fredag 31 juli 2015

Israelisk mordbrand.

NYT och Yahoo News säger:

Jewish Arsonists Suspected in West Bank Attack That Killed Palestinian Toddler



DN "vet" alltså att det är ett israeliskt terrordåd innan någon skyldig har hittats, bara vissa misstankar har publicerats eftersom det är rutin att skylla allt på "bosättare"  innan man vet något. De utgår från misstankar, och automagiskt förvandlar det till sanning.

Jag är gammal nog att minnas tiden när inte tidningar hävde ur sina egna favoritmisstag som den enda sanningen. Det har hänt många nog gånger att araber själva har tuttat på för att sen anklaga judar, vilket genast snappas upp och blir anklagelser mot judar i externpressen.

Hade pressen redovisat fakta och inte populära spekulationer,  Judar har anhållits och fått skulden för en hel del av polise, men sen har det visats att ingen domstol kunde döma dem eftersom det bara var spekulationer. Även från polis och höga gubbar som borde veta bättre.

Netanyahu säger
 och detta i relation till att han har förstört livet för ett antal nybyggare ocfh får skylla ifrån sej när han upptäckte vilken ilska det gav också bland Knesset:

PM Visits Injured Relatives of Child Killed in Terror Attack

Netanyahu visits members of Dawabsha family, vows to catch suspected Jewish terrorists behind attack which killed young child.





Binyamin Netanyahu at Tel Hashomer Hospital
Binyamin Netanyahu at Tel Hashomer Hospital
Credit: Flash 90
Prime Minister Binyamin Netanyahu paid a visit to the family of the Palestinian child Ali Dawabsha, who was murdered in an attack on his homein the Arab village of Duma early this morning.
The PM spent time with relatives injured in the firebomb attack, believed to bethe work of Jewish extremists, at the Chaim Sheba Medical Center at Tel Hashomer.
Speaking following the visit, Netanyahu strongly denounced the "brutal" attack and said he had called Palestinian Authority chairman Mahmoud Abbas to vow Israel would track down the killers.
"I just came from the bedside of four-year old Ahmed Sa'ed. Sixty percent of his body is burned. We're doing everything we can to save this young boy, give him a life," Netanyahu said. "His two parents are in other parts of the Israeli health system. We're trying to give them the best treatment to save their lives."
"When you stand next to the bed of this small child, and his infant brother had been so brutally murdered, we're shocked, we're outraged. We condemn this. There is zero tolerance for terrorism wherever it comes from, whatever side of the fence it comes from, we have to fight it and fight it together."
"I spoke to President Abu Mazen right before I entered the hospital. I told him of this visit and of Israel's absolute commitment to find the perpetrators, bring them to justice," Netanyahu continued, while calling for calm.
"We have to calm the spirits and recommit ourselves to our joint battle against terrorism and extremism. It's something that all parts of the Israeli government and all parts of Israeli society agree on. It's important that we make a common cause with our Palestinian neighbors to give ourselves a better future - a future free of violence, free of terror, a future of peace."

Konstigt nog har TT aldrig nämnt händelser som
Police Believe Arab Arsonists Behind Jerusalem Forest Fires
Authorities find remains of Molotov cocktails at site of today's fire, close to Arab village.

Som händer ett antal gånger per år, där man anklagar arabiska mordbrännare för mordbrand, och ofta nog kan bevisa det. Planterad skog som är väsentlig för Israel, bränns ner - kan man inte göra något nyttigt kan man alltid förstöra.



Googlar du efter "arab arsonists" kommer 1260 hits, googla efter "arabiska mordbrännare" hitar du 8 - de flesta från mina bloggar.

Något senare rapporteras att en arab skjutit från en arabisk-registrerad bil mot en judisk bil. Abbas ska ta fallet till ICC redan innan nån skyldig har hittats, enligt den artikeln.

Att ta som "bevis" att nåt har skrivits på hebreiska i ett område där i stort satt alla araber kan hebreiska verkar infantilt.













Ban ki-Moon avslöjar sin totala okunskap. "Israel godkänner nya bosättningar"

Hört talas om den mannen? Han, som åtskilliga andra, är okunnig om lagar och avtal som gäller Israel. DNs svammel.

UN: Beit El Housing 'An Impediment to Peace'

Ban uttalar sig politiskt korrekt eftersom han hatar Israel och judar och aldrig lärt sig grundläggande fakta. Han blir hysterisk om Israel utövar sina rättigheter och reagerar på minsta klagomål från arabvärlden (grönt) mot Israel (rött).

torsdag 30 juli 2015

Jonathan Pollard släpps från amerikanskt fängelse efter 30 år.

Jonathan Pollard har inte märkts i svenska massmedia särskilt mycket. Det är en gammal historia - om  den judiske tjänstemannen i USA som, när han såg hemligheter mellan USA och arabvärlden som var direkt hotande för Israel,  USA skulle ha berättat om det för sin allierade, Israel men vägrade -

onsdag 29 juli 2015

Hur reagerar Saudiarabien på Obamas vansinnesavtal?

Iran firar avtal.

Saudi-Iranian understanding key to nuclear deal's success

Iran's July 14 signing of a nuclear treaty has reduced the historic strain between Iran and the West, but it cannot be expected to foster peace without broad consideration of other players in the region, particularly the Sunni Arab axis.
SummaryPrint The nuclear deal should be a prelude to major coordination between Saudi Arabia and Iran if it is to help bring about peace in the region.
Author Ali Mamouri Posted July 24, 2015
Translator: Joelle El-Khoury

Turkiet fortsätter folkmordstraditionen efter armenierna.

Vi vet hur ursinniga turkarna blir när man talar om att historieböckerna berättar om deras folkmord på armenier, nu fortsätter de vanan med kurderna som DN talar om.

Ser i den kursiverade rutan, det väsentliga problemet som Erdogan helst inte vill tala om och DN inte skriva om - om några decennier kommer där att leva fler kurder än turkar i Turkiet. Där finns alltså fler kurdiska än turkiska soldater.

Kurderna blev lovade självständighet efter första världskriget - de är den största folkgruppen som än inte har någon stat. Googla på kurdish independence och du hittar ett antal artiklar med svepskäl


The Demographic Sources of Turkey's Foreign Policy Crisis


OCTOBER 25, 2012
By David P. Goldman

JINSA Fellow

Syria's two million Kurds have become a wild card in the country's crisis, after the Assad regime encouraged Kurdish autonomy as a ploy against its Sunni opposition in the ongoing civil war. The importance of the small Syrian Kurdish zone extends far beyond its possible role as a base for PKK guerillas to attack Turkish security forces. The new self-assertion of Syria's Kurdish minority forces a long-term problem onto the short-term regional agenda: the inexorable shift of the population balance in Anatolia towards the fast-growing Kurdish population at the expense of Turkish-speakers, whose fertility has fallen to Western European levels.

Turkey's demographic time bomb has gone largely uncommented in the Western press, but it has the undivided attention of the Turkish media. The thesis that the Kurdish question may not be soluble within Anatolia over the medium term has gained wide credence among Turkish analysts. It helps to explain why Turkey appears paralyzed in the face of the Syrian conflict.

In a matter of months, Turkish foreign policy has devolved from Foreign Minister Ahmet Davutoğlu's celebrated "zero problems" policy to severe problems on every border and beyond. If Turkey's foreign policy travails stem from inexorable long-term trends rather than short-term mistakes, as some Turkish analysts argue, conventional wisdom about Turkey's status as a pillar of the Western alliance deserves reexamination. If Turkey is fighting a rearguard battle against an inevitable Kurdish ascendancy, American policy should seek to ensure that the emerging Kurdish nationality remains supportive of Western goals. Because of the Turkish-Syrian conflict, there is competition for Kurdish sympathies.

Areas of large Kurdish population in red

 DN:s karta


The Assad regime has resented Turkey with a piece of poisoned bait by withdrawing the Syrian army from majority-Kurdish areas abutting the Turkish border. The result is a de facto autonomous Kurdish zone that acts as a buffer with Turkey. Assad evidently hopes that Kurdish ambitions will make it virtually impossible for Turkey to intervene in Syria's civil war.

The Los Angeles Times reported Oct. 5 from the northern Syria town of Afrin that "conflict seems far away from Kurdish towns like this agricultural hub...While battles rage in Aleppo, just 40 miles to the southeast, markets here are lively and, in the evenings, men at animated eateries sip arak, the clear, anise-flavored liquor that turns cloudy when mixed with ice and water. Assad's stretched forces gradually withdrew, culminating in a near-total pullout in July that occurred with barely a shot being fired, Kurdish leaders say... Nearby, rebel-held Arab cities like Azzaz and Al Bab have become doleful and depopulated battlegrounds, rubble-strewn ghost towns where remaining residents dart for cover when fighter jets buzz overhead."

Josh Wood wrote in AI-Monitor Oct. 4, "As did the 28 million other Kurds in Iraq, Turkey and Iran, Syria's Kurds endured decades of marginalization and subjugation under unfriendly governments. Now autonomy is on the minds of many here. With the state gone, they are organizing for self-governance - from garbage collection to town councils and armed forces - as they lay tentative claim to some areas. "Always the Kurdish people were soldiers for others, so we decided to be soldiers for ourselves, for the Kurdish people only," said Saleh Mohammed, the leader of the most powerful Kurdish party in Syria, the Democratic Union Party (PYD)."

Turkey is most unlikely to make good on its threats to intervene in the Syrian civil war, in part because it would provoke responses from the Shi'ite world, as Emre Akoz warned in Sabah Oct. 11, not to mention from Russia. More to the point, Turkish armed forces entering Syria would have to contend with the newly confident Syrian Kurds, whom the Assad regime has left unmolested, widening the Kurdish conflict. That is the last thing that the Erdoğan government wants to do.

Russia evidently believes that the aspirations of the Syrian Kurds might enhance Moscow's influence in the region. On Oct. 10, the Voice of Russia quoted Abdel-Hamid Darwish of the Kurdish National Movement in Syria saying that if Syrian-Turkish conflict "does break out, it would push to catastrophe all of the Middle East and the scale of that catastrophe is unpredictable." In effect, the Russian official media incited the Kurds to admonish Turkey.

Turkey meanwhile is making conciliatory gestures to Kurdish leaders. On the eve of the ruling AKP's general conference, Prime Minister Erdoğan announced that the imprisoned Kurdish Workers' Party (PKK) leader Abdullah Ocalan would be released from solitary confinement and allowed family visits. Massoud Barzani, the leader of Iraq's Kurdish autonomous region, was given a place of honor as a guest at the AKP conference. The Turkish Weekly of Oct. 1 quoted Barzani saying, "We are ready to try our best in order to help Erdoğan stop the bloodshed. Whatever necessary will be done and we are ready to do it. We do think that peace is the only way to understand each other accurately."

Turkey is hoping that Barzani will mediate between Turkey and the Syrian Kurds, according to the websiteTimeturk. It also hoped that another prominent guest at the AKP conference, Egyptian President Mohamed Morsi, would help get the Syrian branch of the Muslim Brotherhood to cooperate with Turkish mediation efforts. Turkey's efforts to date, though, have failed to find support among Syria's divided rebels.

That leaves Turkey long on rhetoric and short on action, paralyzed in the face of a security threat that, in the medium term, could make the present boundaries of the Turkish state unsustainable. As Ümit Özdag observed in PressTurk on Oct. 10, the imprisoned Ocalan argued as back in 1989 that the Kurds would gradually overpower Turks in the Anatolian peninsula through sheer demographics. That is precisely what Kurdish leaders have in mind today, Özdag argued. "In 2011," he reports, "a group of representatives from Iraqi Kurdistan met with a think-tank in Ankara. They said, 'We are going to make Anatolia Kurdish in 100 years, the way that you made Anatolia Turkish a thousand years ago.

It is questionable whether the Kurds have a master plan for the demographic conquest of Anatolia, but Turkish paranoia about the Kurdish population time bomb has a basis in fact. A 2008 study in Population Policy Review concluded:

Fertility levels of Turks and Kurds are significantly different. At current fertility rates, Turkish-speaking women will give birth to an average of 1.88 children during their reproductive years. The corresponding figure is 4.07 children for Kurdish women. Kurdish women will have almost 2 children more than Turkish women...Results show that despite intensive internal migration movements in the last 50 years, strong demographic differentials exist between Turkish and Kurdish-speaking populations, and that the convergence of the two groups does not appear to be a process under way. Turks and Kurds do indeed appear to be actors of different demographic regimes, at different stages of demographic and health transition processes. [i]


The decline of Turkish fertility, along with rapidly falling fertility in all Muslim countries that display high literary rates, is a stealth phenomenon that only recently has drawn widespread attention. I review the data in my book How Civilizations Die and why Islam is Dying, Too (Regnery 2011). More recently, Nicholas Eberstadt and Poorvah Shah reviewed the data in a study in Policy Review. Muslim demographics have important strategic implications for a number of countries. Turkey's situation, though, is unique in the extreme differences between Turkish-speaking and Kurdish-speaking fertility in Anatolia.


Prime Minister Erdoğan has made the revival of Turkey's flagging birth rate a major political issue. Zamanreported during last year's election campaign that he


... lashed out at his chief rival party for promoting birth control for years, reiterating his call for at least three children. Erdoğan, who has long claimed that for a healthy and vibrant society people must have at least three children, said the Western societies are now collapsing because of aging and urged his supporters in a campaign rally in Ankara on Monday not to 'trap into this game.' They [the opposition CHP] have inspired this nation with birth control for having aging population on the world stage," Erdoğan told at the rally, adding that if population continues to increase at this level, Turkey will be among aging nations by 2038.


Erdoğan is focused on a critical weakness that Western analysts for the most part have overlooked. Within one generation, at current rates, half of Turkey's military-age population will be born in households where Kurdish is the first language. The Turkish government's hope of integrating the Kurds under the broader Islamic tent have failed, and the new ambitions of Syria's Kurds expose the underlying weakness of Turkey's strategic position and the likely effectiveness of its diplomacy.


It also calls into question the presumption that Turkey is America's critical ally in the region. If Turkey is likely to be the loser on demographic grounds, American planners need to consider alternatives to reliance on Ankara for regional policy. If a Kurdish state is inevitable for demographic and other reasons, America may do best to place an early bet on the winner.




[i] Ismet Koc, Attila Hancioglu and Alanur Cavlin, "Demographic Differentials and Demographic Integration of Turkish and KurdishmPopulations in Turkey," in Population Research and Policy Review, Volume 27, Number 4, pp. 447-457.




David P. Goldman, JINSA Fellow, writes the "Spengler" column for Asia Times Online and the "Spengler" blog at PJ Media. He is also a columnist at Tablet, and contributes frequently to numerous other publications. For more information on the JINSA Fellowship program, click here. For more information on the JINSA Fellowship program,click here.
















tisdag 28 juli 2015

Vågar inte Kerry åka till Israel eller fick han inget visum?

Kerry ska åka Mellanöstern runt för att säga vad han brukar men undviker Israel, som inte älskar honom.


Kerry announces Mideast trip, skipping Israel

Secretary heading to Egypt, Gulf, in wake of Iran nuclear deal; Zionist Union (israels Vänsterbyk) says PM’s approach pushing US to seek new allies in region 

BY AFP AND TIMES OF ISRAEL STAFF July 28, 2015, 12:48 am



US Secretary of State John Kerry delivers a statement on the Iran deal at the Vienna International Center in Vienna, Austria, July 14, 2015. (Carlos Barria/AP/Pool)

US Secretary of State John Kerry on Monday announced a trip to the Mideast next week and then Asia, including a stop in Vietnam. Kerry, however, will not visit Israel.

The top US diplomat starts off in Cairo, for the US-Egypt Strategic Dialogue on Sunday.

He then goes to Doha, Qatar, to meet with foreign ministers of the six-nation Gulf Cooperation Council, which includes Saudi Arabia, Kuwait, the United Arab Emirates, Qatar, Bahrain and Oman.

Kerry will also travel to the Southeast Asian city state of Singapore, where he will deliver a speech on US trade and investment.

The secretary will be traveling in the aftermath of the deal signed by the P5+1 powers with Iran two weeks ago, aimed at curbing its nuclear program. The deal is bitterly opposed by the Israeli government as paving the Iranian path to the bomb and giving the regime in Tehran tens of billions in sanctions relief.

Kerry has accused Israel’s Prime Minister Benjamin Netanyahu of going “way over the top” in his criticisms. Netanyahu is bidding to persuade Congress to reject the deal with enough votes to overcome a presidential veto.

The Zionist Union opposition said Monday that Kerry’s decision to skip Israel on a Middle East trip proved that Netanyahu’s handling of the US-Israel relationship “is not strengthening Israel’s security.” Netanyahu’s approach, it said, is “prompting the Americans to seek new allies in our region.”(Israels vänster som konstant försöker förstöra läget för Israel.)














"Nytt försvarssystem: Laserkanon skjuter ner oönskade drönare"

DN nämner laserkanoner utan att nämna de som kommit längst, USA och Israel.

Sök på Iron Beam och gå till t.ex. JP, som jag skrev om för några år sen. Den har visats på försvarsutställningar i utvecklande länder som Singapore och Indien.














DN ger sej inte i sina antisemitiskt vinklade "nyheter".

DN lyckas visst hoppa på allt som högern i USA säger om Obongon. Sveriges inte direkt nya sätt att förmedla neutrala nyheter.

Huckabee, republikansk presidentkandidat, jämförde Obongons Iranavtal med en rak hand mot förintelsen av Israel, något Iran många gånger har berättat att det är deras planer. Inte har DN upptäckt det. Även Trump håller med om uttalandet. TT och Obongon gör det tyvärr inte.

Obongon har under hela sin läroperiod som president kört dubbelt, han är tvingad att hjälpa Israel pga diverse avtal och att det amerikanska folket vill så, men han personligen hatar dom, speciellt ett personligt hat till Netanyahu, och har avslöjat Israels försvarshemligheter på löpande band, vilket är samma som att öppna vägen för Irans utlovade attacker. Googla på Obama reveals Israel defence secrets så hittar du många nog bekräftelser.

Något annat:
Obama forsar vidare i Afrika för att berätta om skönheten att vara bög även om det kan ge 14 års straff där. Det är bästa sätt att sprida HIV också, som om inte Afrika hade nog problem med det redan. Lnk1 lnk2 berättar om vad som skvallras i USA.
















IAEA måste nu lita på israelisk och amerikansk underrättelsetjänst för info om Iran.

Dessa länder måste nu lita på israeliska och amerikanska underrättelser eftersom Obama med sitt vansinnesavtal har stoppat IAEA från att själv utföra sina undersökningar. Om de inte, efter en månad, har fått klart från Iran att de städat bort allt komprometterande.

Som du ser utgår han från att man kan lita på Iran helt plötsligt, efter att aldrig ha kunnat göra det sen Khomeini kom till makten. En Khomeini som uppfostrades framför radion när han lyssnade på Hitlers skrik.

Former IAEA Official: Inspectors to Rely on Israeli, US Intelligence for Iran Surveillance


July 21, 2015


Inspectors from the International Atomic Energy Agency will rely on foreign intelligence by countries like Israel and the U.S. to identify possible concerns in Iran’s nuclear program, said a former IAEA official on Sunday.

Thomas Shea, Former Head of Trilateral Initiative Office, Department of Safeguards, International Atomic Energy Agency. (Photo: Screenshot)

“[Iran] is under close scrutiny by its neighbors, by Israel, by the United States and others, with satellite imagery going on. And in those cases the intelligence services have spies on the ground and carry out electronic eavesdropping so their knowledge is much greater than any international organization can have,” Thomas Shea, former senior IAEA official at the Safeguards Department, told C-SPAN.

“But, as … in Iraq and North Korea, providing intelligence came to be part of the overall system. And so the access to this remarkably strong source is available. Once you know there’s a location, getting to it is a matter of request,” he said.

Shea addressed concerns that the 24-day process set out by the Joint Comprehensive Plan of Action — the official name for the Iran nuclear deal struck by 6 world powers and Iran, and approved by the EU and U.N. Security Council on Monday — to resolve disputes over suspicious Iranian sites or activities would allow Tehran to cover-up any possible violations.

“Twenty-four days may sound like a long time, but the other 126 countries that have Additional Protocol don’t even have that as a restriction,” said Shea, referring to IAEA regulations allowing inspectors more freedom in detecting suspicious nuclear sites.

Shea hardly backed away from potential challenges facing nuclear inspectors in the Middle East’s second largest country, where Tehran went to great lengths to burrow elements of its nuclear program deep inside mountains or out in remote locations, one of which, Natanz, Shea notes was uncovered by resistance figures, and another site by satellite imagery.

Shea said, given the history of Iran’s remote nuclear sites being discovered and touted as proof of nefarious activity, Tehran would likely pursue a different path were it to seek under-the-radar developments this time.

“It is likely that if Iran were to go forward with a new construction that it might not do it in the hinterlands, but try to come into a city with smaller facilities in a better hidden location,” said Shea.

He also cautioned that it would be rather easy for Iran to move uranium undetected.

“Radiation levels from uranium is rather low, so provided the container is hermetically sealed so that nothing gets out of it, you could hide it virtually anywhere,” he said.

Shea also affirmed his support for the agreement, saying that it allowed Iran a “clean slate.”

“What’s happened in the past can be forgiven… And now we have an agreement and Iran will be expected to stick to the letter of it,” he said.














måndag 27 juli 2015

Sveriges hysteriskt unilaterala multi-kulti.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/rasistiskt-facebookinlagg-splittrar-sannfinlandarna/

Tiderna förändras. År 2010 var läget helt annorlunda, Tyskland, Frankrike och England sa högljutt att multikulti-idén helt hade misslyckats. Nu när en person talar om den misslyckade multikultin i Finland blir han hånad av det Politiskt Korrekta Sverige. Sammaledes försöker svenska media förringa uttryck av islamhat som

Januari:
German anti-Islam rally hits record numbers

26 juli:
(New videos added) GERMANY: Chancellor Angela Merkel punishes anti-Muslim immigration protesters of Dresden by dumping 2,000 Muslim squatters into their city park

23 januari
Hate in Europe: Germany's Anti-Islamic Protests

22 juli:
Another anti-Islam Rally this time in Germany

German Chancellor Merkel joins iftar, calls Islam ‘part of Germany’

German Chancellor Merkel joins iftar, calls Islam ‘part of Germany’
German Chancellor Angela Merkel (C), seated next to ZMD Secretary-General Nurhan Soykan (R), attends an iftar in Berlin on Tuesday.(Photo: AP)


29 juni:  

PEGIDA anti-Islam protests gain more support in Germany


2011
Har du tänkt på vad multikulti betyder? Ett förhärligande av kvinnoföraktande sharialag och en nedsättande attityd till den judeokristna kulturen som är stommen till Västerlandets kultur. Det innebär att västvärlden gör minimalt för att stödja de kristna i Mellanöstern, där de terroriseras och avlivas överallt utom i Israel.

Merkel, en av de europeiska ledarna, har alltså flip-floppat om multikulti som om hon är konstant hotad av muslimer. Politiskt korrekt med andra ord. Hur kan man tro på några politiska uttalanden från den kvinnan? Och nu säger de att de ska utnyttja Obamas vansinnesöverenskommelse med mullorna i Iran så de kan tjäna så mycket som möjligt utan att ta den minsta hän syn till deras konstanta löfte om att avliva alla judar i Israel. 

Det är ett helt ensidigt begrepp, ingen har försökt sprida vansinnet till den muslimska världen. Det är endast ett ödmjukt självhat enligt muslimernas önskan att behandla icke-muslimer. De europeiska kristna utnyttjar muslimska låtsaskristna bland palAraber som gör sitt bästa för att försöka överleva bland muslimerna. Jag minns när jag läste semitiska språk på 70-talet - mest hebreiska men också mindre kurser i arabiska och arameiska.
Där sprang folk omkring från Svenska Kyrkan som fixade resor till dessa "kristna" I Mellanöstern, speciellt utvalda bland judehatare. Vi minns stilen som bl.a. den grekiskortodoxa Ärkebiskopen Capucci i Jerusalem körde, som transporterade vapen till Arafat. Hans lärjungar lär knappast uttala något positivt om judarna. 

Det är därför det är så förrädiskt att tala om "kristna" i Israel och Judéen/Samarien/Gaza. En del är förrädare till Israel men andra gör militärtjänst där.

Undrar vad svenska massmedia tänker om multikulti just idag, är den översta länken ett tecken på det? Nå, de ändrar sig snabbt.














23,000 år gammal smörgås från Galileen?

Ohalo II-området nära Galileiska sjön har lämnat antydningar till brödbak för 23,000 år sedan, tidigare trodde man att åldern för såna aktiviteter var ungefär hälften.

Svenskarna hade tyvärr inget bröd då. Inte ens ost.

http://www.timesofisrael.com/ancient-weeds-hint-that-farming-may-have-roots-in-israel/

http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4683316,00.html

http://www.haaretz.com/life/archaeology/1.667258

http://www.eurekalert.org/pub_releases/2004-09/hu-rfs092804.php

Google hittade också - konstigt nog samma åldersperiod (men jag sökte efter det så...)

http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-3169787/Study-DNA-reveals-new-wrinkle-settlement-Americas.html

Man undrar varför folk plötsligt blev intresserade av att baka bröd just då. Wikin kommenterar.

Vet inte varför jag är fascinerad över denna utökning av tidsperspektivet, vår vanliga historietid (för icke-historiker som jag) når några tusen år, ungefär till faraonerna, sen ett jättehopp som om inget hände, tillbaka vill våra välbekanta dinosaurier, kända från otaliga filmer. Ungefär som när jag upptäckte att i artiklar från slutet av 1800-talet talade de om den enorma utvecklingen under de senaste 100 åren, som ingen med dagens tidsperspektiv talar om.

Får man anta att utvecklingen har haft viss konstans genom århundradena, bara det att historieböckerna inte redovisar vad inte höga konungar varit inblandade med.

Men detta att leva utan bröd.......   Nå, stora delar av Asien har inte kommit dit än, de sätter i kontakten i sina riskokare.


















söndag 26 juli 2015

"Israelisk polis gick in i al-Aqsa-moskén" F.d. byzantinsk kyrkoruin.

DN gör en fars av all neutral nyhetsbevakning, Se DN/TT,

De verkar ha inbyggt i ordbehandlaren att slänga in saker som "misstänktes", "misstänks", "ska ha", ytterligt konsekvent i alla israeliska nyheter för att visa att de inte tror ett dyft på vad israelerna säger.

Här är nyheten från källan:

Kongress måste hålla Obama ansvarig för alla hans bedrägerier.

Artikeln innehåller ett antal nya punkter jag inte kände till, hur också Obama ljuger inför Kongressen. De hittar hela tiden nya moment i de undangömda paragraferna i avtalet.

Netanyahu får stora problem att först ta reda på vad negern har avtalat och sedan legaliteten i vad han kan göra inför negerns alla hot mot Israels existens. Obama har sagt att Israel faktiskt får försvara sig medan Kerry håller på att yla hur fruktansvärt det vore för hans stolthet om Israel faktiskt gör detta.


Congress Must Hold Obama Accountable for His Deception Over Iran (Photo Illustration: NRO)


 by ANDREW C. MCCARTHY July 25, 2015 4:00 AM By lying and withholding information about the agreement, he gives aid and comfort to America’s enemy. The president “must certainly be punishable for giving false information to the Senate.”

Read more at: http://www.nationalreview.com/article/421600/obama-deserves-impeachment-iran














lördag 25 juli 2015

Saudierna backar Israel om Obamas vansinnesavtal med Iran.


Saudi Arabia's King Salman backs Israel over Iran nuclear deal concerns

Saudi monarch raises questions about verification and sanction "snap-back" mechanism in meeting with US defence secretary even while saying he welcomes agreement



U.S. Defence Secretary Ash Carter , left, meets with Saudi Arabia's King Salman bin Abdul Aziz, right, at the Al-Salam Palace in Jeddah Photo: Carolyn Kaster




By Robert Tait, Jerusalem and Peter Foster, Washington

7:37PM BST 22 Jul 2015

King Salman of Saudi Arabia voiced misgivings about the Iran nuclear deal to Ashton Carter, the visiting US defence secretary, on Wednesday, as the battle for hearts and minds over this month's agreement moved from the Middle East to Washington.

Mr Carter, on a mission to sell the July 14 accord to America's Middle Eastern allies, said the Saudi monarch had expressed reservations even while ostensibly welcoming it when they met in the Red Sea port of Jeddah.

It was the second day running Mr Carter had listened to allied concerns about the agreement thrashed out in Vienna, which lifts a catalogue of crippling sanctions against Iran in exchange for its theocratic rulers accepting strict limits on the country's nuclear programme.

The Pentagon chief on Tuesday met Benjamin Netanyahu, the Israeli prime minister, who has denounced the deal as a "historic mistake" and rejected the Obama administration's offers of beefed-up military aid as "compensation" in favour of fighting it in the US congress.

The Israeli leader declined to respond to President Barack Obama's offer to boost Israel's offensive and defensive capabilities when the two spoke in the immediate aftermath of the deal last week, Haaretz newspaper reported, lest it be interpreted as tacit acceptance of the agreement.

Mr Netanyahu and Mr Carter dispensed with the normal protocol of public statements at their Jerusalem meeting- reportedly at the request of the US delegation, according to one Israeli official.

King Salman, who inherited the Saudi throne in January, expressed doubt about the nuclear deal's verification process, as well as questioning the "snap-back" mechanism for re-imposing sanctions if Iran violated its terms, Mr Carter told reporters.

"Those are the same issues that we know will arise" during the agreement's implementation, said the defence secretary, who also announced that the king had been invited to Washington to meet Mr Obama.

Saudi Arabia's Sunni leadership regards mainly Shia Iran as its main regional adversary. The two countries are directly opposed in armed conflicts in Yemen, Syria and elsewhere.

Mr Netanyahu has alluded to Saudi concerns in his repeated denunciations of the deal, which he amplified on Wednesday in a speech to the Knesset, Israel's parliament, honouring Matteo Renzi, the visiting Italian prime minister.

"In Israel and in many countries in the Middle East, there is broad agreement – this is a bad agreement that must be opposed," he said.

Israel intensified its lobbying offensive to torpedo the deal in the US Congress when Ron Dermer, the Israeli ambassador to Washington and Mr Netanyahu's close confidant, met between 30 and 40 Republicans from the House of Representatives.

The Israeli envoy emphasised Iran's supposed untrustworthiness, according to those present. "It's not so much what was on the table, it's who was on the other side of the table," Trent Franks, a Republican, said of Mr Dermer's message.

The White House launched a counter lobbying exercise, with John Kerry, the US secretary state, visiting Capitol Hill on Wednesday along with Edward Moniz, the energy secretary, and Jack Lew, the treasury secretary.

John Boehner, the Republican speaker of the House of Representatives, said it would do "everything possible" to block the deal.

"Members of Congress will ask much tougher questions this afternoon when we meet with the president's team, and because a bad deal threatens the security of the American people, we're going to do everything possible to stop it," he said.















Krauthammer: Obama gav sej på alla punkter.

Krauthammer: Obama ‘gave in’ to Iran
Published July 14, 2015

Syndicated columnist Charles Krauthammer charged Tuesday on "Special Report with Bret Baier," that the United States “gave in” to Iran, as he criticized President Obama’s deal with the Islamic republic over its nuclear program.

“We gave in on the idea of them having to dismantle their enrichment,” Krauthammer told viewers.

“But even worse is the final capitulation, which was a giving in to a lifting of the embargo on ballistic missiles and conventional arms.

I think even skeptics of the deal have been shocked by the degree of the capitulation,” Krauthammer said.

He also took aim at the IAEA inspection policy calling it a “farce,” because if there is a report of a violation it could take up to 24 days before an inspection could happen.

Krauthammer also called out Secretary of State John Kerry for not negotiating with Iran on the release of Americans being held by the Islamic regime.

“[Kerry] says it’s not a nuclear thing. Well, conventional [weapons] is the opposite of nuclear [weapons] that was not to be discussed at all…and we caved on that.”














fredag 24 juli 2015

"Människorätts-"industrin i "palestina". Fånga juden!

Bokrecension av en bok som är en analys av människorättsindustrin som inte har mycket med mänskliga rättigheter att göra om det inte är arabiska människor. Något vi också påminns om nästan dagligen i svenska massmedia som jag påpekar då och då. Översikt av NGO-industrin och de enorma omsatta summorna på NGO-monitor. Speciellt alla miljoner som Sverige ger till antisemitisk propaganda.

I våra media inser man inte att palAraberna är bland de rikaste i arabvärlden frånsett de oljedränkta staterna.


FRED SIEGEL OCH SOL STERN
De hemliga judarna.

En lysande satirist avslöjar den palestinska industrin för mänskliga rättigheter.

10 jul 2015

FOTO AV JAN SULZER [nedan]

Fånga Judarna!, av Tuvia Tenenbom (Gefen Publishing House, 484 s., $ 24,95).
Om du vill förstå varför det inte finns någon fred i det Heliga Landet trots stora ansträngningar från Obama-administrationen och miljarder dollar av europeisk "fred och mänskliga rättigheter"- industrin, är du skyldig dig själv att läsa Fånga Juden! av Tuvia Tenenbom. Denna myt-förstörande bok blev en omedelbar bestseller i Israel förra året, men ändå, Tyskland åt sidan, har den till stor del ignorerats i amerikanska och europeiska medier och av den regerande Mellanösterns punditocracy [ungefär som besserwissers, de som snackar och tycker sej veta allting.]. Skenbart är Tenenboms bok föraktad eftersom författaren saknar den akademiska eller journalistiska meriterna för att tas på allvar som en kommentator om Israel-Palestinakonflikten, även om han talar både arabiska och hebreiska, Tenenbom besitter ingen professionell expertis om det moderna Mellanöstern, inte heller har han haft någon tidigare journalistisk erfarenhet som omfattar Israel och de palestinska områdena.
Så mycket för akademiska och journalistiska meriter, då. I denna volym full av personliga iakttagelser, avslöjas intervjuer och Swiftlik satir, Tenenbom erbjuder djupare insikter i de grundläggande realiteterna av Mellanösternkonflikten och sjukdomar i den palestinska nationella rörelsen än årtionden av rapportering från medier som New York Times, The New Yorker, och Israels Ha'aretz. Ingen ärlig person kan komma bort från denna bok utan undrar varför sådana citadell av samtida liberal journalistik har underlåtit att informera sina läsare om bluff  som genomförs i regionen genom självutnämnda människorättsaktivister och deras skattefinansierade Europeiska NGOs- för att inte tala om att detta massiva internationella ingripande faktiskt gört det ännu svårare att nå en fredlig lösning på konflikten.
Så vad är hemligheten bakom Tenenboms journalistik? Till att börja med avväpnar han anti-israeliska aktivister och palestinska tjänstemän han talar med genom att dölja sin egen identitet och genom att spela enfaldig. Författaren kommer från en ultraortodox judisk familj i Israel. Som vuxen, bröt han med organiserad religion och flyttade till Amerika, där han blev en framgångsrik dramatiker och grundare av Judiska Teatern i New York. Under hans resor runt Israel och de palestinska områdena, presenterar Tenenbom sig själv som Tobi, en tysk kristen och obunden journalist-en oskyldig utomlands som uppriktigt försöker förstå varför judarna har valt att förtrycka de fattiga palestinierna. Eftersom många av Tenenboms palestinska och pro-palestinska samtalspartner antar att denna välmenande tysk måste vara på deras sida, ett rimligt antagande, eftersom en stor del av det ekonomiska stödet till de pro-palestinska icke-statliga organisationerna kommer från den tyska regeringen eller de politiska partierna-fungerar bilden utmärkt. Aktivisterna är villiga att öppna upp inför denna till synes naiva tysk och uttrycka sina verkliga övertygelser om Israel och sionismen-hatiska åsikter de kan vara mer försiktiga att dela med sig till, säg, en New York Times-reporter.
I sin rundresa i de palestinska territorierna, avslöjar Tenenbom det faktum att det finns nästan 300 pro-palestinska utländska frivilligorganisationer som arbetar (det vill säga rör om) på Västbanken och ytterligare hundra i Gaza, de flesta finansierade av tyska skattebetalare. Dessutom är stödet till palestinierna från EU och FN den högsta per capita i världen, vilket kan förklara varför, som Tenenbom ser i hela Västbanken, så många palestinska tjänstemän och aktivister kör Mercedes.
Man kan undra varför dessa vackra europeiska själar ser sitt uppdrag nu att rädda palestinierna, medan ingen vågar sig till Qatar för att protestera mot slavarbetarnas villkor för de utländska arbetstagare som bygger 2020 VM-anläggningar. Det saknar motstycke i den skandal av mänskliga rättigheter som begås av en arabisk apartheidregim vilket hittills har lett till döden av mer än 1000 kontraktsanställda. Skulle människorättsaktivister verkligen leta efter en stor seger för sin sak, kunde de enkelt sätta upp en kampanj för att övertyga de stora europeiska fotbollsländerna (Tyskland, England, Frankrike och Spanien) för att hota en bojkott av 2022 World Cup. Denna åtgärd skulle nästan säkert övertyga Qatars kungafamilj att stänga slavarbetslägert. Men sedan igen, som Tenenbom giftigt påpekat, "var annars [utom i Palestina] kan man utöva sin mörkaste önskan om Judenfrei områden och fortfarande anses liberal?"
För de tyska finansierade icke-statliga organisationerna i synnerhet, att utsätta den judiska staten med sin svekfullhet- "fånga Juden" i Tenenbom ord-blir ett psykologiskt bekvämt sätt att tillbakavisa det nazistiska förflutna. Anti-sionism blir därmed en väg till befrielse från bördorna av Tysklands förflutna, ja från hela Västs koloniala historia.
När det gäller den koloniala historian, Indiens första premiärminister, Jawaharlal Nehru, var väl medveten om det politiska värdet av hans andliga och politiska mentor, den helige mannen Mohandas Gandhi. Nehru gjorde sitt berömda uttalande och sade: "Du kan inte föreställa dig vad det kostar att hålla Gandhi i fattigdom." Liksom Israel bildades Indien strax efter andra världskriget under de våldsamma invändningar av dess muslimska befolkning. Trots Ghandisk retorik om icke-våld, kom Indiens blodiga separation från sina övervägande muslimska områden till stånd genom en hämndlysten och massiv överföring av populationer-muslimer till Pakistan, hinduer i Indien. Idag talas lite i västvärlden om denna otäcka affären; till skillnad mot den jämförbara utvecklingen i Israel. Delvis tack vare den dubbla moraliska bokföringen som praktiseras av de mänskliga rättigheternas branschkapten schweiziska Röda Korset och tyska frivilligorganisationer-en krystad berättelse om enorm israelisk grymhet mot de människor som nu kallas palestinier har fått fäste i Europa och bland den amerikanska vänstern.
Förlitande sig på sina okonventionella journalistiska tekniker, framkallar Tenenbom en rad obevakade kommentarer från aktivister som arbetar så hårt för att hålla berättelsen om  palestinska lidandet i nyheterna. Han öppnar ett unikt fönster så att vi kan se hur offrens spel fungerar i Palestina. Till exempel den populära palestinske ledaren Jibril Rajoub-med hjälp av villiga europeiska kollaboratörer-lyckas han iscensätta en serie av moraliska pjäser som vidmakthåller den stora lögnen om sitt folks historiska oskuld och unika lidande. Rajoub låter Tobi, tysken, in på en sådan fullskalig operaproduktion i Västbanksbyn Bi'lin. Med kompatibla västerländska journalister som vet var och när de ska ska samlas, kommer palestinska ungdomar in på scenen och börjar stening av israeliska soldater. Soldaterna ignorerar först "ungdomarna", men stenarna blir större och de måste så småningom svara. De självgoda västerländska journalisterna har nu sin "story" av israeliskt våld för dagen. Dessutom filmas händelsen för en dokumentär av en israelisk vänsterorganisation som finansieras av (vad annars?) En tysk icke-statlig organisation. Tenenbom vet något om teater, och hans satiriska hänsyn till denna iscensatta episod är så ovärderlig eftersom det är deprimerande.
Tenenboms metod ger rent satiriskt guld, som när hustrun till en amerikansk rabbin som leder en enmans organisation som heter "Rabbiner för mänskliga rättigheter" (som finansieras av ett europeiskt NGO) inte kan innehålla sig själv och medger till Tenenbom: "Du kan" inte förändra honom. Att vara en människorättsaktivist i vår tid är att vara en person, inte en filosofi; det är en modefluga, det är ett sätt. En människorättsaktivist försöker inte leta efter fakta eller logik; det handlar om en viss klädkod, "coola" kläder, om språket, diktion, uttryck och vissa sätt. Inga fakta kommer att övertyga honom. "
En annan höjdpunkt i boken är Tenenboms besök som arrangeras av en europeisk icke-statlig organisation till en inverterad Potemkin by med beduinläger i Negev. I den ursprungliga historiska versionen av Potemkins skröna skapade ryska tsaren några modell -byar med falska fasader för att övertyga västliga besökare att allt var väl inom riket. I det tjugoförsta århundradets version av sagan fulländad av anti-israeliska frivilligorganisationer, är tekniken att göra palestinska och beduinbyar som ser så hemska ut som möjligt på utsidan även när de är relativt väl ut på insidan. När allt kommer omkring, kan det aldrig erkännas att det palestinska folket, trots deras lidande i händerna på judarna, utgör de mest välmående arabiska samhället (med undantag för de oljerika Gulfstaterna monarki) i Mellanöstern.
Besöket i beduinbyar i Negev arrangeras av Adalah, en vänster israelisk NGO som finansieras av EU. Dess chef, Thabet Abu Rass, förklarar för Tenenbom att han "representerar rättigheterna för det palestinska folket." Han pekar sedan på en karta på sin vägg som säger (på arabiska) "Karta över Palestina före Nakbah [katastrofen] 1948 . "Dr Rass gör snart klart att Nakbah är källan till lidande, inte bara för palestinier på Västbanken och Gaza, men också för beduiner som alltid har bott i Israel och njuter av alla de rättigheter som israeliskt medborgarskap innebär. Även som Adalah kämpar för rätten till beduinerna i israeliska domstolar, insisterar dess ledare att beduinerna inte är riktiga israeler, utan snarare förtryckta palestinier som lidit av 1948 Nakbah.
Under sitt besök i beduinbyar träffar Tenenbom på ytterligare två representanter för utländska frivilligorganisationer-Michelle från Frankrike och Alessandra från Italien. Michelle, som är jude, har varit hårt i arbete att trycka på Nakbahs krav för alla palestinier, inklusive Israels araber. Hon berättar för Tenenbom / Tobi att hennes NGO arbetar med den israeliska vänsterorganisationen Zokhrot (som betyder "hågkomst"), som är tillägnad att cementera Nakbah-myten och kompensera de egendomslösa palestinierna genom att hjälpa miljoner av dem att återvända till sina förfäders hem i Haifa, Jaffa och Jerusalem, och därmed avsluta den judiska staten. Även i Tel Aviv, som grundades av judar 1909, agiterar Zokhrot (med Michelle hjälp) för att byta namn på några gator enligt deras "ursprungliga palestinska namn."
Utöver dess lysande satir, är Tenenboms bok ytterst upprörande och deprimerande. Upprörande, eftersom tack vare icke-statliga organisationer, tror så många annars rationella, liberala människor i Europa och USA nu på någon version av den palestinska Nakbah- berättelsen. Deprimerande, eftersom så länge som en destruktiv historisk myt tros på i väst, är det svårt att föreställa sig att palestinska ledare någonsin medger att deras oenighet med Israel handlar om konsekvenserna av kriget 1967, som är helt förhandlingsbara, snarare än följderna av 1948 krig, som inte är förhandlingsbara.


FRED SIEGEL AND SOL STERN
A brilliant satirist unmasks the Palestinian human-rights industry.
July 10, 2015

PHOTO BY JAN SULZER
Catch The Jew!, by Tuvia Tenenbom (Gefen Publishing House, 484 pp., $24.95)
If you want to understand why there is no peace in the Holy Land despite the best efforts of the Obama administration and the billion-dollar European “peace and human rights” industry, you owe it to yourself to read Catch the Jew! by Tuvia Tenenbom. This myth-shattering book became an instant bestseller in Israel last year, yet, Germany aside, it has largely been ignored in American and European media outlets and by the reigning Middle East punditocracy. Ostensibly, Tenenbom’s book is disdained because the author lacks the academic or journalistic credentials to be taken seriously as a commentator on the Israel-Palestinian conflict. Though he speaks both Arabic and Hebrew, Tenenbom possesses no professional expertise on the modern Middle East, nor has he had any previous journalistic experience covering Israel and the Palestinian territories.
So much for academic and journalistic credentials, then. In this volume full of personal observations, revealing interviews, and Swiftian satire, Tenenbom offers deeper insights into the fundamental realities of the Middle East conflict and the pathologies of the Palestinian national movement than decades of reporting by media outlets such as the New York Times, The New Yorker, and Israel’s Haaretz. No fair-minded person can come away from this book without wondering why such citadels of contemporary liberal journalism have neglected to inform their readers of the scam being conducted in the region by self-styled human-rights activists and their taxpayer-funded European NGOs—not to mention that this massive international intervention actually makes it even more difficult to achieve a peaceful solution to the conflict.
So what’s the secret of Tenenbom’s journalism? For starters, he disarms the anti-Israel activists and Palestinian officials he engages with by dissembling about his own identity and by playing the simpleton. The author was raised in an ultra-Orthodox Jewish family in Israel. As an adult, he broke with organized religion and moved to America, where he became a successful playwright and founder of the Jewish Theater of New York. In his travels around Israel and the Palestinian territories, however, Tenenbom presents himself as Tobi, a German gentile and unaffiliated journalist—an innocent abroad sincerely trying to understand why the Jews have chosen to oppress the poor Palestinians. Because many of Tenenbom’s Palestinian and pro-Palestinian interlocutors assume that this well-meaning German must be on their side—a reasonable assumption, since much of the financial support for the pro-Palestinian NGOs comes from the German government or political parties—the ruse works brilliantly. The activists are willing to open up to the apparently naïve German and express their true beliefs about Israel and Zionism—hateful views they might be more circumspect about sharing with, say, a New York Times reporter.
In his tour d’horizon of the Palestinian territories, Tenenbom uncovers the fact that there are almost 300 pro-Palestinian foreign NGOs working (that is, agitating) in the West Bank and another hundred in Gaza, most financed by German taxpayers. Moreover, aid to the Palestinians by the European Union and the United Nations is the highest, per capita, in the world. Which might explain why, as Tenenbom keeps noticing all over the West Bank, so many Palestinian officials and activists are driving Mercedes.
One may wonder why these beautiful European souls see their mission now as saving the Palestinians, while none dare venture to Qatar to protest the slave-labor conditions imposed on foreign workers building the 2020 World Cup facilities. That unprecedented human rights scandal perpetrated by an Arab apartheid regime has so far led to the deaths of more than 1,000 indentured contract workers. Were human rights activists truly looking for a great victory for their cause, they could easily mount a campaign to convince the major European soccer powers (Germany, England, France, and Spain) to threaten a boycott of the 2022 World Cup. That action would almost certainly convince the Qatar royal family to close down the slave labor camps. But then again, as Tenenbom caustically observes, “where else [but in Palestine] could one practice his or her darkest wish for Judenfrei territories and still be considered liberal?”
For the German-funded NGOs in particular, exposing the Jewish state’s perfidy—“catching the Jew,” in Tenenbom’s words—becomes a psychologically convenient way to repudiate the Nazi past. Anti-Zionism thus becomes a path to liberation from the burdens of Germany’s past, indeed from all of Western colonial history.
Regarding that colonial history, India’s first prime minister, Jawaharlal Nehru, was well aware of the political value of his spiritual and political mentor, the holy man Mohandas Gandhi. Nehru once famously remarked: “You can’t imagine what it costs to keep Gandhi in poverty.” Like Israel, India was founded shortly after World War II over the violent objections of its Muslim population. Despite Ghandian rhetoric about non-violence, India’s bloody separation from its predominately Muslim regions came about through a vindictive and massive transfer of populations—Muslims to Pakistan, Hindus to India. Today in the West, little is spoken of this nasty affair; not so with comparable developments in Israel. Thanks in part to the double moral bookkeeping practiced by the human-rights industry—captained by the Swiss Red Cross and German NGOs—a contrived narrative of unprecedented Israeli cruelty toward the people now known as Palestinians has taken hold in Europe and on the American left.
Relying on his unconventional journalistic techniques, Tenenbom elicits a string of unguarded comments from the activists who work so diligently to keep the narrative of Palestinian suffering in the news. He opens a unique window allowing us to see how the victims’ game works in Palestine. For example, the popular Palestinian leader Jibril Rajoub—with the help of willing European collaborators—succeeds in staging a series of morality plays that perpetuate the big lie about his people’s historical innocence and unique suffering. Rajoub lets Tobi the German in on one such full-scale operatic production in the West Bank village of Bi’lin. With compliant Western reporters told where and when to gather, Palestinian youths comes on stage and, on cue, begin stoning Israeli soldiers. The soldiers ignore the “youths,” but the stones get larger and they eventually respond. The self-righteous Western reporters now have their “story” of Israeli violence for the day. Moreover, the event is filmed for a documentary by an Israeli leftist financed by (what else?) a German NGO. Tenenbom knows something about theater, and his satirical account of this staged episode is as priceless as it is depressing.
Tenenbom’s method produces pure satiric gold, as when the wife of an American rabbi who heads a one-man organization called “Rabbis for Human Rights” (financed by a European NGO) can’t contain herself and admits to Tenenbom: “You can’t change him. Being a human rights activist in our time is to be a persona, not a philosophy; it’s a fad, it’s a fashion. A human rights activist does not look for facts or logic; it’s about a certain dress code, ‘cool’ clothing, about language, diction, expressions and certain manners. No facts will persuade him.”
Another highlight of the book is Tenenbom’s visit—arranged by a European NGO—to an inverted Potemkin village of Bedouin encampments in the Negev. In the original historical version of the Potemkin tall tale, the Russian Czar created a few model villages with false facades to convince Western visitors that all was well within the empire. In the twenty-first century version of the tale perfected by anti-Israel NGOs, the technique is to make Palestinian and Bedouin villages look as awful as possible on the outside even when they are relatively well off on the inside. After all, it can never be admitted that the Palestinian people, despite their suffering at the hands of the Jews, constitute the most prosperous Arab community (with the exception of the oil-rich Gulf monarchies) in the Middle East.
The visit to the Bedouin villages in the Negev is arranged by Adalah, a left-wing Israeli NGO financed by Europeans. Its director, Thabet Abu Rass, explains to Tenenbom that he is “representing the rights of the Palestinian people.” He then points to a map on his wall that says (in Arabic) “Map of Palestine before Nakbah [the Catastrophe] in 1948.” Dr. Rass soon makes it clear that the Nakbah is the source of the suffering, not just by Palestinians in the West Bank and Gaza, but also for the Bedouin who have always lived in Israel and enjoy all the rights of Israeli citizenship. Even as Adalah fights for the rights of the Bedouin in Israeli courts, its leader insists that the Bedouin are not really Israelis, but rather oppressed Palestinians who suffered the 1948 Nakbah.
During his visit to the Bedouin villages, Tenenbom runs into two more representatives of foreign NGOs—Michelle from France and Alessandra from Italy. Michelle, who is Jewish, has been hard at work pressing the Nakbah claim for all Palestinians, including Israel’s Arabs. She tells Tenenbom/Tobi that her NGO works with the Israeli leftist organization Zokhrot (meaning “remembrance”), which is dedicated to perpetuating the Nakbah myth and to compensating the dispossessed Palestinians by allowing millions of them to return to their ancestral homes in Haifa, Jaffa, and Jerusalem, thereby ending the Jewish state. Even in Tel Aviv, founded by Jews in 1909, Zokhrot (with Michelle’s help) is agitating to rename some streets according to their “original Palestinian names.”
Beyond its brilliant satire, Tenenbom’s book is ultimately outrageous and depressing. Outrageous, because thanks to the NGOs, so many otherwise rational, liberal people in Europe and the United States now believe some version of the Palestinian Nakbah narrative. Depressing, because as long as that destructive historical myth is believed in the West, it’s hard to imagine Palestinian leaders ever conceding that their disagreement with Israel is about the consequences of the 1967 war, which are entirely negotiable, rather than the consequences of the 1948 war, which are non-negotiable.
Fred Siegel is a City Journal contributing editor and author of The Revolt Against the Masses: How Liberalism Has Undermined the Middle Class. Sol Stern is a contributing editor of City Journal, a senior fellow at the Manhattan Institute, and the author of A Century of Palestinian Rejectionism and Jew Hatred.