Frysta i tiden - palestinska "flyktingar" - beroende av medlidande

Av Robert Fulford, National Post · Lördag 7 augusti, 2010

Flyktingar? Kanadensare, även om deras familjer har bott här i århundraden, vet något om flyktingar. Vi känner till ungrare, vi känner till vietnamesiska flyktingar och många andra. Vi beundrar deras energi och deras prestationer. Observation av dem kan vara en stärkande lektion i mänsklig uthållighet under ogynnsamma omständigheter.

Men det mönstret omfattar inte palestinska flyktingar. De är ett specialfall. Av många skäl finns olika folkgrupper i hela världen fördrivna, endast palestinierna håller desperat fast vid sin "flykting"-status decennium efter decennium. De presenterar sig som hjälplösa offer för Israels aggression. De väntar på räddning - eftersom de har väntat på den i tre generationer, sedan Israel grundades 1948. Medlemmar av andra grupper misshandlade av historien väljer att leva med en brådskande etik: Få upp, komma igång, skapa ett nytt liv. Palestinierna har en annan inställning: Sitt ner, vänta, förbli arg tills världen ger dig allt du har lust till.

Andrew Roberts, en mycket beundrad brittisk historiker har tagit upp frågan om det palestinska flyktingproblemet i ett tal som publicerades i National Post på tisdagen. Han hävdade, med rätta, att arabiska regeringar "är rika nog att ha ekonomiskt löst det palestinska flyktingproblemet för decennier sedan." De 5.000 eller så medlemmarna i den saudiska kungafamiljen skulle förmodligen klara det själva.  Om de hade haft lust.

Varför har de inte gjort det? De tycker att det är mycket bättre att låta palestinierna förbli fattiga. Varje usel, dåligt utfodrad och illa inhyst palestinier kan användas som levande kritik mot Israel.

Palestinierna är de enda människorna som har en egen privat del av FN, FN:s hjälporganisation (UNRWA). Det definierar "flykting" som någon som bodde i Palestina mellan juni 1946 och maj 1948, och "förlorade både sina hem och försörjningsmöjligheter som ett resultat av den 1948 års arabisk-israeliska konflikten." Definitionen omfattar alla deras ättlingar. Helt trovärdiga siffror finns inte, men UNRWA tror det fanns 711.000 sådana flyktingar 1948 och nu mer än 4,7 miljoner.

Arabländerna älskar palestinierna, berömmer dem och ber för dem. De bara vill inte att de flyttar permanent till bostadsområden i närheten. Arabförbundet råder arabstaterna att neka medborgarskap till palestinierna, att "undvika upplösning av deras identitet och skydda deras rätt att återvända till sitt hemland."

De låtsas att det är en fördel för dem. Det innebär också att araber kan hyra palestinska arbetare när de behöver dem och skicka hem dem när ekonomin blir sämre.

Denna behandling av palestinierna har blivit ett stort försummelsebrott som begåtts av rika araber mot de fattiga i samverkan med FN. Det har skapat en permanent underklass, som lever på knappa offentliga medel, allt fler varje dag men aldrig har de placerats i en position där de kan skapa en friskare och mer produktiv gemenskap. De är permanenta hat-bärare, som lär sina barn att längta efter ett förlorat paradis.

Barnen i skolan lär sig den officiella linjen (och ingen annan) om Nakba ("katastrofen") från 1948, när fredsälskande araber bryskt blev utkastade från sitt eget land med en främmande militär styrka, den europeiska sionismen. Varje år är där fler och fler festspel inför minnet av Nakba  och historierna om de israeliska soldaternas synder blir än mer upprörande. Ingen palestinier vill veta att det fanns judar i området under ganska lång tid, eller att araberna startade kriget 1948.

Den palestinska nationella berättelsen skildrar araberna i Palestina som historiens tragiska förlorare, de orättvist gendomslösa. Numera är det rutin att jämföra Nakba med Förintelsen i Europa. Och runt om i världen utgör en stor samling av anti-sionister och antisemiter en villig publik för alla lögner de fantasifulla palestinierna kan koka ihop.

Ingen i politiken eller diplomatin som hoppas att vinna några vänner på den arabiska sidan kan erkänna detta historiska taskspel. Den som säger sanningen kommer att anklagas för islamofobi, en oändligt bekväm retorisk uppfinning.

Och ingen politiker jämför någonsin palestinierna med andra flyktingar. Sol Stern försökte nyligen i en City Journal-artikel för att få lite perspektiv på den palestinska frågan, och noterar att 1945 levde ca 11 miljoner etniskt tyska civila i Central- och Östeuropa, utvisade från sina hem som tvingades marschera till Tyskland med Röda armén, med hjälp av de tjeckiska och polska regeringarna. Historiker uppskattar att två miljoner dog på vägen. De överlevande byggde nya liv så gott de kunde. Vissa talar fortfarande om det skadestånd de förtjänar. Ingen insisterar på att de ska leva i misär tills de får rättvisa. Israels fiender har lärt världen hur synd det är om palestinierna och ger  dem en nästan helig position bland offren för kolonialismen. De förtjänar att tyckas synd om, förstås, men synd på grund av vad deras arabiska kolleger har gjort mot dem.

robert.fulford @ utoronto.ca...

.
DN438 VF SvT518 HD DN664 D086 SR704 SR754 A865 X844 D894 DN997 DN520 DN246 vg vg