onsdag 31 december 2014

Vad kan nyval i Israel ge? Inte mycket.

http://www.debka.com/article/24316/Israel%E2%80%99s-electioneering-politicians-find-little-promise-of-changing-government-

Här talar Debka bara om partivalen, innan dess planeras ett internval i Likud vilket hade varit nog väsentligt, där nya ledare är så evinnerligt trötta på Netanyahus vänstervinkling, där han undviker fatta allvarliga beslut och som efter det misslyckade Hamaskriget han inte hade lust att vinna, då han förlorade en massa goodwill inför alla högerväljare. Hans vägran att följa internationell lag till Israels fördel, Levyrapporten.

Israels valkampanjs politiker hittar få anledningar att byta regering
DEBKAfile Exclusive Analysis December 29, 2014, 05:50 (IDT)
De personliga kampanjerna för Israels 17 mars riksdagsval skiner dåligt samtidigt som de anstränger väljarnas tålamod med uppenbart påhittade skandaler. På de traditionella frågorna kan ingen partiledare lova att ändra Obama- administrationens syn på Jerusalem, eller bryta ner den palestinska myndighetens motstånd mot en förhandlingsfred. Oppositionens  ansträngningar att prioritera sociala skillnader, i stället för de välbekanta säkerhetsproblemen eller den palestinska frågan, faller platt, medan kronisk felsökning över sura relationer med Washington har bleknat från debattsidor och intervjuer sedan president Obama hakade sin Mellanösternpolitik på ömjukande inför Iran.
Bristen på politisk inriktning avspeglas i att de inte bryr sig svar på opinionsundersökningar som genomförts privat av partistrateger. Den sista veckan i december registrerades endast marginella skillnader från den första, med en tredjedel fortfarande osäkra om sina val för den 20:e Knesset och nästa regering.
Likud, som leds av premiärminister Benjamin Netanyahu, bedöms för närvarande leda med 21-23 Knesset-säten (av 120); oppositionens Labor enligt Yitzhak Herzog och hans nya partner, före detta justitieminister Tzipi Livni, faller tillbaka till 20 från en lovande start; Ekonomiminister Naftali Bennetts Judiska Hem har nått 16 och beräknas stiga; Yair Lapid "framtid", som debuterade förra året med 19 platser, har rasat till åtta.

Mindre än 10 veckor före omröstningen, har ingen part kunnat elektrifiera de röstande - antingen genom en spännande meddelande eller ett karismatiskt nytt ansikte.

Herzogs stridssignal för "förändring!", och hans beslut att rotera premiministerskapet med sin nya partner (om Labor väljs) hälsades med axelryckningar.

Moshe Kahlons nya parti "Kulanu" förblir fast vid 8 mandat, mer eller mindre lika med utrikesminister Avigdor Liberman s Yisrael Beitenu, som har tagit stryk efter en stor grupp av hans främsta medlemmar uppsamlades av polisen misstänkta för korruptionsbrott. [Av samma mycket vänstervinklade Allmänna Åklagare, Weinstein, som förföljde Lieberman med falska anklagelser i ett dussin år utan att lyckas.]

Kahlon, som försökte locka fd IDF-generaler med imponerande militära meriter för att  locka väljare, fann de saknade dragningskraft för mannen på gatan. Den ena generalen efter den andra intervjuades, bara för att se att han inte fångade några röster.

Det ultrareligiösa Shas delas av rivaliteten mellan dess två ledare, Aryeh Deri och före detta minister Eli Yishay. Yishay bröt sig ut för att bilda en ny gruppering och verkar ha rymt med de flesta av partiets hårda kärna av 60-70,000 anhängare.

Parterna har drabbats av samma apati som väljarna vilket har drabbat nykomlingar och veteraner lika: Kahlan och hans Framtid, å ena sidan, och Yisrael Beitenu, Labor och Likud, å den andra.

De nya partierna kunde inte fånga populär uppmärksamhet genom att älta den sociala klyftan och andelen fattiga familjer, och de väletablerade fraktionerna var lika svaga på att driva nationell säkerhet. Ingen attackerade Netanyahu för att inte komma överens med Obama eftersom den till stor del är höger om centrum, väljarkåren håller med statsministern på den punkten.

Ingen israelisk politiker kan ta risken att stå för Obama offentligt när det står klart att hans Mellanösternpolitik och samarbete med Iran i kriget mot ISIS inte leder till något gott. Den leder snarare Irak i klorna på Iran

I ett uppenbart uppdrag att rensa luften,  var ambassadör Martin Indyk, tidigare USA:s sändebud till de döende fredssamtalen med palestinierna, i Israel i veckan. Han förklarade för ett antal figurer och publik att Obama-administrationen i hemlighet hade ingått ett preliminärt avtal med Iran som besvarar all Israels oro.

Han presenterade också fallet i oljepriserna som resultatet av en annan hemlig affär, här mellan Washington och saudierna.

Ingen av dessa fiktiva historier var trovärdiga, som ambassadör Indyk hade hittat på när han satte dem framför de israeliska politikerna han mötte.

När det gäller den palestinska frågan hade Mahmoud Abbas inte fram till måndag 29 december, mönstrat de nio FN:s säkerhetsråds röster han behövde för att lämna in sin akt för att tvinga Israel att dra sig tillbaka till före 1967 års linjer inom två år. Hans hot om detta knep i stället för att stämma israeliska ledare och generaler för krigsbrott inför internationella domstolen hälsades av israeler i valkampanj med en hälsosam dos av skepsis.

I varje fall motsätter sig de flesta palestinska ledare i Ramallah Abbas diplomatiska taktik.

Så, ingen israelisk politiker är benägen att hålla ut hakan för att backa Abbas, eller Obamas Mellanösternpolitik.


Israel’s electioneering politicians find little promise of changing government
DEBKAfile Exclusive Analysis December 29, 2014, 5:50 PM (IDT)

The highly-personalized campaigns for Israel’s March 17 general election are by and large lackluster while exhausting the electorate’s patience with patently drummed up scandals. On the traditional issues, no party leader can promise to alter the Obama administration’s views on Jerusalem, or break down Palestinian Authority resistance to a negotiated peace. Opposition efforts to prioritize social disparities, in place of the familiar security concerns or the Palestinian issue, fall flat, whereas chronic faultfinding over the soured relations with Washington has faded from op-ed pages and interviews since President Obama hitched his Middle East policy to the Iranian cart.
The lack of political focus is reflected in the don’t care responses to the opinion surveys conducted privately by party strategists. The last week of December registered only marginal differences from the first, with one-third still undecided about their choices for the 20th Knesset and next government.
LIkud, led by Prime Minister Binyamin Netanyahu, is assessed currently as leading with 21-23 Knesset seats (out of 120); opposition Labor under Yitzhak Herzog and his new partner, former Justice Minister Tzipi Livni, falling back to 20 from a promising start; Economy Minister Naftali Bennett’s Jewish Home has reached 16 and set to rise; Yair Lapid’s Future, which debuted last year with 19 seats, has plummeted to eight.
Less than 10 weeks before the vote, no party has been able to electrify the voter - either by a thrilling message or a charismatic new face.
Herzog’s clarion call for “change!” and his decision to rotate the premiership with his new partner (if Labor is elected) were greeted with shrugs.,
Moshe Kahlon’s new party “Kulanu” remains stuck at 8 mandates, more or less equal to Foreign Minister Avigdor Liberman’s Yisrael Beitenu, which has taken a beating after a large group of its top people was rounded up by the police on suspicion of corruption crimes.
Kahlon, who tried headhunting former IDF generals with impressive military records to man his security ticket, found they lacked drawing power with the man in the street. One general after another was interviewed, only to prove he was no vote-catcher.
The ultra-religious Shas is split by the rivalry between its two leaders, Aryeh Deri’ and former minister Eli Yishay. Yishay broke away to form a new grouping and appears to have run off with most of the party’s hard core of 60-70,000 adherents.
The parties hit by the apathy sweeping the electorate turn out to be newcomers and veterans alike: Kahlan and Future, on the one side, and Yisrael Beitenu, Labor and Likud, on the other.
The new parties were unable to grab popular attention by dwelling on the social gap and the proportion of poor families, and the well-established factions were just as unsuccessful in pushing forward national security. Inveighing against the Netanyahu for not getting along with Obama does not resonate, since the largely right-of center electorate sides with the prime minister in the falling-out
No Israeli politician can take the risk of siding publicly with Obama when it is clear that his Middle East policies and collaboration with Iran in the war on ISIS will gradually lead Iraq into Tehran’s clutches.
In an apparent mission to clear the air, Ambassador Martin Indyk, former US envoy to the moribund peace talks with the Palestinians, was in Israel this week. He explained to a number of figures and audiences that the Obama administration had secretly concluded a provisional deal with Iran that answers all of Israel’s concerns.
He also presented the plunge in oil prices as the outcome of another secret deal, this one between Washington and the Saudis.
Neither of these fictional hares ran far, as Ambassador Indyk found when he put them before the Israeli politicians he met. 
As for the Palestinian issue, Mahmoud Abbas had not by Monday, Dec. 29, still mustered the nine UN Security Council votes he needed for tabling his motion to order Israel to pull back to pre-1967 lines within two years. His threat if this ploy failed to sue Israeli leaders and generals for war crimes before the international court was greeted by electioneering Israelis with a healthy dose of skepticism.
In any case, Abbas’ diplomatic tactics are opposed by most Palestinian leaders in Ramallah.
So, no Israeli politician with any realistic prospects is likely to stick his neck out to back Abbas, any more than he ventures to voice sympathy for Obama’s Mid East policies.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar