http://www.debka.com/article/20955/
[Originalet nederst eftersom de tenderar att försvinna.]
Genom att förkasta USA: s president Barack Obamas förslag för Israel och dess trupper att dra sig tillbaka från Västbanken till bakom oförsvarbara 1967 års gränser har Israels premiärminister Benjamin Netanyahu landat i sällskap med elva ledare i Mellanöstern och Nordafrika som föraktar Washingtons Mellanösternpolitik under det pågående arabiska upproret som pågått i sex månader. Egyptens Hosni Mubarak var den enda som hade förtroende för Obama och han pressades ut trots detta.
Barack Obamas presentation av hans Mellanösternvision torsdag, 19 Maj hade tre omedelbara resultat:
1. Varje överlevande regional ledare bekräftade hans beslutsamhet att hålla sig borta från den amerikanska administrationen politik;
2. En annan spik slogs i kistan för den avstannade israelisk-palestinska fredsprocessen;
3. Det bränsle som hälldes på de regionala spänningarna ökade möjligheterna för ett Israel-Palestinskt eller ett israelisk-arabiskt krig i år.
Ingen israelisk politiker har råd att backa från kravet på att Israel behåller en säkerhetsstyrka och försvarbara gränser längs östra gränsen och i ännu högre grad, på Västbanken, i varje framtida fredsavtal. Denna grundläggande princip har inte bestridits av oppositionsledare Tzipi Livni och Shaul Mofaz även när de hällde kokande olja på statsministerns huvud för att fåi dispyt med USA: s president.
Men detta förnekande är precis vad Obama vill.
Föreställningen att Israel kan uppnå säkerhet genom fredsförhandlingar är en önskedröm, eftersom ingen palestinsk förhandlare kunde få för sig att begära färre eftergifter från Israel än de som fastställts av USA: s president. Han kommer helt enkelt att använda sitt tal som en utgångspunkt för den största pressen Israel någonsin har stått inför.
Obama såg den maxim som utspelade sig under hans två första år i ämbetet: Först sa han att Netanyahu måste frysa konstruktion på Västbanken. Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas, när han först hörde talas om det, fann kravet absurt - det hade aldrig avkrvts en tidigare premiärminister antingen av Washington eller palestinierna. Men med Obama i spetsen, kunde Abbas inte kräva mindre. Så han ryckte på axlarna och vände denna efterfrågan till en användbar förevändning i hans manövrar för slingra sig ur att tala med Israel.
Israels premiärminister har nu, efter att nästan tiggt palestinierna att sitta ner och prata i två år, satt ner foten mot de nya Obamaförslagen. Om han står fast vid denna vägran, lämnar han den stora region som sträcker sig över hela Mellanöstern, Persiska viken och Nordafrika utan en enda politisk, militär eller kunglig härskare beredd att acceptera Obamas nya politiska principer. Det enda möjliga undantaget kan vara den turkiska premiärministern Tayyip Erdogan.
De regionala anti-Obama oppositionen faller i två läger:
Det största består av åtta tidigare amerikanska allierade, några av dem tidigare strategiska partners, som leds av den saudiska kungafamiljen.
En ledande saudisk talesman Nawaf Obaid skrev skrev om Riyadh-Washingtons brytning för första gången den 16 maj i form av en artikel i Washington Post den 16 maj.
"I vissa frågor, såsom kampen mot terrorism och insatser för att bekämpa penningtvätt kommer saudierna att fortsätta att vara en stark amerikansk partner", skrev han. "I områden som angår den saudiska nationella säkerheten eller där strategiska intressen står på spel, kommer riket att driva sin egen agenda. "Formeln med Olja för Säkerhet" är historia ... Det speciella förhållandet blir aldrig samma igen ..."
Saudiarabiens kung Abdullah har redan bringat det halva dussin GCC (samarbetsrådeför i den arabiska Gulfstaterna) bakom separata säkerhets- och strategiska riktlinjer han driver oberoende av USA och ofta diametralt motsatt Obamas kurs. Han har bjudit in Jordanien, Marocko och Yemen för att delta i gruppen.
Det förslag som kommit från den jordanska kungen Abdullah II till Obama den här veckan att USA överför sin sponsring av Israel-Palestina-frågan till GCC underströk den stigande kraften i den nya Gulf grupperingen och avvisades bestämt.
Det andra lägret består av fyra antiamerikanska arabiska härskare, Syriens Bashar Assad, Libyens Muammar Qaddaf, president Ali Abdullah Saleh i Yemen och kung Hamad bin Isa Al Khalifa av Bahrain, som har tagit till väpnat våld för att undertrycka de demokratiska rörelser som sponsras av president Obama.
Saudiarabien stöder Bahrain och Jemens regimer med kontanter, vapen, militär assistans och underrättelsetjänst. Alla fyra är fast beslutna att göra allt som krävs för att undvika det öde som drabbade Hosni Mubarak.
De enda ledare som fram till torsdag, 19 maj vägrade att gå med båda dessa läger var det militära rådet som härskar i Egypten, och den palestinska myndighetens ledaren Mahmoud Abbas.
Generalerna i Kairo nickar lydigt när de ställs inför krav från Washington och gör ingenting.
Den palestinske ledaren kallade Obamas tal "en besvikelse" i att ingen tidslinje eller diplomatiska mekanismer erbjöds. USA: s president öste förakt över Abbas planer att söka ensidigt FN-erkännande av en palestinsk stat i september, i hopp om att stänga dörren för ytterligare ett knep för att undvika fredssamtal med Israel. Den palestinske ledaren kan mycket väl trotsa honom.
Abbas, även efter att ha förlorat sin nyckelbeskyddare Mubarak, fortfarande jonglera flera bollar i hopp om att driva Israel in i ett hörn. Netanyahu, för sin del har förblivit passiv inför de nya strömningar som blåser in från Washington och den arabiska revolten, har nått en kritisk tid med USA: s president utan starka kort.
En utfall mellan Vita huset och den israeliska premiärministern kommer också att tvinga Abbas att välja vilket arabiskt anti-Obamaläger han ska hoppa in i - den grupp som leds av Saudiarabien eller den syriska gruppen som också inkluderar Hamas, som han just har undertecknat en enhetspakt med.
På lång sikt kan denna pakt tvinga honom till oönskade alternativ.
By rejecting US President Barack Obama's proposal for Israel and its troops
to pull back from the West Bank to behind the indefensible 1967 lines, Israeli
Prime Minister Binyamin Netanyahu lands in the company of eleven Middle East and
North African rulers who spurned Washington's Middle East policy in the six
months of the unfolding Arab uprising. Egypt's Hosni Mubarak was the only one to
keep faith with Obama and he was pushed out for his pains.
Barack Obama's
presentation of his Middle East vision Thursday, May 19 had three immediate
results:
1. Every surviving regional leader was confirmed in his determination to
keep his distance from US administration policies;
2. Another nail was driven in the coffin of the stalled Israeli-Palestinian
peace process;
3. The fuel that was poured on regional tensions increased
the prospects of an Israel-Palestinian or an Israeli-Arab war this year.
No
Israeli politician can afford to back away from the demand that Israel retain a
security presence and defensible borders along its eastern boundary and, even
more so, on the West Bank in any future peace accord. This fundamental principle
was not denied by opposition leaders Tzipi Livni and Shaul Mofaz even as they
poured boiling oil on the prime minister's head for getting into an argument
with the US president.
But this repudiation is exactly what Obama wants.
The notion that Israel can achieve security through peace talks is a pipe
dream because no Palestinian negotiator will think of seeking fewer concessions
from Israel than the ones laid down by the US president. He will simply use the
speech as a starting-point for the biggest squeeze Israel has ever
faced.
Obama saw this maxim played out in his first two years in office:
First, he said Netanyahu must freeze West Bank settlement construction. The
Palestinian leader Mahmoud Abbas, when he first heard about it, found the demand
absurd – it had never been put to any former prime minister either by Washington
or the Palestinians. But after Obama led the way, Abbas could demand no less. So
he shrugged and turned this demand into a useful pretext in his maneuvers for
wriggling out of talking to Israel.
The Israeli Prime Minister after practically begging the Palestinians to sit
down and talk for two years has now put his foot down against the new Obama
proposals. If he stands by this refusal, he leaves the vast region stretching
across the Middle East, the Persian Gulf and North Africa without a single
political, military or royal ruler willing to accept Obama's new policy
principles. The only possible exception may be Turkish Prime Minster Tayyip
Erdogan.
The regional anti-Obama opposition falls into two camps:
The largest consists of eight former American allies, some of them
ex-strategic partners, which is headed by the Saudi royal family.
A leading
Saudi spokesman Nawaf Obaid brought the Riyadh-Washington rupture out in the
open for the first time on May 16 in the form of a Washington Post op-ed.
"In some issues, such as counterterrorism and efforts to fight money
laundering, the Saudis will continue to be a strong US partner," he wrote. "In
areas in which Saudi national security or strategic interests are at stake, the
kingdom will pursue its own agenda. The oil for security formula is history… The
special relationship may never be the same…”
Saudi King Abdullah has already swept the half a dozen GCC (Cooperation
Council of the Arab States of the Gulf) behind the separate security and
strategic policies he is pursuing independently of the US and often
diametrically opposed to Obama's course. He has invited Jordan, Morocco and
Yemen to join the group.
The suggestion put by Jordanian monarch Abdullah II
to Obama this week that the US transfer its sponsorship of the
Israel-Palestinian issue to the GCC underscored the rising power of the new Gulf
grouping and was firmly rejected.
The second camp consists of four anti-US
Arab rulers, Syria's Bashar Assad, the Libyan Muammar Qaddaf, President Ali
Abdullah Saleh of Yemen and King Hamad bin Isa al Khalifa of Bahrain, who have
resorted to armed violence to suppress the pro-democracy movements sponsored by
President Obama.
Saudi Arabia is propping the Bahraini and Yemen regimes up
with cash, arms, military assistance and intelligence. All four are determined
to do whatever it takes to avoid the fate that befell Hosni Mubarak.
The only
leaders who until Thursday, May 19, stood out against joining both those camps
were the military council ruling Egypt and the Palestinian Authority leader
Mahmoud Abbas.
The generals in Cairo nod obediently when faced with demands
from Washington and do nothing.
The Palestinian leader called the Obama speech "disappointing" in that no
timeline or diplomatic mechanisms were offered. The US President poured scorn on
Abbas' plan to seek unilateral UN recognition of Palestinian statehood in
September, hoping to shut the door on yet another ploy for avoiding peace talks
with Israel. The Palestinian leader may well defy him.
Abbas, even after
losing his key patron Mubarak, is still juggling several balls in the hope of
pushing Israel into a corner. Netanyahu, for his part, having stayed passive in
the face of the new currents blowing in from Washington and the Arab revolt, has
reached crunch time with the US president without strong cards.
A falling-out between the White House and the Israeli prime minister will
also box Abbas into a choice of which anti-Obama Arab camp to jump into – the
group led by Saudi Arabia or the Syrian group which also includes Hamas with
whom he has just signed a unity pact.
In the long run, that pact may have saddled him with undesirable
options.
.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/arabforbundet-till-fn-om-palestina_6204585.svd
Eftersom Obama valdes enbart på grund av hans utseende så är det väl bara rättvist att vi med lite mer normal smak kan få en president som har mer både i och utanpå huvudet.
Som icke kännare hade jag annars hållit på Bolton efter allt klyftigt han har skrivit och sagt. So - drömmen är förstås att de två teamar upp. Jag är säker på att Palin inte, som fru Clinton, hade bytt åsikt lika ofta som en flagga byter riktning. Hon var, liksom Obama före valet, mycket Israelpositiv eftersom de är mycket medvetna om att det amerikanska folket, väljarna, till 2/3 står på Israels sida. Så allt eftersom vi närmar oss valet ska du se att Obama tuggande fradga försöker krysta fram något positivt om Israel. Att han aldrig skulle göra något som att KRÄVA något från Abbas, vilket hade löst många problem, är självklart. Precis som han inte kan förmå sig att kräva något från Iran eller Syrien, bara lite småprat.
