Bokrecension av en bok som är en analys av människorättsindustrin som inte har mycket med mänskliga rättigheter att göra om det inte är arabiska människor. Något vi också påminns om nästan dagligen i svenska massmedia som jag påpekar då och då. Översikt av NGO-industrin och de enorma omsatta summorna på
NGO-monitor. Speciellt alla miljoner som
Sverige ger till antisemitisk propaganda.
I våra media inser man inte att palAraberna är
bland de rikaste i arabvärlden frånsett de oljedränkta staterna.
FRED SIEGEL OCH SOL STERN
De hemliga judarna.
En lysande satirist avslöjar den palestinska industrin för mänskliga rättigheter.
10 jul 2015
FOTO AV JAN SULZER [nedan]
Fånga Judarna!, av Tuvia Tenenbom (Gefen Publishing House, 484 s., $ 24,95).
Om du vill förstå varför det inte finns någon fred i det Heliga Landet trots stora ansträngningar från Obama-administrationen och miljarder dollar av europeisk "fred och mänskliga rättigheter"- industrin, är du skyldig dig själv att läsa Fånga Juden! av Tuvia Tenenbom. Denna myt-förstörande bok blev en omedelbar bestseller i Israel förra året, men ändå, Tyskland åt sidan, har den till stor del ignorerats i amerikanska och europeiska medier och av den regerande Mellanösterns
punditocracy [ungefär som besserwissers, de som snackar och tycker sej veta allting.]. Skenbart är Tenenboms bok föraktad eftersom författaren saknar den akademiska eller journalistiska meriterna för att tas på allvar som en kommentator om Israel-Palestinakonflikten, även om han talar både arabiska och hebreiska, Tenenbom besitter ingen professionell expertis om det moderna Mellanöstern, inte heller har han haft någon tidigare journalistisk erfarenhet som omfattar Israel och de palestinska områdena.
Så mycket för akademiska och journalistiska meriter, då. I denna volym full av personliga iakttagelser, avslöjas intervjuer och Swiftlik satir, Tenenbom erbjuder djupare insikter i de grundläggande realiteterna av Mellanösternkonflikten och sjukdomar i den palestinska nationella rörelsen än årtionden av rapportering från medier som New York Times, The New Yorker, och Israels Ha'aretz. Ingen ärlig person kan komma bort från denna bok utan undrar varför sådana citadell av samtida liberal journalistik har underlåtit att informera sina läsare om bluff som genomförs i regionen genom självutnämnda människorättsaktivister och deras skattefinansierade Europeiska NGOs- för att inte tala om att detta massiva internationella ingripande faktiskt gört det ännu svårare att nå en fredlig lösning på konflikten.
Så vad är hemligheten bakom Tenenboms journalistik? Till att börja med avväpnar han anti-israeliska aktivister och palestinska tjänstemän han talar med genom att dölja sin egen identitet och genom att spela enfaldig. Författaren kommer från en ultraortodox judisk familj i Israel. Som vuxen, bröt han med organiserad religion och flyttade till Amerika, där han blev en framgångsrik dramatiker och grundare av Judiska Teatern i New York. Under hans resor runt Israel och de palestinska områdena, presenterar Tenenbom sig själv som Tobi, en tysk kristen och obunden journalist-en oskyldig utomlands som uppriktigt försöker förstå varför judarna har valt att förtrycka de fattiga palestinierna. Eftersom många av Tenenboms palestinska och pro-palestinska samtalspartner antar att denna välmenande tysk måste vara på deras sida, ett rimligt antagande, eftersom en stor del av det ekonomiska stödet till de pro-palestinska icke-statliga organisationerna kommer från den tyska regeringen eller de politiska partierna-fungerar bilden utmärkt. Aktivisterna är villiga att öppna upp inför denna till synes naiva tysk och uttrycka sina verkliga övertygelser om Israel och sionismen-hatiska åsikter de kan vara mer försiktiga att dela med sig till, säg, en New York Times-reporter.
I sin rundresa i de palestinska territorierna, avslöjar Tenenbom det faktum att det finns nästan 300 pro-palestinska utländska frivilligorganisationer som arbetar (det vill säga rör om) på Västbanken och ytterligare hundra i Gaza, de flesta finansierade av tyska skattebetalare. Dessutom är stödet till palestinierna från EU och FN den högsta per capita i världen, vilket kan förklara varför, som Tenenbom ser i hela Västbanken, så många palestinska tjänstemän och aktivister kör Mercedes.
Man kan undra varför dessa vackra europeiska själar ser sitt uppdrag nu att rädda palestinierna, medan ingen vågar sig till Qatar för att protestera mot slavarbetarnas villkor för de utländska arbetstagare som bygger 2020 VM-anläggningar. Det saknar motstycke i den skandal av mänskliga rättigheter som begås av en arabisk apartheidregim vilket hittills har lett till döden av mer än 1000 kontraktsanställda. Skulle människorättsaktivister verkligen leta efter en stor seger för sin sak, kunde de enkelt sätta upp en kampanj för att övertyga de stora europeiska fotbollsländerna (Tyskland, England, Frankrike och Spanien) för att hota en bojkott av 2022 World Cup. Denna åtgärd skulle nästan säkert övertyga Qatars kungafamilj att stänga slavarbetslägert. Men sedan igen, som Tenenbom giftigt påpekat, "var annars [utom i Palestina] kan man utöva sin mörkaste önskan om Judenfrei områden och fortfarande anses liberal?"
För de tyska finansierade icke-statliga organisationerna i synnerhet, att utsätta den judiska staten med sin svekfullhet- "fånga Juden" i Tenenbom ord-blir ett psykologiskt bekvämt sätt att tillbakavisa det nazistiska förflutna. Anti-sionism blir därmed en väg till befrielse från bördorna av Tysklands förflutna, ja från hela Västs koloniala historia.
När det gäller den koloniala historian, Indiens första premiärminister, Jawaharlal Nehru, var väl medveten om det politiska värdet av hans andliga och politiska mentor, den helige mannen Mohandas Gandhi. Nehru gjorde sitt berömda uttalande och sade: "Du kan inte föreställa dig vad det kostar att hålla Gandhi i fattigdom." Liksom Israel bildades Indien strax efter andra världskriget under de våldsamma invändningar av dess muslimska befolkning. Trots Ghandisk retorik om icke-våld, kom Indiens blodiga separation från sina övervägande muslimska områden till stånd genom en hämndlysten och massiv överföring av populationer-muslimer till Pakistan, hinduer i Indien. Idag talas lite i västvärlden om denna otäcka affären; till skillnad mot den jämförbara utvecklingen i Israel. Delvis tack vare den dubbla moraliska bokföringen som praktiseras av de mänskliga rättigheternas branschkapten schweiziska Röda Korset och tyska frivilligorganisationer-en krystad berättelse om enorm israelisk grymhet mot de människor som nu kallas palestinier har fått fäste i Europa och bland den amerikanska vänstern.
Förlitande sig på sina okonventionella journalistiska tekniker, framkallar Tenenbom en rad obevakade kommentarer från aktivister som arbetar så hårt för att hålla berättelsen om palestinska lidandet i nyheterna. Han öppnar ett unikt fönster så att vi kan se hur offrens spel fungerar i Palestina. Till exempel den populära palestinske ledaren Jibril Rajoub-med hjälp av villiga europeiska kollaboratörer-lyckas han iscensätta en serie av moraliska pjäser som vidmakthåller den stora lögnen om sitt folks historiska oskuld och unika lidande. Rajoub låter Tobi, tysken, in på en sådan fullskalig operaproduktion i Västbanksbyn Bi'lin. Med kompatibla västerländska journalister som vet var och när de ska ska samlas, kommer palestinska ungdomar in på scenen och börjar stening av israeliska soldater. Soldaterna ignorerar först "ungdomarna", men stenarna blir större och de måste så småningom svara. De självgoda västerländska journalisterna har nu sin "story" av israeliskt våld för dagen. Dessutom filmas händelsen för en dokumentär av en israelisk vänsterorganisation som finansieras av (vad annars?) En tysk icke-statlig organisation. Tenenbom vet något om teater, och hans satiriska hänsyn till denna iscensatta episod är så ovärderlig eftersom det är deprimerande.
Tenenboms metod ger rent satiriskt guld, som när hustrun till en amerikansk rabbin som leder en enmans organisation som heter "Rabbiner för mänskliga rättigheter" (som finansieras av ett europeiskt NGO) inte kan innehålla sig själv och medger till Tenenbom: "Du kan" inte förändra honom. Att vara en människorättsaktivist i vår tid är att vara en person, inte en filosofi; det är en modefluga, det är ett sätt. En människorättsaktivist försöker inte leta efter fakta eller logik; det handlar om en viss klädkod, "coola" kläder, om språket, diktion, uttryck och vissa sätt. Inga fakta kommer att övertyga honom. "
En annan höjdpunkt i boken är Tenenboms besök som arrangeras av en europeisk icke-statlig organisation till en inverterad Potemkin by med beduinläger i Negev. I den ursprungliga historiska versionen av Potemkins skröna skapade ryska tsaren några modell -byar med falska fasader för att övertyga västliga besökare att allt var väl inom riket. I det tjugoförsta århundradets version av sagan fulländad av anti-israeliska frivilligorganisationer, är tekniken att göra palestinska och beduinbyar som ser så hemska ut som möjligt på utsidan även när de är relativt väl ut på insidan. När allt kommer omkring, kan det aldrig erkännas att det palestinska folket, trots deras lidande i händerna på judarna, utgör de mest välmående arabiska samhället (med undantag för de oljerika Gulfstaterna monarki) i Mellanöstern.
Besöket i beduinbyar i Negev arrangeras av Adalah, en vänster israelisk NGO som finansieras av EU. Dess chef, Thabet Abu Rass, förklarar för Tenenbom att han "representerar rättigheterna för det palestinska folket." Han pekar sedan på en karta på sin vägg som säger (på arabiska) "Karta över Palestina före Nakbah [katastrofen] 1948 . "Dr Rass gör snart klart att Nakbah är källan till lidande, inte bara för palestinier på Västbanken och Gaza, men också för beduiner som alltid har bott i Israel och njuter av alla de rättigheter som israeliskt medborgarskap innebär. Även som Adalah kämpar för rätten till beduinerna i israeliska domstolar, insisterar dess ledare att beduinerna inte är riktiga israeler, utan snarare förtryckta palestinier som lidit av 1948 Nakbah.
Under sitt besök i beduinbyar träffar Tenenbom på ytterligare två representanter för utländska frivilligorganisationer-Michelle från Frankrike och Alessandra från Italien. Michelle, som är jude, har varit hårt i arbete att trycka på Nakbahs krav för alla palestinier, inklusive Israels araber. Hon berättar för Tenenbom / Tobi att hennes NGO arbetar med den israeliska vänsterorganisationen Zokhrot (som betyder "hågkomst"), som är tillägnad att cementera Nakbah-myten och kompensera de egendomslösa palestinierna genom att hjälpa miljoner av dem att återvända till sina förfäders hem i Haifa, Jaffa och Jerusalem, och därmed avsluta den judiska staten. Även i Tel Aviv, som grundades av judar 1909, agiterar Zokhrot (med Michelle hjälp) för att byta namn på några gator enligt deras "ursprungliga palestinska namn."
Utöver dess lysande satir, är Tenenboms bok ytterst upprörande och deprimerande. Upprörande, eftersom tack vare icke-statliga organisationer, tror så många annars rationella, liberala människor i Europa och USA nu på någon version av den palestinska Nakbah- berättelsen. Deprimerande, eftersom så länge som en destruktiv historisk myt tros på i väst, är det svårt att föreställa sig att palestinska ledare någonsin medger att deras oenighet med Israel handlar om konsekvenserna av kriget 1967, som är helt förhandlingsbara, snarare än följderna av 1948 krig, som inte är förhandlingsbara.
FRED SIEGEL AND SOL STERN
A brilliant satirist unmasks the Palestinian human-rights industry.
July 10, 2015
Catch The Jew!, by Tuvia Tenenbom (Gefen Publishing House, 484 pp., $24.95)
If you want to understand why there is no peace in the Holy Land despite the best efforts of the Obama administration and the billion-dollar European “peace and human rights” industry, you owe it to yourself to read Catch the Jew! by Tuvia Tenenbom. This myth-shattering book became an instant bestseller in Israel last year, yet, Germany aside, it has largely been ignored in American and European media outlets and by the reigning Middle East punditocracy. Ostensibly, Tenenbom’s book is disdained because the author lacks the academic or journalistic credentials to be taken seriously as a commentator on the Israel-Palestinian conflict. Though he speaks both Arabic and Hebrew, Tenenbom possesses no professional expertise on the modern Middle East, nor has he had any previous journalistic experience covering Israel and the Palestinian territories.
So much for academic and journalistic credentials, then. In this volume full of personal observations, revealing interviews, and Swiftian satire, Tenenbom offers deeper insights into the fundamental realities of the Middle East conflict and the pathologies of the Palestinian national movement than decades of reporting by media outlets such as the New York Times, The New Yorker, and Israel’s Haaretz. No fair-minded person can come away from this book without wondering why such citadels of contemporary liberal journalism have neglected to inform their readers of the scam being conducted in the region by self-styled human-rights activists and their taxpayer-funded European NGOs—not to mention that this massive international intervention actually makes it even more difficult to achieve a peaceful solution to the conflict.
So what’s the secret of Tenenbom’s journalism? For starters, he disarms the anti-Israel activists and Palestinian officials he engages with by dissembling about his own identity and by playing the simpleton. The author was raised in an ultra-Orthodox Jewish family in Israel. As an adult, he broke with organized religion and moved to America, where he became a successful playwright and founder of the Jewish Theater of New York. In his travels around Israel and the Palestinian territories, however, Tenenbom presents himself as Tobi, a German gentile and unaffiliated journalist—an innocent abroad sincerely trying to understand why the Jews have chosen to oppress the poor Palestinians. Because many of Tenenbom’s Palestinian and pro-Palestinian interlocutors assume that this well-meaning German must be on their side—a reasonable assumption, since much of the financial support for the pro-Palestinian NGOs comes from the German government or political parties—the ruse works brilliantly. The activists are willing to open up to the apparently naïve German and express their true beliefs about Israel and Zionism—hateful views they might be more circumspect about sharing with, say, a New York Times reporter.
In his tour d’horizon of the Palestinian territories, Tenenbom uncovers the fact that there are almost 300 pro-Palestinian foreign NGOs working (that is, agitating) in the West Bank and another hundred in Gaza, most financed by German taxpayers. Moreover, aid to the Palestinians by the European Union and the United Nations is the highest, per capita, in the world. Which might explain why, as Tenenbom keeps noticing all over the West Bank, so many Palestinian officials and activists are driving Mercedes.
One may wonder why these beautiful European souls see their mission now as saving the Palestinians, while none dare venture to Qatar to protest the slave-labor conditions imposed on foreign workers building the 2020 World Cup facilities. That unprecedented human rights scandal perpetrated by an Arab apartheid regime has so far led to the deaths of more than 1,000 indentured contract workers. Were human rights activists truly looking for a great victory for their cause, they could easily mount a campaign to convince the major European soccer powers (Germany, England, France, and Spain) to threaten a boycott of the 2022 World Cup. That action would almost certainly convince the Qatar royal family to close down the slave labor camps. But then again, as Tenenbom caustically observes, “where else [but in Palestine] could one practice his or her darkest wish for Judenfrei territories and still be considered liberal?”
For the German-funded NGOs in particular, exposing the Jewish state’s perfidy—“catching the Jew,” in Tenenbom’s words—becomes a psychologically convenient way to repudiate the Nazi past. Anti-Zionism thus becomes a path to liberation from the burdens of Germany’s past, indeed from all of Western colonial history.
Regarding that colonial history, India’s first prime minister, Jawaharlal Nehru, was well aware of the political value of his spiritual and political mentor, the holy man Mohandas Gandhi. Nehru once famously remarked: “You can’t imagine what it costs to keep Gandhi in poverty.” Like Israel, India was founded shortly after World War II over the violent objections of its Muslim population. Despite Ghandian rhetoric about non-violence, India’s bloody separation from its predominately Muslim regions came about through a vindictive and massive transfer of populations—Muslims to Pakistan, Hindus to India. Today in the West, little is spoken of this nasty affair; not so with comparable developments in Israel. Thanks in part to the double moral bookkeeping practiced by the human-rights industry—captained by the Swiss Red Cross and German NGOs—a contrived narrative of unprecedented Israeli cruelty toward the people now known as Palestinians has taken hold in Europe and on the American left.
Relying on his unconventional journalistic techniques, Tenenbom elicits a string of unguarded comments from the activists who work so diligently to keep the narrative of Palestinian suffering in the news. He opens a unique window allowing us to see how the victims’ game works in Palestine. For example, the popular Palestinian leader Jibril Rajoub—with the help of willing European collaborators—succeeds in staging a series of morality plays that perpetuate the big lie about his people’s historical innocence and unique suffering. Rajoub lets Tobi the German in on one such full-scale operatic production in the West Bank village of Bi’lin. With compliant Western reporters told where and when to gather, Palestinian youths comes on stage and, on cue, begin stoning Israeli soldiers. The soldiers ignore the “youths,” but the stones get larger and they eventually respond. The self-righteous Western reporters now have their “story” of Israeli violence for the day. Moreover, the event is filmed for a documentary by an Israeli leftist financed by (what else?) a German NGO. Tenenbom knows something about theater, and his satirical account of this staged episode is as priceless as it is depressing.
Tenenbom’s method produces pure satiric gold, as when the wife of an American rabbi who heads a one-man organization called “Rabbis for Human Rights” (financed by a European NGO) can’t contain herself and admits to Tenenbom: “You can’t change him. Being a human rights activist in our time is to be a persona, not a philosophy; it’s a fad, it’s a fashion. A human rights activist does not look for facts or logic; it’s about a certain dress code, ‘cool’ clothing, about language, diction, expressions and certain manners. No facts will persuade him.”
Another highlight of the book is Tenenbom’s visit—arranged by a European NGO—to an inverted Potemkin village of Bedouin encampments in the Negev. In the original historical version of the Potemkin tall tale, the Russian Czar created a few model villages with false facades to convince Western visitors that all was well within the empire. In the twenty-first century version of the tale perfected by anti-Israel NGOs, the technique is to make Palestinian and Bedouin villages look as awful as possible on the outside even when they are relatively well off on the inside. After all, it can never be admitted that the Palestinian people, despite their suffering at the hands of the Jews, constitute the most prosperous Arab community (with the exception of the oil-rich Gulf monarchies) in the Middle East.
The visit to the Bedouin villages in the Negev is arranged by Adalah, a left-wing Israeli NGO financed by Europeans. Its director, Thabet Abu Rass, explains to Tenenbom that he is “representing the rights of the Palestinian people.” He then points to a map on his wall that says (in Arabic) “Map of Palestine before Nakbah [the Catastrophe] in 1948.” Dr. Rass soon makes it clear that the
Nakbah is the source of the suffering, not just by Palestinians in the West Bank and Gaza, but also for the Bedouin who have always lived in Israel and enjoy all the rights of Israeli citizenship. Even as Adalah fights for the rights of the Bedouin in Israeli courts, its leader insists that the Bedouin are not really Israelis, but rather oppressed Palestinians who suffered the 1948 Nakbah.
During his visit to the Bedouin villages, Tenenbom runs into two more representatives of foreign NGOs—Michelle from France and Alessandra from Italy. Michelle, who is Jewish, has been hard at work pressing the Nakbah claim for all Palestinians, including Israel’s Arabs. She tells Tenenbom/Tobi that her NGO works with the Israeli leftist organization Zokhrot (meaning “remembrance”), which is dedicated to perpetuating the Nakbah myth and to compensating the dispossessed Palestinians by allowing millions of them to return to their ancestral homes in Haifa, Jaffa, and Jerusalem, thereby ending the Jewish state. Even in Tel Aviv, founded by Jews in 1909, Zokhrot (with Michelle’s help) is agitating to rename some streets according to their “original Palestinian names.”
Beyond its brilliant satire, Tenenbom’s book is ultimately outrageous and depressing. Outrageous, because thanks to the NGOs, so many otherwise rational, liberal people in Europe and the United States now believe some version of the Palestinian Nakbah narrative. Depressing, because as long as that destructive historical myth is believed in the West, it’s hard to imagine Palestinian leaders ever conceding that their disagreement with Israel is about the consequences of the 1967 war, which are entirely negotiable, rather than the consequences of the 1948 war, which are non-negotiable.
For Christians, only silence. For Yazidis, greater silence. 
