ha-Navi he-Hadash: Har judar medborgerliga rättigheter?

I den judiska staten, i huvudsak på grund av amerikanska påtryckningar, verkställs inte bara lagar med stort inflytande till förmån för palestinierna, de verkställs med stora fördomar mot judar.

En slående aspekt av den så kallade byggnadsfrysningen i Judéen och Samarien som löpte ut i förra veckan är att en enorm mängd byggande fortsatte under de senaste 10 månaderna. Araberna i Judéen och Samarien bygger inte bara utan begränsningar, utan också till större delen finansierat av USA, Europa och arabstaterna i Persiska Viken.

Avsikten med frysningen var att hindra Israel från att skapa "fakta på marken" som skulle påverka resultatet av de så kallade fredssamtalen med Fatah. Detta mål motiveras på grundval av den palestinska feltolkningen av en klausul i avtalet från 1995 mellan Israel och PLO, där de enades om att "ingendera sidan skall initiera eller vidta åtgärder som kommer att förändra statusen för Västbanken och Gazaremsan i avvaktan på resultatet av förhandlingarna om permanent status. "

Klausulen var aldrig avsedd att hänvisa till byggande, och "ingen av sidorna," naturligtvis, avser både Israel och palestinierna.

Men sedan avtalet undertecknades, har den palestinska feltolkningen fått stor spridning, där bara en sida ställs till svars.

Varje judiskt hem som byggts sedan 1995 har framkallat en storm av internationell kritik, men under tiden har palestinierna byggt tusentals och åter tusentals byggnader över hela området. De har gjort det i totalt förakt för förordningar om planering och zonindelning och även de grundläggande överväganden av utbud och efterfrågan. Till exempel kommer en bilist på väg från Jerusalem till Ma'aleh Adumim att passera hundratals tomma femvåningarsbyggnader i Issawiya och andra arabiska stadsdelar byggda enbart för att förhindra Israel från att ansluta de två.

Premiärminister Salam Fayyad har också varit helt klar med att palestinierna bygger den nya staden Rawabi för att "ändra status" i Judéen och Samarien och bereda marken för upprättandet av en stat som bryter mot förhandlingarna.

Som Binyamins medborgarkommitté har varnat valde palestinierna att lokalisera den nya staden i hjärtat av det övervägande judiska området för att undergräva det geografiska sambandet för de judiska samfunden där.

AFP har förstås förvridit det hela till något precis tvärtom.

Situationen i Judéen och Samarien i slutet av frysningen är inte vad deltagarna i den globala anti-israeliska kören vill få oss alla att tro. Vi har inte giriga judar som slukar all tillgänglig mark på bekostnad av oskyldiga, missgynnade palestinier. Och vad står på spel med slutet av frysningen är inte något slut på den så kallade fredsprocessen.

Vad vi har är en situation där det finns två uppsättningar regler - en för araber och en för judar. Judarna har knappast några extraordinära rättigheter, de förvägras vad som är deras okränkbara rätt till sin privata egendom. Det är inte bara lagar som verkställs med stor förmån för palestinierna, de verkställs med stora fördomar mot judarna.

Så vad som står på spel vid slutet av frysningen är inte ödet för en framtida fred. Vad står på spel är principen att judar kan förvänta minimalt skydd för sina grundläggande rättigheter till sin egendom från den israeliska regeringen. Och om premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas motstå den nya tsunamin av påtryckningar från Obama-administrationen att återinföra upphävandet av judarnas rättigheter, kommer han inte att skada freden mer än om han böjer sig för att trycket, han kommer att främja freden.

En "fred" som baseras på upphävandet av judarnas rättigheter är inget annat än ett recept för mer krig.

Om Netanyahu lyckas motstå USA: s president Barack Obamas hot och babblande, kommer hans åtgärder att upprätthålla ett minimum av skydd för judarnas rättigheter. Det vill säga, om han lyckas upprätthålla sitt löfte till det israeliska folket och inte förlänga den diskriminerande fryningen, kommer han att ha gjort ett minimum för att upprätthålla Israels engagemang för rättsstaten och liberala normer.

När vi erkänner att efterfrågan på ett moratorium för judisk byggnad är en fråga om medborgerliga rättigheter och rättsstatsprincipen snarare än en fråga om fred, inser vi att den svåra situationen för judarna i Judéen och Samarien är lite annorlunda än den svåra situationen för judar i hela landet. Judar i Negev, Galiléen och Golanhöjderna är utsatta för diskriminering som är lite annorlunda än den som attackerar judarna i Judeen och Samarien.

Ta den svåra situationen för Yehuda Marmor, en tredje generationens ranchägare i Nedre Galiléens gemenskap Yavniel med en besättning av 220 nötkreatur. Under de senaste åtta åren har han och hans ranch regelbundet attackerats av ett gäng israeliska arabiska boskapstjuvar och husockupanter från Bashirklanen. Klanen kommer från de arabiska byarna runt Moshav Tzipori cirka 40 kilometer från Yavniel.

Marmor hävdar att han blev beskjuten av medlemmar av klanen när han försökte hindra dem från att stjäla hans boskap under 2002. Sex timmar efter att han vittnat mot dem i domstol, var 2.000 dunam av hans betesmarker i lågor. Han har lidit av återkommande stöld av hans boskap varje två till tre månader de senaste åtta åren. För två år sedan var sju kilometer staket runt hans betesmarker förstörda.

Marmor har en tjock bunt med klagomål som han har lämnat in mot Bashirklanen. Polisen har vägrat undersöka alla av dem på grund av bristande allmänt intresse av klagomål eller brist på bevis.

Marmor gick till domstol för att få besöksförbud mot klanen. Polisen har vägrat att verkställa domen.

En promenad runt Marmors ranch visar att hans land, som har utsikt över Jezreeldalen längs Galileiska sjön, har påtaglig militär betydelse. Judar som Marmor lämnar alltmer ranching och låter arabiska marktjuvar vältra in på grund av brist på polisskydd eller domstol som uppehåller deras rättigheter, behovet att försvara dem som blir kvar expanderar för varje dag. Marmor kan fortsätta ranching på grund av insatser från frivilliga från New Israeli Guardsmen, som etablerade en frivillig organisation för tre år sedan av sönerna till bönder och ranchägare som gick samman för att skydda sina föräldrars försörjning och liv i ansiktet på polisen förlamning .

Eller ta Ilan Milles från Neveh Atib i norra Golanhöjderna. I sju år arbetade han på att förverkliga sin dröm om att bygga en bondmarknad vid ingången till berget Hermon National Park.

Milles har fått alla tillstånd och licenser, lagt upp pengarna och var redo att börja arbeta tidigare i år. Men innan hans entreprenör kunde börja jobbet beslutade pro-syriska druser från angränsande byar att de ville ha projektet för sig själva.

Så de hotade entreprenören.

Efter det att upprepade försök att nå en uppgörelse med drusernas misslyckades, bad Milles Regavim, en ideell grupp som lobbar statliga organ om skydd för judiska markrättigheter, om hjälp.

Regavim övertygade relevanta ministerier att tillåta honom att gå vidare med byggandet. Allt var klart för start i maj. Men då ingrep polisen.

Med påstendet att det skulle vara livsfarligt för byggnadsarbetare, förbjöd polisen allt arbete hos Milles natten innan han hade planerat att bryta mark.

Regavims hemställan till High Court för att tvinga polisen att skydda Milles äganderätt dömdes denna månad till Milles fördel och byggande ska inledas den 1 november. Huruvida detta är slutet på historien kan man bara gissa.

Domstolens beslut är ett välkommet avsteg från den allmänna praxis. Enligt 2004 års milstolpe som domen i Ka'adanfallet fastslog domstolen att staten inte får diskriminera araber på arrenderad mark. Detta satte stopp för etablerandet av judiska samhällen över hela den judiska staten.

Beslutet kan ha varit motiverat på liberala grunder om det skulle tillämpas över hela linjen. Däremot gäller det inte för araber, enbart judar.

Staten fortsätter att ge anbud för markarrende endast till araber. Medan staten aktivt utvecklar arabiska samhällen i Negev och Galiléen, är judar utestängda från att bygga judiska samhällen även på mark som ägs av Jewish National Fund - en privat stiftelse som är bunden av sina stadgar att bara utveckla sin mark för judisk bosättning.

När staten vägrar följa brottsbalken mot arabiska boskapstjuvar, ockupanter av mark, olagliga byggare och skattesmitare, har vi en rikstäckande situation där det finns två uppsättningar regler: en för judar och en för araber. Judar nekas sina grundläggande rättigheter och skydd enligt lagen, medan araberna inte bara skyddas, de är immuna mot åtal om de misslyckas med att följa lagen i landet.

Det mest bisarra och slående exemplet på detta är situationen i Shimon Hatzadik-kvarteret i östra Jerusalem, annars känt som Sheikh Jarrah. Där varje fredag självutnämnda liberaler ställer till med våldsamma upplopp tillsammans med lokala araber att försöka förvandla området till en juderen zon.

De judar som bor där är inte olagliga husockupanter. De är de lagliga ägarna tilll sina fastigheter som har kämpat i domstolarna i åratal för att få sin äganderätt upprättad. Det vi ser i Shimon Hatzadik varje fredag är inte fredliga demonstrationer till förmån för en diskriminerad arabisk minoritet. Det är organiserade, våldsamma angrepp på själva begreppet rättsstat. Och dessa övergrepp utförs av ett konsortium av araber och vänsterradikaler som tror att judar inte har några medborgerliga rättigheter eftersom de är judar.

Ställd inför dessa upprorsmakare är Jerusalems kommun, som fortfarande svider från Obama-administrationens exempellösa angrepp i våras. Attacken inleddes av att Jerusalems planeringsstyrelse beslutade att godkänna byggandet av bostäder i en judisk stadsdel.

Idag ignorerar borgmästare Nir Barkat domstolsbeslut att förstöra dussintals illegala arabiska byggnader i östra Jerusalem av rädsla för de internationella protesterna som skulle uppstå. Lärdomen av allt detta är tillräckligt tydlig. Samtidigt som Israel möter vrede från den internationella juryn för att vägra att återinföra förbudet mot judiska byggnader i Judéen och Samarien, måste våra medborgare och våra ledare fatta ett beslut. Kommer vi att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda och stärka vår liberala demokrati där rättsstatsprincipen försvaras och principen om likhet inför lagen upprätthålls? Eller kommer vi att böja oss för internationella påtryckningar och låta den judiska staten bli en intolerant låtsasdemokrati där judars rättigheter systematiskt måste förnekas?

JWR contributor Caroline B. Glick is the senior Middle East Fellow at the Center for Security Policy in Washington, DC and the deputy managing editor of The Jerusalem Post.

.

.