Av Efraim Inbar
Besa Center Perspektiv
16 feb 2015
Tyvärr finns det många källor till spänningar mellan Obama-administrationen och Israels premiärminister Benjamin Netanyahus regering. Den viktigaste frågan av disharmoni är naturligtvis Iran. Obama söker ett avtal med Islamiska republiken Iran över dess nukleära program som gör att president Obama ska kunna hävda att han hindrade Teheran från att bygga bomben. Det faktum att Iran kommer att behålla förmågan att anrika uran, och kommer inte att avveckla några av sina kärntekniska anläggningar, sopas helt enkelt under mattan som obetydligt. Konstigt som det låter, verkar det som att Obama är beredd att framhäva Iran som USA:s strategiska partner i försöket att skapa stabilitet till en region belägrad av kaos.
En del av denna omläggning innebär amerikansk kapitulation i kärnkraftsfrågan, och en uppenbar carte blanche för intensifierad iransk aktivitet och inflytande i regionen. Iran tar över Jemen (och kastar amerikanska diplomater ur landet); och hugger ut en inflytandesfär i Irak; fortsätter att stödja den brutala Assad-regimen i Damaskus; stärker Hizbollahs grepp över Libanon; bedriver subversion i Centralasien; och utvecklar sin terrorapparat. I samband med Obamas "Grand Bargain" med Iran, verkar allt detta för att vara okej. Teheran blir allt man vill, medan Washington får ett iranskt löfte att inte gå på kärnvapen så länge Obama är i Vita huset. Efter att inte ha gjort några utrikespolitiska framgångar under hela hans ordförandeskap, vill Obama, kanske tvångsmässigt, nu nå relationen med Iran för att fungera som hans utrikespolitiska arv.
Detta dåraktiga beteende påverkar negativt Amerikas egen position i Mellanöstern, liksom de nationella intressena för dess närmaste allierade, Israel. Obama bryr sig inte om amerikansk internationell ställning. Han har förespråkat en tillbakadragen position i världspolitiken. Israel har aldrig varit nära hans hjärta, men Obama förstår att israeliska farhågor slår ett känslig ackord med den amerikanska allmänheten.
Så länge det finns en chans att en adress till kongressen kommer att hindra Obamas försök att underteckna en dålig affär, känner Netanyahu att vara tvungen att ta ställning.
Det är just därför Obama inte vill att Netanyahu ska tala i den amerikanska kongressen. Obama befarar att Netanyahus planerade 3 marstal skulle kunna bli en katalysator för en offentlig debatt om sin egen farlig politik mot Iran. Han vill inte otillbörligt publicitet för sitt farliga utrikespolitiska utspel. Det sista han behöver är att en skicklig talare som Netanyahu påpekar de uppenbara bristerna i den amerikanska strategin mot Iran.
Och det är just därför Netanyahu är fast besluten att trotsa Obamas önskemål. Allvaret i det iranska hotet inses förstås av israeler i alla politiska nyanser. Så länge det finns en chans, dock liten, att en adress till kongressen kommer att vitalisera den offentliga debatten i USA om Iran, och hindra administrationens försök att skriva under ett avtal, känner Netanyahu sig tvungen att ta ställning mot alla odds att stoppa en dålig affär med Iran. Paradoxalt nog ökar Obamas ansträngningar att förhindra Netanyahu från att besöka Washington, och att övertyga kongressen medlemmar att bojkotta sessionen, intresset för vad Israels premiärminister har att säga.
Bland kandidaterna för premiärminister skulle bara Netanyahu överväga att attackera iranska kärnkraftsanläggningar i trots mot USA.
Bortom personlig fientlighet och den stora skillnaden i världsbilder, vill Obama inte ha Netanyahu i närheten eftersom han anser Israels premiärminister som en allvarlig spoiler av hans viktigaste utrikespolitiska initiativ.
Men det är inte bara i Washington Obama anser Netanyahu vara ovälkommen. Obama vill bli kvitt Netanyahu i Jerusalem också. Detta är inte första gången vi har varit vittne till amerikansk intervention i iett sraeliskt val; med Vita huset visar missnöje med Likud kandidater, och värvar judiska aktivister och andra givare för anti-Netanyahu kampanj.
Obama vill inte ha Netanyahu som premiärminister i Israel även efter en uppgörelse har undertecknats med Iran. Han har ingen lust att utsättas för Netanyahus fortsatta kritik, baserad på insikten att den föreslagna affären har många kryphål, eller baserat på direkta iranska brott mot avtalet. Han tar också allvarligt Netanyahus uttalande om att Israel inte är bunden av USA:s ensidiga avtal. I Obamas uppfattning kan en paranoid Netanyahu fortfarande återgå till det militära alternativet, och därmed förstöra hans enda utrikespolitiska "framgång."
Obama hasr förmodligen rätt på denna punkt. Bland kandidaterna till premiärminister i det israeliska valet, är det bara Netanyahu som inser hotet från Iran, och endast Netanyahu skulle överväga att beställa IDF att attackera iranska kärnkraftsanläggningar i trots mot USA. Medan kampanjen i Israel fokuserar mer på personligheter än på frågor, är det underliggande temat av valen den iranska hotet och vem som är bäst lämpad och mest erfaren att ta itu med denna utmaning.
Efraim Inbar är direktör för Begin-Sadat Centrum för strategiska studier, professor i statsvetenskap vid Bar-Ilan University, samt en Shillman-Ginsburg fellow vid Middle East Forum.
Obama's Iran Policy and Israel's Elections
by Efraim Inbar
BESA Center Perspectives
February 16, 2015
Unfortunately, there are many sources of tension between the Obama administration and Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu's government. The main issue of discord is, of course Iran. Obama seeks an agreement with the Islamic Republic of Iran over its nuclear program that will allow President Obama to claim that he prevented Tehran from building the bomb. The fact that Iran will maintain the capability to enrich uranium, and will not dismantle any of its nuclear installations, is simply swept under the rug as insignificant. Strange as it sounds, it seems that Obama is prepared to brand Iran as a US strategic partner in the attempt to bring stability to a region beleaguered by chaos.
Part of this realignment involves American capitulation on the nuclear issue, and an apparent carte blanche for stepped up Iranian activity and influence in the region. Iran is taking over Yemen (and throwing American diplomats out of the country); carving a sphere of influence in Iraq; continuing to support the brutal Assad regime in Damascus; strengthening Hizballah's grip over Lebanon; engaging in subversion in Central Asia; and developing its terrorist apparatus. In the context of Obama's "Grand Bargain" with Iran, all this seems to be okay. Tehran gets all it wants, while Washington gets an Iranian promise not to go nuclear as long as Obama is in the White House. Having made no foreign policy achievements throughout his presidency, Obama, perhaps obsessively, now wants the relationship with Iran to serve as his foreign policy legacy.
This foolish behavior negatively affects America's own position in the Middle East, as well as the national interests of its closest ally, Israel. Obama does not care about American international stature. He has advocated a retrenched position in world affairs. Israel, as well, has never been close to his heart, but Obama understands that Israeli concerns strike a sensitive chord with the American public.
As long as there is a chance that an address to Congress will obstruct Obama's attempt to sign a bad deal, Netanyahu feels compelled to make a stand.
This is precisely why he does not want Netanyahu to speak in the US Congress. Obama fears that Netanyahu's planned March 3 speech could become a catalyst for a public debate about his own dangerous policy toward Iran. He does not want undue publicity for his dangerous foreign policy gambit. The last thing he needs is a gifted orator such as Netanyahu pointing out the glaring deficiencies in the American approach toward Iran.
And this is precisely why Netanyahu is determined to defy Obama's wishes. The gravity of the Iranian threat is understood by Israelis of all political hues. As long as there is a chance, however slight, that an address to Congress will reinvigorate the public debate in the US on Iran, and obstruct the administration's attempt to sign a deal, Netanyahu feels compelled to make a stand against all odds to halt a bad deal with Iran. Paradoxically, Obama's efforts to prevent Netanyahu from visiting Washington, and to convince Congress members to boycott the session, only increase the interest in what Israel's prime minister has to say.
Among the candidates for prime minister, only Netanyahu would consider attacking Iranian nuclear installations in defiance of the US.
Beyond the personal animosity and the vast difference in worldviews, Obama does not want Netanyahu around because he considers Israel's prime minister a serious spoiler of his most important foreign policy initiative. But it is not only in Washington that Obama considers Netanyahu to be unwelcome. Obama wishes to be rid of Netanyahu in Jerusalem as well. This is not the first time we have been witness to American intervention in Israeli elections; with the White House showing displeasure with Likud candidates, and enlisting Jewish activists and donors for the anti-Netanyahu campaign.
Obama does not want Netanyahu as prime minister of Israel even after a deal is signed with Iran. He has no desire to be exposed to Netanyahu's continued criticism, based on the realization that the proposed deal has many loopholes, or based upon probable Iranian violations of the agreement. He also takes seriously Netanyahu's statement that Israel is not bound by America's unilateral agreements. In Obama's view, a paranoid Netanyahu may still revert to the military option, and thereby destroy his only foreign policy "success."
Obama is probably right on this point. Among the candidates for prime minister in the Israeli elections, only Netanyahu is passionate about Iran, and only Netanyahu would consider ordering the IDF to attack Iranian nuclear installations in defiance of the United States. While the campaign in Israel is focused more on personalities than on issues, the underlying theme of the elections is the Iranian threat and who is best placed and most experienced to tackle this challenge.
Efraim Inbar is director of the Begin-Sadat Center for Strategic Studies, a professor of political studies at Bar-Ilan University, and a Shillman-Ginsburg fellow at the Middle East Forum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar