Hur Obama lurar världen om Iran.

http://carolineglick.com/irans-no-china/

Läs hela artikeln på länken, Först Googlish med några iögonfallande fixar:

Irans inget Kina
Måndag, 24 november, 2014
Iran stiger

Obama-administrationen kommer aldrig att överge sin uppvaktning av Iran.


Dagen före den förlängda tidsfristen i de USA-ledda sexpartssamtalen med Iran rörande Teherans olagliga kärnvapenprogram, är det enda som är helt klart att uppvakta Iran är mittpunkten i USA:s president Barack Obamas Mellanösternpolitik. Vad som än händer i Genève, detta kommer inte att förändras.


För att vara tydlig  försöker inte Obama  kontrollera Irans upphov till regional hegemoni genom att blidka dem. Ingen av de åtgärder som han vidtagit hittills när det gäller Iran kan tolkas som försök att kontrollera eller innehålla Iran.


Deras mål är att odla en amerikansk allians med Iran. Som Obama ser saker, är Iran för honom vad Kina var för dåvarande amerikanska presidenten Richard Nixon. Nixon hade inte normaliserat amerikanska förbindelserna med Folkrepubliken Kina i syfte att skada de kinesiska kommunisterna. Och Obama uppvaktar inte Irans islamiska revolutionärer för att skada dem.


Tyvärr för världen är Kina inte ett relevant analogi för Iran. Nixon försökt utveckla banden med Peking för att han ville bända kineserna ur den sovjetiska sfären. Uppvakta Kina innebar att skada Moskva och Moskva var USA s största fiende.

Det finns inget Moskva som kommer att försvagas av USA s stärkande av Teheran. De enda partier som direkt och omedelbart skadats av Obamas politik uppvakta Iran är Amerikas allierade i Mellanöstern.


De allierades undfallenhet med nazisterna 1938 hade tre offer: Tjeckoslovakien, resten av Europa och övriga världen.


Obamas politik att uppvakta Iran har också tre offer: Israel, sunniarabstaterna, och resten av världen.


Obamas initiering av de sex-power nukleära samtal med Iran skadar Israel eftersom samtalen underlättar Irans kärnprogram. Det vill säga, Obama gör det möjligt för Iran att utveckla metoder för att attackera Israel med kärnvapen.


Enligt uppgifter i pressen om innehållet i förhandlingarna, har USA redan övergett sina större röda linjer. Det har övergett sitt krav att Iran demonterar sina centrifuger. I slutet av förra veckan var USA enligt uppgift på väg att överge sitt krav på iransk insyn för Internationella atomenergiorganet om dess tidigare arbete på atombomben utveckling.


Med andra ord, hoppas USA kunna avsluta den här veckan med Iran, och kommer nu att fortsätta förhandla nästa månad, innebär att man inte tar några allvarliga åtgärder för att begränsa Irans framsteg i utvecklingen av kärnvapen.


Och i utbyte mot att inte ta några åtgärder för att begränsa sina nukleära framsteg, kommer Iran att kräva och kommer troligen att få ett komplett upphävande av bindande FN:s säkerhetsråds ekonomiska sanktioner mot den. Dessa sanktioner passerades som svar på Irans olagliga kärnvapenframsteg. Affären USA är nu villiga att skriva om det och göra Irans kärnprogram legitimt.


Sedan finns resten av staterna i regionen. Saudierna och deras Sunnibröder, inte tjeckerna. De är Polen, Belgien, Frankrike och Holland. Liksom nazisterna och de europeiska staterna i slutet av 1938, Iran hotar alla sunnistater i regionen.

Som amerikanerna har engagerat i tvångsmässiga nukleära förhandlingar med Iran, har iranierna uppdelat deras uppmärksamhet mellan kärnvapenutveckling och regionförstoring. I september tog de över Jemen.


Houthi milis från norra Jemen tog över Jemens huvudstad Sanaa den månaden. Den Houthi är shiitiska, och är till Jemen vad Irans libanesiska shiitiska proxy Hizbollah är att Libanon. De Houthierna, som redan en viktig kraft i den USA-utbildade jemenitiska väpnade styrkorna, kräver kontroll över dem.


Utöver sin proxy övertagande av Jemen, som Mellanöstern analytiker Tony Badran rapporterade tidigare denna månad, är det iranska ledarskapet iscensättandet en stor informationskampanj för att presentera sig som den regionala hegemon till regionala aktörer.


Iranska revolutionsgardet Commander Qassem Soleimani har haft sin bild tagen med kurdiska peshmerga i Irak samt med irakiska reguljära militära styrkor. Iransk säkerhetschef Ali Shamkhani åkte till Libanon i slutet av september och erbjöd sig att beväpna de libanesiska väpnade styrkorna.


Iran, dessa foto-ops och besök signal, är den nya chefen i regionen.


Jemen delar en 1.700 km gräns mot Saudiarabien.
Den Houthierna redan kämpade ett gränskrig med Saudiarabien 2009. Den iranska proxy kontroll över stora delar av gränsen i dag är ett klart hot mot Saudi suveränitet. Mot bakgrund av de nära banden de Houthierna har tillbringat det senaste decenniet odla med Saudiarabiens shia-minoritet, är också ett hot mot den interna politiska stabiliteten i riket.


Som Obama-administrationen har raderat röda linje efter röda linje i de nukleära samtalen, och sid med Hamas och Muslimska brödraskapet och andra iranska sunni allierade mot USA: s allierade, har Irans ledare gloated att deras hegemoni över Jemen höjer till fyra antalet arabstater under deras herravälde, den listan inklusive Irak, Syrien och Libanon.


Irans kontroll över Jemen är ett direkt hot mot världsekonomin. Innan Houthierna marscherade i Sana, kunde Iran hota de globala oljemarknaderna med sin suveränitet över sundet Hormuz som styr marina trafiken mellan Röda havet och Persiska viken. Med hamnen i Aden, kommer Iran också styra sjöfarten mellan Röda havet och Indiska oceanen.


Det är sant att en massiv ökning av amerikansk oljeförsäljning på grund av sin oljeutveckling från skiffer kommer minska en del av Mellanösterns makt att diktera oljepriserna. Men i Mellanöstern oljeförsäljning utgör fortfarande 40 procent av världsmarknaden och kommer att fortsätta att vara en massiv kraft i den globala ekonomin under de kommande åren. Som den kraft som styr flödet av denna olja, kommer Iran att utöva massivt inflytande över världsekonomin.


Lägg till att det faktum att Irans Hizbollah har sovvagn celler i varje större stad i Europa och i flera hubbar i Nordamerika, och att Iran har strategiska allianser med Venezuela och Nicaragua, en kärnbestyckat Iran utövar hegemoniska kontroll över Mellanöstern och dess oljeexport kommer att bli en strategisk fara för den globala ekonomin och den globala säkerheten.


En av de många ögonbryn höja aspekter av Obamas uppvaktning Irans är att det inte är bunden till en amerikansk reträtt från regionen. Den amerikanska är inte att dra sig tillbaka.


Obama har beställt hundratals flyganfall mot islamisk stat mål hittills, och fler kommer säkert att följa. Den amerikanska deltog i Natos störta Libyens ledare Muammar Gaddafi. USA: s makt är fortfarande en viktig faktor i regionala frågor, och Obama har inte skyggat från att använda den under sin tid i regeringsställning.


Problemet är att i samtliga fall har hans användning av USA: s makt hjälpt Iran mer än det har hjälpt USA: s allierade. Och i fallet med Libyen, har USA: s makt direkt hotade USA: s allierade och befogenhet al-Qaida och det associerar.


Med uppkomsten av Kina idag, vissa amerikanska analytiker ifrågasätter det kloka i Nixons öppning till Peking. Men det finns lite argument att hans Kina gambit orsakat strategisk skador på Sovjetunionen och bidrog till den amerikanska segern i det kalla kriget.


Inte bara kommer Obamas Iran öppning inte lända till USA: s fördel på kort sikt. Dess oundvikliga resultatet blir ett decennium eller mer av större och mindre regionala krig och kronisk instabilitet, med kärnvapen Iran hotar överlevnaden av alla USA: s regionala allierade. Det kommer också att leda till störningar i den globala ekonomin och massivt utöka Irans direkta tvingande makt över ordet som helhet.

Inte bara är Obama ingen Nixon, jämfört med honom såg Neville Chamberlain ut som ett litet, nästan obetydligt misslyckande.:

Iran’s no China

Monday, November 24th, 2014

The Obama administration will never abandon its courtship of Iran.

On the eve of the extended deadline in the US-led six-party talks with Iran regarding Teheran’s illicit nuclear weapons program, the one thing that is absolutely clear is that courting Iran is the centerpiece of US President Barack Obama’s Middle East policy. Come what may in Geneva, this will not change.

To be clear, Obama does not seek to check Iran’s rise to regional hegemony by appeasing it. None of the actions he has taken to date with regard to Iran can be construed as efforts to check or contain Iran.

Their goal is to cultivate a US alliance with Iran. As Obama sees things, Iran for him is what China was for then US president Richard Nixon. Nixon didn’t normalize US relations with the People’s Republic of China in order to harm the Chinese Communists. And Obama isn’t wooing Iran’s Islamic revolutionaries in order to harm them.

Unfortunately for the world, China is not a relevant analogy for Iran. Nixon sought to develop ties with Beijing because he wanted to pry the Chinese out of the Soviet orbit. Courting China meant harming Moscow, and Moscow was the US’s greatest foe.

There is no Moscow that will be weakened by the US’s empowerment of Tehran. The only parties directly and immediately harmed by Obama’s policy of courting Iran are America’s allies in the Middle East.

The Allies’ appeasement deal with the Nazis in 1938 had three victims: Czechoslovakia, the rest of Europe, and the rest of the world.

Obama’s policy of courting Iran also has three victims: Israel, the Sunni Arab states, and the rest of the world.

