ha-Navi he-Hadash: Israel stärker enheten emot det existentiella hotet från Iran.

Netanyahu har varit otroligt velig med många ting, men han lämnar åtminstone inte Israel till vargarna (jag menar, araberna) som Olmert och Livni gjorde. Han beslutade sig för att gå samman med Kadima till nästa val om ett år, eftersom det förra valet visade att Israel ville ha en högerregering, och han är mer intresserad av sin egen personliga makt. Nästan lika mycket som Barak, som är lika svinaktig som den gris han liknar. Sen Netanyahu släpade in honom till en maktposition har han inte gjort annat än att trakassera nationalistiska judar som bryr sig om Israels överlevnad som judisk stat. Med Kadima får Bibi (som Netanyahu allmänt kallas i Israel) en större stabilare bas i Knesset fram till nästa val, då Kadima väntas förlora stort.

Jag läste just en bra analys av läget i Israel, som också tämligen väl överensstämmer med vad jag i går fick i mail från en mediaperson i Israel som är väl insatt i vad som händer bakom kulisserna och som jag känt sedan 70-talet:

Köp batterier och vatten på flaska

Det överraskande tillkännagivandet under natten att planerna för ett tidigt israeliskt val avbryts och i stället införs en Likud-Kadima nationell samlingsregering (med 94 av de 120 MKS [Medlemmar av Knesset] i koalitionen) kan inte ses som bara en listig omskyffling av den politiska kartan. Det kan bara förklaras som en förberedelse för att hantera den största av alla utmaningar: det iranska kärnvapenhotet.
Uppenbarligen skulle denna politiska "big bang" inte ha ägt rum om det inte tjänade smala politiska intressen för alla inblandade: premiärminister Benjamin Netanyahus från Likud, som vill ha en stabil regering att ta honom till slutet av 2013 och som syftar till att inordna och gräva ner Kadima, Shaul Mofaz i Kadima, som sannolikt skulle ha decimerats genom röstningar i september, Ehud Barak med sitt privata Självständighetsparti, som antagligen helt hade försvunnit vid ett val och Avigdor Lieberman i Yisrael Beitenu, som hade förskansat sig själv och koalitionsregeringen i ett hörn i frågan om militärtjänst för de flesta religiösa.

"Big bang" levererar även en kraftig spark mot Shelly Yachimovich:s [bilden] svällande Arbetarparti och Yair Lapids heta nya Yesh Atid-parti. De kommer nu att försmäkta i opposition (eller glömska) under en lång tid. Från Netanyahu och Mofaz' perspektiv är detta helt enkelt utsökt.
Det är också sant att denna mycket breda nya regering lättare kan hantera de tre mest besvärliga frågorna på den israeliska inhemska dagordningen: att ersätta Tal-lagen om militärtjänst för haredim, passera en budget för 2013-2014, och reformera Israels valsystem. Stjärnögda israeliska analytiker drömmer om ett nytt israeliskt fredsinitiativ på den palestinska fronten också. Med sin fasta politiska grund kommer Netanyahu att bättre kunna ta itu med dessa frågor, och andra som de judiska nybyggena också.
Men jag tvivlar på att verkliga revolutioner är att vänta, inte heller tror jag att dessa frågor är överst i statsministerns sinne.
Marginalen för betydande politisk förändring på någon av ovanstående frågor är smal. Realistiskt kommer en ny ordning för att pressa och motivera haredim att delta i arbetskraften och göra civil- eller militärtjänst, att sluta som en kompromiss som ger marginella och gradvisa framsteg, i bästa fall. Nästa års budget kommer oundvikligen att vara en drakonisk åtstramningsbudget med ökade militära utgifter som endast ger en läpparnas bekännelse till höjda krav på social och ekonomisk rättvisa.
Mild reform av det politiska systemet är möjlig, men mer långtgående reformer kommer att kvävas av etniska och religiösa påtryckningsgrupper, misstänker jag. Det finns ingen vettig palestinsk partner för realistiska förhandlingar, och varken Netanyahu eller Mofaz eller Barak kommer att stödja några större ensidiga tillbakadraganden.
Detta leder oss till Iran, vilket är den fråga där långtgående och betydelsefulla beslut är nära förestående. I Netanyahus regering och inre kabinett finns nu tre tidigare IDF chefer (Barak, Mofaz och Moshe Ya'alon), något som i sig är en form av avskräckning. Detta borde få iranierna och Obama-administrationen att börja tänka, och att stärka ryggen hos P5 +1-förhandlarna - de som samlades i Istanbul för ett tag sedan [utan att fatta några beslut mer än att mötas igen]. Det är en viktig motvikt till de otäcka antydningar om "oansvarighet och messianism" i regeringens beslut om Iran från tidigare underrättelsechefer Dagan och Diskin.
Jag vet att Mofaz verkligen syftar till att driva en seriös kampanj mot Netanyahu i höst, och byggde en professionell valmaskin för att underminera Likuds politiska bas bland missgynnade delar av befolkningen. Till skillnad från många andra bedömare, underskattar jag inte Mofaz' förmåga eller chanser, och inte heller är jag imponerad av de aktuella opinionsundersökningar som ger Netanyahu en förkrossande ledning. Om Mofaz ändå nu har beslutat att gå med i en nationell samlingsregering med Netanyahu, måste han veta något vi inte vet. Han måste förstå att en konfrontation med Iran kommer, och att det nationella ansvaret dikterar en slutning av leden.
När min fru lämnade huset i morse för att gå och handla, föreslog jag henne att det var dags att fylla på lagret av batterier och vatten på flaska.