ha-Navi he-Hadash: Äntligen vågar en israelisk ledare säga som det är.

Äntligen är där en israelisk politiker som talar om vad det handlar om i fråga om Abbas.

Leo Rennert
24 augusti 2012

Ända sedan Osloavtalet på 1990-talet har successiva israeliska regeringar avhållit från att kritisera Mahmoud Abbas med den tvivelaktiga premissen att han är den bästa tillgängliga palestinske ledaren att underteckna ett fredsavtal med. Det fortsätter att vara den officiella strategin hos Obama-administrationen och den vägledande principen för Netanyahus regering.
Resultatet har blivit en låtsaslek med "verkligheten" som alltmer har kolliderat - och kolliderat dramatiskt - med riktiga fakta på marken.

Slutligen har det framkommit en israelisk ledare, en medlem av Netanyahus regeringskoalition, som har beslutat att nog är nog och utfärdat sitt eget sanningssägande manifest som bygger på solida bevis som exponerar Abbas som en freds-vrakplundrare, inte en lugn partner för förhandlingar gentemot ett permanent fredsavtal.

Han är Avigdor Liberman, Israels utrikesminister och chef för Yisrael Beitenu (Israel vårt hem), parti till höger om Bibis Likud.

I ett fem sidor långt brev till Catherine Ashton, utrikesminister i Europeiska Unionen och ledande medlem av kvartetten av internationella fredsmäklare (USA, EU, FN och Ryssland), fortsätter Liberman att skala bort önsketänkandet i väst om en imaginär Abbas, som faktiskt kamouflerar en fiende till fredsprocessen.

Liberman berättar för Ashton att hans brev baseras på den ihållande och grundlösa kritiken av Israel från FN, EU och kvartetten. Han lämnar sedan en lång översyn av hårda fakta som stöttar hans slutsats.

Till att börja med påpekar han att Israel producerade en lång rad förtroendeskapande åtgärder i hopp om att återuppliva fredsprocessen, inklusive:

- Förstärkning av den palestinska ekonomin genom att underlätta överföring av varor mellan Israel och den palestinska myndigheten, i synnerhet förbättring av PA:s skattesystem i enlighet med rekommendationer från Internationella valutafonden.

- Ett förskott på $ 45 miljoner av palestinska skatteöverföringar i början av Ramadan för att betala PA:s löner i tid för att fira helgen.

- Ett juliavtal om att anställa ytterligare 5000 palestinska byggnadsarbetare i Israel.

- Minskning av vägspärrar till 10, varav de flesta normalt är öppna, för att underlätta förflyttningar av palestinier över Västbanken.
- Retur av resterna av palestinska terrorister.

- Israels avtal om att utveckla ett gasfält utanför Gazas strandlinje.
- "Fast Track"-godkännande av 15 projekt att renovera och bygga skolor och kliniker i de palestinska områdena för att underlätta livet på Västbanken och för Gazas invånare.

Och vad har varit det palestinska svaret? Har alla dessa förtroendeskapande åtgärder gett någon utdelning vad gäller fredsdiskussionerna?

Libermans svar är ett rungande NEJ.

"Vi ser inte någon som helst vilja eller positiv inställning hos den palestinska myndigheten," berättar han för Ashton. "Motsatsen är fallet." Såsom:

- Främjande av ekonomiska bojkotter mot israeliska varor som produceras i de områdena.

- En global drive att "generera upprepade negativa uttalanden mot Israel".

- En ny hatkampanj skyller Israel för Yassir Arafats död.

- Pågående uppvigling i palestinska medier som angriper Israel och legitimiteten i statens existens.

Liberman går verkligen in på högvarv, med fokus på Abbas bidrag till denna negativa situation och anklagar honom för brist på intresse eller oförmåga att bidra till en varaktig fred.

"Han skapar en kultur för att klandra Israel, för att fördröja processen, samtidigt som man försöker uppnå fördelar utan förhandlingar via utpressning och pågående försök att internationalisera konflikten" säger han till Ashton.

Liberman anklagar Abbas för att avvisa jordanska försök att få parterna till förhandlingsbordet, samtidigt som man försöker flytta världens uppmärksamhet till de israeliska nybyggena - med anmärkningsvärd framgång, tillägger Lieberman.

"Tyvärr tenderar det internationella samfundet att acceptera denna diskurs med hull och hår, utan kritik eller nyanserat förhållningssätt," han. "Detta är en skadlig inställning, som inte återspeglar verkligheten på marken."

Och varför stödes dessa palestinska förevändningar av ett lättlurat internationellt samfund? Nämligen, enligt Liberman:

- Hela området med judiska nybyggen består av cirka 1% av Västbanken.

- Det sista nybygget byggdes av Israel 1991.

- Israel hade nybyggen och militärbaser i Sinai fram till framgångsrikt slutförande av sitt fredsavtal med Egypten.

- Israel evakuerade alla nybyggen från Gazaremsan under 2005, i hopp om att främja fredsprocessen, men i stället belönades vi med 14.000 raketer avfyrade mot städer och byar i södra Israel.

"Båda fredsavtalen med Egypten och Jordanien," avslutade Liberman, undertecknades medan nybyggen fanns - "påståendet att nybyggena är hindret för fred är ogrundat."

Liberman skildrar Abbas som två ansikten, talar med en måttlig röst till det internationella samfundet, men personligen undergräver han fredsprocessen. "Han har fortsatt med sitt skadliga beteende gentemot Israel, bland annat genom att uppmuntra en kultur av hat, lovorda terrorister, uppmuntra sanktioner och bojkotter och ifrågasätta legitimiteten i existensen av staten" framhåller Liberman.
På toppen av det, tillägger han, presiderar Abbas över en "despotisk regering full av korruption."

Med tanke på denna dystra situation, avslutar Liberman genom att uppmana Ashton och andra medlemmar av kvartetten att "tänka utanför boxen" och vidta åtgärder för att avlägsna Abbas från hans PA ordförandeskap genom att insistera på tidigt palestinskt val. "PA:s val", konstaterar han, "skulle ha hållits under 2010 och har sedan dess skjutits upp flera gånger."

Val, avslutar han, kan producera ett nytt och mer lovande palestinskt ledarskap. Utan en sådan förändring, säger han till Ashton, är diplomatiska försök att bryta dödläget i fredsprocessen dömda.
PA:s och Abbas Fatah-parti var snabba att svara Liberman, och kalla honom en "kriminell" som bör tas bort från sin tjänst. För sin del minskade Netanyahu sitt stöd till Liebermans manifest, med argumentet att Israel inte bör lägga sig i grannarnas politiska angelägenheter. Ett haltande argument eftersom många av dessa "interna" palestinska angelägenheter har en enorm inverkan på Israels säkerhet.

För skojs skull sökte jag efter palestinsk i svenska nyheter de senaste veckorna och hittade EN sak - att en Molotovcocktail träffade en palestinsk taxi. Det var nog den enda händelse media hittat under året - de har INTE hittat dessa attacker från araberna:

Januari 2012: 56 terrorattacker totalt, 15 från Gaza, 14 i Jerusalem, 27 i Judéen/Samarien.
Februari 2012: 100 terroristattacker från araberna, 31 från Gaza, 36 raketattacker. Judéen/Samarien 42 attacker, huvudsakligen brandbomber. 27 i Jerusalem. Två skadade i Israel, varav en utländsk journalist.
Mars 2012: 229 attacker från de muslimska terroristerna, varav 157 från Gaza, mer än 280 raketer avlossades från Gaza under dessa attacker. 86 var importerade långdistansraketer. Undrar var Dror Failure tror de har kommit ifrån, uralstring? De tycks vara lättare att få tag på än koriander, som växer vilt i naturen, ett av hans tjatmoment. 43 attacker i Judèen/Samarien, 29 i Jerusalem. 6 judar skadade.
April 2012: 70 attacker, varav 9 från Gaza. 36 attacker i Judéem/Samarien, 24 i Jerusalem. Två raketer från Gaza, tre judar knvhuggna.
Maj 2012: 81 attacker, 10 från Gaza, 50 i Judéen/Samarien, 21 i Jerusalem.
Juni 2012: 165 attacker - 197 raketer och 21 granater avlossades under dessa, och två från Sinai. 99 attacker från Gaza, 48 i Judéen/Samarien, 18 i Jerusalem.
Juli 2012: 64 attacker varav 28 från Gaza. 30 i Judéen/Samarien, 6 i Jerusalem.