Obama’s initiation of the six-power nuclear talks with Iran harms Israel because the talks facilitate Iran’s nuclear program. That is, Obama is enabling Iran to develop the means to attack Israel with nuclear weapons.

According to press reports of the content of the negotiations, the US has already abandoned its major red lines. It has abandoned its demand that Iran dismantle its centrifuges. Late last week the US was reportedly about to abandon its demand for Iranian transparency to the International Atomic Energy Agency regarding its past work on atomic bomb development.

In other words, the deal the US was hoping to conclude this week with Iran, and will now continue negotiating next month, involves taking no serious action to curtail Iran’s progress in developing nuclear weapons.

And in exchange for taking no action to curtail its nuclear progress, Iran demands and will likely receive a complete abrogation of binding UN Security Council economic sanctions against it. Those sanctions were passed in response to Iran’s illicit nuclear progress. The deal the US is now willing to sign renders Iran’s nuclear program legitimate.

Then there are the rest of the states in the region. The Saudis and their Sunni brethren are not the Czechs. They are Poland, Belgium, France and Holland. Like the Nazis and the European states in late 1938, Iran threatens all Sunni states in the region.

As the Americans have engaged in obsessive-compulsive nuclear negotiations with Iran, the Iranians have divided their attention between nuclear development and regional expansion. In September they took over Yemen.

Houthi militia from northern Yemen took over Yemen’s capital city Sana’a that month. The Houthi are Shi’ite, and are to Yemen what Iran’s Lebanese Shi’ite proxy Hezbollah is to Lebanon. The Houthis, who are already a major force in the US-trained Yemeni armed forces, are demanding control over them.

In addition to its proxy’s takeover of Yemen, as Middle East analyst Tony Badran reported earlier this month, the Iranian leadership is orchestrating a major information campaign to present itself as the regional hegemon to regional actors.

Iranian Revolutionary Guards Corps Commander Qassem Soleimani has had his picture taken with Kurdish peshmerga in Iraq as well as with Iraqi regular military forces. Iranian security chief Ali Shamkhani went to Lebanon in late September and offered to arm the Lebanese Armed Forces.

Iran, these photo-ops and visits signal, is the new boss of the region.

Yemen shares a 1,700 km border with Saudi Arabia.

The Houthis already fought a border war with Saudi Arabia in 2009. The Iranian proxy’s control over much of the border today is a clear threat to Saudi sovereignty. In light of the close ties the Houthis have spent the past decade cultivating with Saudi Arabia’s Shi’ite minority, it is also a threat to the internal political stability of the kingdom.

As the Obama administration has erased red line after red line in the nuclear talks, and sided with Hamas and the Muslim Brotherhood and other Iranian Sunni allies against US allies, Iran’s leaders have gloated that their hegemony over Yemen raises to four the number of Arab states under their dominion, that list including Iraq, Syria and Lebanon.

Iran’s control over Yemen is a direct threat to the world economy. Before the Houthis marched on Sana’a, Iran was able to threaten global oil markets with its sovereignty over the Straits of Hormuz that controls naval traffic between the Red Sea and the Persian Gulf. With the Port of Aden, Iran will also control maritime traffic between the Red Sea and the Indian Ocean.

It is true that massive increases in US oil sales due to its shale oil development will reduce some of the Middle East’s power to dictate oil prices. But Middle Eastern oil sales still constitute 40 percent of the world market and will continue to be a massive force in the global economy in the coming years. As the force controlling the flow of that oil, Iran will exert massive influence over the global economy.

Add to that the fact that Iran’s Hezbollah has sleeper cells in every major city in Europe and in several hubs in North America, and that Iran has strategic alliances with Venezuela and Nicaragua, a nuclear- armed Iran exerting hegemonic control over the Middle East and its oil exports will become a strategic danger to the global economy and global security.

One of the many eyebrow raising aspects of Obama’s courtship of Iran is that it isn’t tied to a US retreat from the region. The US isn’t retreating.

Obama has ordered hundreds of air strikes on Islamic State targets to date, and more will undoubtedly follow. The US participated in the NATO overthrow of Libyan leader Muammar Gaddafi. US power remains a major factor in regional affairs, and Obama has not shied away from using it during his tenure in office.

The problem is that in all cases, his use of US power has helped Iran more than it has helped US allies. And in the case of Libya, US power has directly threatened US allies and empowered al-Qaida and it associates.

With the rise of China today, some US analysts question the wisdom of Nixon’s opening to Beijing. But there is little argument that his China gambit caused strategic damage to the Soviet Union and contributed to the US victory in the Cold War.

Not only will Obama’s Iran opening not redound to the US’s benefit in the short term. Its inevitable result will be a decade or more of major and minor regional wars and chronic instability, with the nuclear-armed Iran threatening the survival of all of America’s regional allies. It will also lead to shocks in the global economy and massively expand Iran’s direct coercive power over the word as a whole.

Not only is Obama no Nixon, compared to him, Neville Chamberlain looks like a minor, almost insignificant failure.

†Iran †Barack Hussein †Israel . . . . . ......