the West’s technological fracking ‘miracle’ – a new Arab winter.
The trouble is, as we know, the economies of many Arab states rely almost exclusively on massive oil revenues. Without them the leading lights of OPEC know it is only a question of time before the global export of US fracking technology reduces many Arab states to their familiar basket case economic status.
Saudi Arabia currently ranks as the world’s leading oil producer, but not for much longer. The Saudis are getting desperate. While the scale of its reserves may be hotly debated, the collapse of Saudi and OPEC oil power isn’t a matter of conjecture, it’s inevitable.
Realising the days of its oil-fuelled energy domination are numbered, the Saudis are busy exploring for shale gas resources (but lack the water necessary for the fracking production process). And grasping at other energy ‘straws’, the desert kingdom is even investing in expensive and dubious solar initiatives to offset the fast-rising, revenue-reducing domestic demand for the country’s oil.
The other regional producers will have to think like-wise. But what has pretty much sealed the energy fate of Saudi Arabia, as other OPEC members, is the global game-changer that the US shale revolution is proving to be.
Within just a few years of it taking off, the US shale gas and oil industry is enabling America to become increasingly self-sufficient with imports from the Middle East greatly reduced. The US is closing in on eclipsing Saudi energy production capacity. The 2012 edition of the IEA’s World Energy Outlook says America will surpass Saudi as the world’s biggest oil producer by 2020; such is the rate of current US oil development it could well be before then.
According to one recent report, the dramatic expansion of US production could push global spare oil capacity to exceed 8 million barrels per day. At that point OPEC could lose its ability to set or influence prices and global oil prices could drop sharply. While that would take a heavy toll on many Western energy producers, it would prove disastrous for OPEC’s member states.
Much closer to home, Israel’s onshore shale oil potential may well match what’s left of Saudi’s oil reserves. And Israel’s additional offshore shale gas potential is set to rocket the Jewish state to energy superpower status rivalling the OPEC states. Still to come, however, would be the impact felt from the development of China’s huge shale resource that could easily eclipse those of the United States and Canada (the latter being oilsands).
Then there’s the massive shale potential of Russia, Argentina and even Australia. Europe may currently be sleeping at the wheel of its energy road map due to environmental concerns, but it’s just a matter of time before European monetary crisis – and the domestic riches to be had – is also fracked by the shale development bug. The point being that, from Asia to the Americas to Europe, oil and natural gas bounties are opening up in numerous non-OPEC, non-Arab countries.
The world is changing and fracking is changing it. So what is the geopolitical fall-out when much of the world no longer thirsts for Middle East Arab oil and gas?
Geologists once believed that two-thirds of the world’s oil and one-third of its gas lay under a handful of Persian Gulf states. Just a few years ago, peak oil alarmism ruled the energy bookshelves. No longer. OPEC’s power in holding the West to ransom – as it did in 1973 in the Arab-Israeli oil embargo affair – is not only diminishing, it will shortly be extinct.
Though the runaway success of the US shale gas revolution would be difficult to emulate elsewhere, the coming age of natural gas is seriously threatening the current conventional oil powers. And that’s not surprising given that, as the EIA reports, for every $4 US citizens pay for energy from natural gas they pay $25 for oil. No wonder the world’s leading players – China’s Sinopec, France’s Total, Shell, BP et al. are all falling over themselves to buy a slice of the US shale cake. And not just for the investment in the runaway success that is the US gas industry; but as a key investment in their global fracking futures.
There are other serious implications for the Middle East oil states, too. With the Middle East set to lose its oil-dominant position it will also lose much of its strategic relevance for the United States. So who would ‘police’ the Persian Gulf, keeping a lid on regional anarchy if America leaves?
The Saudis and other Sunni state heads are already as nervous as Israel about Iran’s regional nuclear ambitions. But even domestically, as the ability of the regimes to bribe their citizens with massively subsidized oil prices courtesy of foreign petro-dollars diminishes, we are likely to see more and more street violence threatening regional stability across the region. As one US national security specialist puts it:
“The biggest losers would be the Arab oil states grouped in the Gulf Co-operation Council, most of which are monarchies kept in power by a combination of oil dollars and American military power.”
The same specialist predicts that, except for Saudi Arabia, not one of the Sunni Arab states could defend itself against Iran or Iraq, the latter country could quickly lay claim again to the Kuwaiti oil fields once America “leaves the stage”.
Then there’s terrorism. On the upside, there’s little question that global terrorism has (ironically) been sustained by an abundance of petro-dollars. As we see the flow from that particular spigot greatly reduced in coming years, the ability to fund proxy wars and large scale terrorist organizations would be significantly reduced. But the inherent sense of ‘victimhood’ seemingly embedded in Arab culture – and fomented and used by Islamists – is likely to produce increasing individual acts of terrorist activity, both at home and abroad.
Let’s be clear. No one wants to see increasing poverty spreading through the Arab lands of the Middle East. But ‘victims’ of Western policy the Arab states are not. The misuse of much of oil revenues and the failure to invest in their countries and citizens, however, has left the Arab states highly vulnerable to advancing energy and technological developments. It’s an abject failure of social policy made abundantly clear in The (Sordid) Tale of Three Arab Countries.
While the global extent of the fracking-induced geopolitical tremors are still to be felt, the shaking up of the Arab Middle East and its tyrannical oil policies is moving the regional tectonic plates as politics never could.
And there’s a lesson for the western powers here, especially those still debating whether fracking their domestic shale is ‘green’ or not: In the movies love makes the world go round; in the real world it’s energy.
The above concludes a short series that includes, part I: ‘Israel: The Coming Energy Superpower’ and, part II, ‘OPEC Fracked’.
Peter C Glover and Professor Michael J. Economides are co-authors of Energy and Climate Wars (Continuum). For more: www.petercglover.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar