Det är trevligt att sådana faktaartiklar kan komma in i svenska massmedia med hjälp av lite skohorn och annat.
Israel har rätt till Gaza och Västbanken
Publicerad 23 maj 2010 Uppdaterad 11 juli 2014Kunskapen om nutidshistoria brister på många håll och den som intresserar sig för Israel-Palestina-konflikten bör noga läsa FN-deklarationen från 1922. För trots en absurd situation med många resolutioner från flera av FN:s organ så är de israeliska rättigheterna till Gaza och Västbanken obestridliga, skriver Berndt Ekström i en replik.
Gunnar Olofsson (snackare för den svenska statsbetalda Palestinagruppen) hänvisar till FN-dokument som reglerar staters uppförande i världssamfundet. Låt oss då granska dessa lite närmare:
Israel har hotats av krig och aggression alltsedan dess grundande 1948. Ett hot i detta avseende behöver inte ens vara ett hot mot landets existens. Finns ett mönster av militärt trakasseri från en angripare med räder över nationsgränser, raketbeskjutning eller statsfinansierad terrorism, så räcker det som grund för en ockupation från den kränkta nationens sida för att kunna undanröja hotet eller förhindra att området används för ytterligare attacker.
Egypten erövrade och ockuperade Gazaremsan illegalt 1948 när man anföll Israel. Jordanien erövrade, ockuperade och annekterade Västbanken inklusive Jerusalem illegalt när man från sitt håll anföll Israel 1948. Båda dessa länder blev då, enligt internationell lag, illegala ockupanter då de ej hade legal rätt till dessa territorier.
Efter att Egypten, Jordanien och Syrien inlett krigshandlingar mot Israel under sexdagarskriget 1967, erövrade Israel Gaza och Västbanken inklusive Jerusalem.
I praktiken befriade Israel dessa territorier från Egyptens och Jordaniens illegala ockupation. Eftersom inget av dessa två arabländer hade legal rätt till dessa territorier, kan Israel inte anklagas för ockupation när man erövrade det i självförsvar.
Egendomligt nog nämnde världssamfundet ingenting om Egyptens och Jordaniens illegala ockupation. Inte heller krävde man ett palestinsk-arabiskt självbestämmande under den 19 år långa illegala arabiska ockupationen.
Kan det någonsin vara tal om en laglig ockupation? Givetvis. Internationell lag erkänner giltigheten av en ockupation när det t.ex. har skett i försvarssyfte, för att betvinga en angripare, eller så länge som ett hot från en angripare existerar.
Israel ingen ockupant
Israel passar dock inte in på definitionen av ockupant. Faktum är att Israels närvaro och dess lagliga anspråk på de omstridda områdena har stöd av internationell lag. För att Israel verkligen skulle vara en ockupant behövs det att man är närvarande militärt eller administrativt på ett territorium som inte är ens eget. För det behövs att Israel inte har några rättvisa eller legala krav på landområdet och att det lagligen skulle tillhöra en annan suverän stat. Per definition måste alla dessa villkor vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ockupation.
Judarnas rätt till Palestina bekräftades av Nationernas Förbund (NF) 1922 när samtliga 52 medlemsländer röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det administrativa ansvaret för territoriet i syfte att bygga upp ett judiskt hemland. Deklarationen om Palestinamandatet är ett dokument som tillhör internationell lag. Deklarationen tillerkänner judarnas historiska rätt till landet redan i förordet. Den beviljar politiska rättigheter (i syfte att skapa ett nationellt hemland) för judarna enbart (artikel 2, i förordet). Ickejudars civila och religiösa rättigheter i mandatet garanterades men de gavs inte samma politiska rättigheter som till judarna (artikel 2, i förordet).
Deklarationen slog vidare fast att judiska bosättningar i Palestina skulle främjas av mandatmakten (Storbritannien); de skulle vara intensiva och innefatta alla sorters landområden, inklusive statlig mark, förutom den mark som behövdes för allmänna syften (artikel 6, i förordet). Statlig mark utgjorde den klart största delen av Palestina. Dessa landområden var ytor som inte ägdes privat (och togs med automatik över från den Turkiska myndigheten som besegrats av Storbritannien i första världskriget). Deklarationen om ett Palestinamandat kan verka partisk mot araberna men sanningen är den motsatta. För samtidigt skapade och garanterade Storbritannien och Frankrike flera arabländer deras självständighet, (t ex Egypten och Syrien) som tidigare hade legat under turkiskt herravälde.
Därefter, på Storbritanniens yrkande, begränsade Nationernas Förbund (NF) de judiska bosättningarna i de delar av Palestina som ligger öster om Jordanfloden (artikel 25), vilket utgör 80 procent av hela Palestinamandatet. Sedan tog koloniminister Winston Churchill och styckade av hela detta område och skapade en palestinsk-arabisk stat kallad Transjordanien (senare Jordanien) som aldrig tidigare hade existerat. Faktum är således att det redan finns en palestinsk-arabisk stat på huvuddelen av Palestinamandatet.
På de återstående 20 procenten av Palestinamandatet, som även inkluderar Gazaremsan, Västbanken och till och med en del av Golanhöjderna, har rätten för judar att bosätta sig aldrig blivit begränsad, upphävd, inställd eller ersatt av något annat. Rätten för judar att ha bosättningar gäller hela området väster om Jordanfloden.
1922 års deklaration ger rätt till bosättning
Judarnas rätt till Palestina bekräftades av Nationernas Förbund (NF) 1922 när samtliga 52 medlemsländer röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det administrativa ansvaret för territoriet i syfte att bygga upp ett judiskt hemland. Deklarationen om Palestinamandatet är ett dokument som tillhör internationell lag. Deklarationen tillerkänner judarnas historiska rätt till landet redan i förordet. Den beviljar politiska rättigheter (i syfte att skapa ett nationellt hemland) för judarna enbart (artikel 2, i förordet). Ickejudars civila och religiösa rättigheter i mandatet garanterades men de gavs inte samma politiska rättigheter som till judarna (artikel 2, i förordet).
Deklarationen slog vidare fast att judiska bosättningar i Palestina skulle främjas av mandatmakten (Storbritannien); de skulle vara intensiva och innefatta alla sorters landområden, inklusive statlig mark, förutom den mark som behövdes för allmänna syften (artikel 6, i förordet). Statlig mark utgjorde den klart största delen av Palestina. Dessa landområden var ytor som inte ägdes privat (och togs med automatik över från den Turkiska myndigheten som besegrats av Storbritannien i första världskriget). Deklarationen om ett Palestinamandat kan verka partisk mot araberna men sanningen är den motsatta. För samtidigt skapade och garanterade Storbritannien och Frankrike flera arabländer deras självständighet, (t ex Egypten och Syrien) som tidigare hade legat under turkiskt herravälde.
Därefter, på Storbritanniens yrkande, begränsade Nationernas Förbund (NF) de judiska bosättningarna i de delar av Palestina som ligger öster om Jordanfloden (artikel 25), vilket utgör 80 procent av hela Palestinamandatet. Sedan tog koloniminister Winston Churchill och styckade av hela detta område och skapade en palestinsk-arabisk stat kallad Transjordanien (senare Jordanien) som aldrig tidigare hade existerat. Faktum är således att det redan finns en palestinsk-arabisk stat på huvuddelen av Palestinamandatet.
På de återstående 20 procenten av Palestinamandatet, som även inkluderar Gazaremsan, Västbanken och till och med en del av Golanhöjderna, har rätten för judar att bosätta sig aldrig blivit begränsad, upphävd, inställd eller ersatt av något annat. Rätten för judar att ha bosättningar gäller hela området väster om Jordanfloden.
1922 års deklaration ger rätt till bosättning
För somliga kan det vara chockerande att judar skulle ha laglig rätt att bo i Gaza, Hebron, Betlehem, Nablus, Ramallah eller var som helst i Palestina. Precis lika stor rätt har de att bo där som i Haifa, Tel Aviv och Jerusalem. 1922 års deklaration om ett Palestinamandat har lika stor tillämplighet i Gaza och på Västbanken som i det övriga Israel inom den så kallade Gröna linjen (1967-års gränser). Att förneka tillämpligheten av mandaträtten för judar att bosätta sig på Västbanken är att förneka mandaträtten för judar att bo i Tel Aviv eftersom Palestinadeklarationen inte gör någon åtskillnad mellan dessa områden eller orter. Deklarationen är den juridiska grunden för alla judiska bosättningar var som helst i Palestina.
Någon kanske ifrågasätter om Mandatdeklarationen har någon giltighet i dag när Nationernas Förbund inte längre finns. Storbritannien gav dessutom upp mandatet efter att ha misslyckats med att fullborda sitt uppdrag. Men, precis som giltigheten av ett testamente inte upphör bara för att den som skrivit det eller den som ska verkställa det har avlidit, har inte heller NF:s deklaration om Palestinamandatet upphört att gälla. Ironiskt nog har det till och med blivit så att Israel, som är den administrativa myndigheten i Palestina efter Storbritannien, som övergav sin post, nu under internationell lag är skyldigt att fullborda mandatets krav, inklusive att bosätta landet.
Vidare har FN, som är NF:s efterträdare, bekräftat giltigheten av alla mandatets åligganden genom att innesluta dem i FN-stadgan, speciellt i Artikel 80 (kallad Palestina-paragrafen). Rättigheten för judar att bosätta sig varhelst i Palestina väster om floden Jordan, är därför garanterad av både NF och FN.
Fastän FN:s beslut 1947 till förmån för Delningsplanen (FN-resolution 181), har fått en upphöjd plats i israelisk populärhistoria, är det faktiskt den tidigare Mandatdeklarationen som juridiskt rättfärdigar den judiska staten och dess bosättningsrättigheter.
Palestina-araberna använder i dag 1947-års Delningsplan för att understödja sina krav på de delar av Palestina de vill ha. Delningsplanen var ett förslag att skapa en judisk stat och ytterligare en palestinsk-arabisk stat på de återstående 20 procent av Palestinamandatet. Jordanien, som är den ursprungliga palestinsk-arabiska staten, utgör 80 procent av Palestinamandatet. Väl känt är att Arabförbundet förkastade Delningsplanen och inledde krig mot Israel i förtröstan på att arabisk militär styrka skulle avgöra tvisten
Delningsplanen saknar juridisk giltighet
Delningsplanen (FN-resolution 181) har ingen som helst juridisk giltighet i dag. Resolutionen blev aldrig ett rättsligt dokument i internationell lag. Fastän FN:s generalförsamling godkände den, så ratificerade inte Säkerhetsrådet den. Säkerhetsrådet fick aldrig en chans att göra det då förhållandena på marken, nämligen den arabiska attacken mot Israel, gjorde resolutionen irrelevant.
Israel accepterade resolutionen. Araberna förkastade den och startade ett krig i stället. Resolutionen var beroende av att båda sidor accepterade den och har inte stått kvar på dagordningen sedan dess. Endast resolutioner antagna av Säkerhetsrådet är giltiga rättsliga dokument. Resolutioner antagna av Generalförsamlingen är förslag, rekommendationer och uttryck för åsikter, men inte rättsliga dokument.
Trots den absurda situationen med många resolutioner från flera av FN:s organ, inklusive Säkerhetsrådets resolution 1397 (mars 2002) som stöder palestinska krav på egen stat, i strid med FN-stadgan, så finns det ingen lag som specifikt garanterar någon enda del av Palestinamandatet till palestina-araberna. Resolution 1397 bekräftar endast palestiniernas vision om en egen stat. Den ger ingen laglig rätt till en egen stat. Samtidigt gäller fortfarande rättigheterna för judar att bosätta sig överallt inom Palestinamandatets gränser.
Har juridisk rätt till Gaza och Västbanken
Någon kanske ifrågasätter om Mandatdeklarationen har någon giltighet i dag när Nationernas Förbund inte längre finns. Storbritannien gav dessutom upp mandatet efter att ha misslyckats med att fullborda sitt uppdrag. Men, precis som giltigheten av ett testamente inte upphör bara för att den som skrivit det eller den som ska verkställa det har avlidit, har inte heller NF:s deklaration om Palestinamandatet upphört att gälla. Ironiskt nog har det till och med blivit så att Israel, som är den administrativa myndigheten i Palestina efter Storbritannien, som övergav sin post, nu under internationell lag är skyldigt att fullborda mandatets krav, inklusive att bosätta landet.
Vidare har FN, som är NF:s efterträdare, bekräftat giltigheten av alla mandatets åligganden genom att innesluta dem i FN-stadgan, speciellt i Artikel 80 (kallad Palestina-paragrafen). Rättigheten för judar att bosätta sig varhelst i Palestina väster om floden Jordan, är därför garanterad av både NF och FN.
Fastän FN:s beslut 1947 till förmån för Delningsplanen (FN-resolution 181), har fått en upphöjd plats i israelisk populärhistoria, är det faktiskt den tidigare Mandatdeklarationen som juridiskt rättfärdigar den judiska staten och dess bosättningsrättigheter.
Palestina-araberna använder i dag 1947-års Delningsplan för att understödja sina krav på de delar av Palestina de vill ha. Delningsplanen var ett förslag att skapa en judisk stat och ytterligare en palestinsk-arabisk stat på de återstående 20 procent av Palestinamandatet. Jordanien, som är den ursprungliga palestinsk-arabiska staten, utgör 80 procent av Palestinamandatet. Väl känt är att Arabförbundet förkastade Delningsplanen och inledde krig mot Israel i förtröstan på att arabisk militär styrka skulle avgöra tvisten
Delningsplanen saknar juridisk giltighet
Delningsplanen (FN-resolution 181) har ingen som helst juridisk giltighet i dag. Resolutionen blev aldrig ett rättsligt dokument i internationell lag. Fastän FN:s generalförsamling godkände den, så ratificerade inte Säkerhetsrådet den. Säkerhetsrådet fick aldrig en chans att göra det då förhållandena på marken, nämligen den arabiska attacken mot Israel, gjorde resolutionen irrelevant.
Israel accepterade resolutionen. Araberna förkastade den och startade ett krig i stället. Resolutionen var beroende av att båda sidor accepterade den och har inte stått kvar på dagordningen sedan dess. Endast resolutioner antagna av Säkerhetsrådet är giltiga rättsliga dokument. Resolutioner antagna av Generalförsamlingen är förslag, rekommendationer och uttryck för åsikter, men inte rättsliga dokument.
Trots den absurda situationen med många resolutioner från flera av FN:s organ, inklusive Säkerhetsrådets resolution 1397 (mars 2002) som stöder palestinska krav på egen stat, i strid med FN-stadgan, så finns det ingen lag som specifikt garanterar någon enda del av Palestinamandatet till palestina-araberna. Resolution 1397 bekräftar endast palestiniernas vision om en egen stat. Den ger ingen laglig rätt till en egen stat. Samtidigt gäller fortfarande rättigheterna för judar att bosätta sig överallt inom Palestinamandatets gränser.
Har juridisk rätt till Gaza och Västbanken
Flera experter på internationell rätt, till exempel Douglas Feith, Eugene Rostow och Stephen Schwebel, har övertygande visat på Israels juridiska rätt till Gaza och Västbanken. (Schwebel har varit President i Internationella domstolen i Haag, och professor i juridik vid Harvard University).
De israeliska rättigheterna är alltså obestridliga. De judiska bosättningarna är lagliga. Dessutom är anklagelsen att Israel bryter mot Fjärde Genèvekonventionen ohållbar. Den konventionen är inte tillämplig då det inte handlar om ockuperat land som tillhör en annan stat.
I dag motsäger och ignorerar FN, EU, internationella domstolar, enskilda politiker, med flera tidigare avtal och lagar som bekräftar Israels rättigheter. Man kan därför ifrågasätta den intellektuella redligheten och etiska standarden hos dem som regelbundet slår fast att det lagliga är olagligt, att det som är rätt är fel och att det rättvisa är orättvist – så snart det gäller Israel.
(Innehållet finns att hämta på FN:s olika hemsidor)
Berndt Ekström
De israeliska rättigheterna är alltså obestridliga. De judiska bosättningarna är lagliga. Dessutom är anklagelsen att Israel bryter mot Fjärde Genèvekonventionen ohållbar. Den konventionen är inte tillämplig då det inte handlar om ockuperat land som tillhör en annan stat.
I dag motsäger och ignorerar FN, EU, internationella domstolar, enskilda politiker, med flera tidigare avtal och lagar som bekräftar Israels rättigheter. Man kan därför ifrågasätta den intellektuella redligheten och etiska standarden hos dem som regelbundet slår fast att det lagliga är olagligt, att det som är rätt är fel och att det rättvisa är orättvist – så snart det gäller Israel.
(Innehållet finns att hämta på FN:s olika hemsidor)
Berndt Ekström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar