De börjar ta sig fram lite överallt, går du till YouTube och söker efter Israel Ethiopian music får du fram en lång rad.
torsdag 28 februari 2013
Miss Israel 2013
Man hör ibland folk som apar sej och säger att "Israel slänger ut afrikaner" när de menar illegala infiltratörer, alls inte alla som legalt kommit till Israel. Som alla etiopiska judar.
De börjar ta sig fram lite överallt, går du till YouTube och söker efter Israel Ethiopian music får du fram en lång rad.
Nu har en etiopisk judinna blivit Miss Israel 2013, du kan läsa här. Intresserad av hennes utseende? Man har sett mycket värre..... Hon heter Yityish Aynaw.Hon var officer i armén, innan hon sen började jobba och kompisar skickade in hennes bild.
....
De börjar ta sig fram lite överallt, går du till YouTube och söker efter Israel Ethiopian music får du fram en lång rad.
onsdag 27 februari 2013
EU:s antisemitiska arv kristallklart.
EU rekommenderar bojkott mot Israels närvaro på klassiskt nazistiskt sätt i Judéen, Samarien.
Europeiska unionen har formellt rekommenderat sina 27 medlemmar att "förhindra" israelisk aktivitet i Judéen och Samarien genom en ekonomisk bojkott, direkt emot Osloavtalet.
Av Chana Ya'ar
Först Publicerat: 2013/02/26, 07:55 / Senaste uppdatering: 2013/02/27, 07:55
Europeiska unionen har formellt rekommenderat sina 27 medlemsländer att "förhindra" israeliska verksamhet i Judéen och Samarien genom en ekonomisk bojkott av judiska samhällen i dessa områden.
EU: s senaste bojkott-rekommendation framkom i publiceringen av EU:s Jerusalemrapport 2012, som släpptes onsdag, där ett europeiskt organ rekommenderar sina medlemmar att undvika finansiella transaktioner med israeliska samhällen i Judéen och Samarien, rapporterade AFP. [Å andra sidan har inte EU gjort ett dyft för att hjälpa araberna tjäna egna pengar, de enbart ger bort mina och många andras surt förvärvade skattepengar, som om EU hade världens bästa ekonomi. De vägrar hjälpa araberna enligt Oslo, se det rödmärkta här, de vägrar låta Israel sätta upp industrier i de av dem enligt den enligt Osloavtalet kontrollerade regionen där också araber arbetar. De vägrar allt konstruktivt, de är enbart ute för att trakassera judar.]
I rapporten föreslås att EU ber sina medlemsländer "förebygga, motverka och öka medvetenheten om problematiska konsekvenser av finansiella transaktioner, inbegripet utländska direktinvesteringar från EU-länder till stöd för bosättningsverksamheten, infrastruktur och service." Rekommendationen följde en intern rapport som hävdade att Israel hade använt konstruktion i östra Jerusalem och Judeen och Samarien för att förhindra att en tvåstatslösning.
I den starkt formulerade 15-sidiga rapporten, uppmanar EU också att "se till att importen av produkter från bosättningarna inte omfattas av förmånstullar" och se till att alla sådana produkter är tydligt märkta att de härrör från Israel de ockuperade områdena."
Flytten är ett klar uttalande till stöd för den palestinska myndighetens försök att avhysa en halv miljon judar från sina hem, och göra anspråk på hela området för sin efterlängtade oberoende, suveräna stat utan att bry sig om slutliga förhandlingar med Israel. Detta bortser från det faktum att juridiskt sett Israel inte "ockuperar" något område som hör till någon suverän stat. [Arafat fick Nobelpris för att skriva under att Israel har full kontroll över area C av Judéen/Samarien, minns du? I det området har det ALDRIG bott många araber, nu knappt 50.000, se länk.]
Ett lyckat första steg i den processen gjordes i FN:s Generalförsamling förra september då PA vann en uppgraderad status via Palestinska befrielseorganisationen (PLO) till icke-medlem observatörstillstånd. Förändringen fick gav PA något slags erkännande som ett suveränt land vid det internationella organet, och hjälpte kringgå behovet av slutstatusförhandlingar med Israel om en myriad av frågor, på uppdrag av det internationellt erkända Osloavtalet. [Israel har alltså ingen anledning att fullfölja de delar av Osloavtalet som är till deras nackdel.]
Den palestinska myndigheten - och mycket av det internationella samfundet - definierar "bosättningarna - i mycket grova drag, ibland räcker det att reparera ett trasigt staket för ett privat hem i en befintlig by, eller bereda en uppfart. "Settlement konstruktion" är en term som definieras lika löst och innehåller sådan verksamhet som att lägga en pergola till en befintlig veranda eller uteplats, eller ens bifoga en befintlig balkong på ett hem i en by som innehåller minst 25.000 invånare och har funnits mer än 35 år.
Trots Israels vilja att förhandla vägrar PA:s ledare att delta i samtal utan förhandsvillkor, och varje gång förhandlingar har föreslagits, har de kategoriskt förkastat alla försök att få fart på processen om inte Israel först går med på alla PA krav - primära bland dem, ett fullständigt stopp för alla "bosättningar" [ett villkor Obama uppfann och tvingade på Abbas så nu kan han inte kräva mindre], "rätten att återvända" för mer än fem miljoner utländska araber som en gång bodde i området och deras generationer av ättlingar [d.v.s. Israel ska ta emot BÅDA sidornas flyktingar efter kriget - som om de 20 miljoner flyktingarna som uppstod i kriget mellan Indien och Pakistan alla skulle packas in i Pakistan], och överlämnande av nästan hälften av Israels heliga huvudstad, Jerusalem, för användas som framtida huvudstad i den förväntade för PA tillstånd av "Palestina". [Varför? Pga Jordaniens helt illegala ockupation av den delen 1948-67 som omfattade HELA gamla stan, hela det Jerusalem som fanns till för 150 år sen, som hade en majoritet judar fram till den ockupationen då de fördrevs av Jordanien och arméns brittiska ledare Glubb Pascha, där de förstörde 58 synagogor och utnyttjade ca 35.000 judiska gravstenar till vägar, husbyggen etc. Och EU vill alltså att det ska fortsätta.]
För närvarande har den palestinska myndigheten två huvudstäder, den Samarien-baserade staden Ramallah och Gaza-baserade staden Gaza City, eftersom de två ledande fraktionerna av PA, Fatah och Hamas, ännu inte ens har lyckats nå en överenskommelse om att skapa en samlingsregering.
 |
| Vad EU eftersträvar - igen. |
Av Chana Ya'ar
Först Publicerat: 2013/02/26, 07:55 / Senaste uppdatering: 2013/02/27, 07:55
 |
| Israels problem - EU:s hopp. |
EU: s senaste bojkott-rekommendation framkom i publiceringen av EU:s Jerusalemrapport 2012, som släpptes onsdag, där ett europeiskt organ rekommenderar sina medlemmar att undvika finansiella transaktioner med israeliska samhällen i Judéen och Samarien, rapporterade AFP. [Å andra sidan har inte EU gjort ett dyft för att hjälpa araberna tjäna egna pengar, de enbart ger bort mina och många andras surt förvärvade skattepengar, som om EU hade världens bästa ekonomi. De vägrar hjälpa araberna enligt Oslo, se det rödmärkta här, de vägrar låta Israel sätta upp industrier i de av dem enligt den enligt Osloavtalet kontrollerade regionen där också araber arbetar. De vägrar allt konstruktivt, de är enbart ute för att trakassera judar.]
 |
| Byt ut deutschen mot palestinska - EU:s dröm fortfarande. |
I den starkt formulerade 15-sidiga rapporten, uppmanar EU också att "se till att importen av produkter från bosättningarna inte omfattas av förmånstullar" och se till att alla sådana produkter är tydligt märkta att de härrör från Israel de ockuperade områdena."
Flytten är ett klar uttalande till stöd för den palestinska myndighetens försök att avhysa en halv miljon judar från sina hem, och göra anspråk på hela området för sin efterlängtade oberoende, suveräna stat utan att bry sig om slutliga förhandlingar med Israel. Detta bortser från det faktum att juridiskt sett Israel inte "ockuperar" något område som hör till någon suverän stat. [Arafat fick Nobelpris för att skriva under att Israel har full kontroll över area C av Judéen/Samarien, minns du? I det området har det ALDRIG bott många araber, nu knappt 50.000, se länk.]
Ett lyckat första steg i den processen gjordes i FN:s Generalförsamling förra september då PA vann en uppgraderad status via Palestinska befrielseorganisationen (PLO) till icke-medlem observatörstillstånd. Förändringen fick gav PA något slags erkännande som ett suveränt land vid det internationella organet, och hjälpte kringgå behovet av slutstatusförhandlingar med Israel om en myriad av frågor, på uppdrag av det internationellt erkända Osloavtalet. [Israel har alltså ingen anledning att fullfölja de delar av Osloavtalet som är till deras nackdel.]
Den palestinska myndigheten - och mycket av det internationella samfundet - definierar "bosättningarna - i mycket grova drag, ibland räcker det att reparera ett trasigt staket för ett privat hem i en befintlig by, eller bereda en uppfart. "Settlement konstruktion" är en term som definieras lika löst och innehåller sådan verksamhet som att lägga en pergola till en befintlig veranda eller uteplats, eller ens bifoga en befintlig balkong på ett hem i en by som innehåller minst 25.000 invånare och har funnits mer än 35 år.
Trots Israels vilja att förhandla vägrar PA:s ledare att delta i samtal utan förhandsvillkor, och varje gång förhandlingar har föreslagits, har de kategoriskt förkastat alla försök att få fart på processen om inte Israel först går med på alla PA krav - primära bland dem, ett fullständigt stopp för alla "bosättningar" [ett villkor Obama uppfann och tvingade på Abbas så nu kan han inte kräva mindre], "rätten att återvända" för mer än fem miljoner utländska araber som en gång bodde i området och deras generationer av ättlingar [d.v.s. Israel ska ta emot BÅDA sidornas flyktingar efter kriget - som om de 20 miljoner flyktingarna som uppstod i kriget mellan Indien och Pakistan alla skulle packas in i Pakistan], och överlämnande av nästan hälften av Israels heliga huvudstad, Jerusalem, för användas som framtida huvudstad i den förväntade för PA tillstånd av "Palestina". [Varför? Pga Jordaniens helt illegala ockupation av den delen 1948-67 som omfattade HELA gamla stan, hela det Jerusalem som fanns till för 150 år sen, som hade en majoritet judar fram till den ockupationen då de fördrevs av Jordanien och arméns brittiska ledare Glubb Pascha, där de förstörde 58 synagogor och utnyttjade ca 35.000 judiska gravstenar till vägar, husbyggen etc. Och EU vill alltså att det ska fortsätta.]
För närvarande har den palestinska myndigheten två huvudstäder, den Samarien-baserade staden Ramallah och Gaza-baserade staden Gaza City, eftersom de två ledande fraktionerna av PA, Fatah och Hamas, ännu inte ens har lyckats nå en överenskommelse om att skapa en samlingsregering.
†antisemitism
†antisionism
†judehat
†araber
†Abbas
†bosättare
†bosättningar
†Catherine Ashton
†EU
†Eurabia
†Eurabien
†Fatah
†Fredsförhandlingar
†Hamas
†Israel
†Jerusalem
†Judeen
†Samarien
†Mellanösternkonflikten
†muslimer
†nazism
†palestinska myndigheten
†palestinier
†Tvåstatslösning
†Västbanken
....
Raketer från Gaza mot Ashkelon.
Tisdagen såg två nya raketer på Ashkelon, Israels försvarsminister Barak gjorde som vanligt - ingenting. Terroristerna i Gaza vet att de kan roa sig med att sända nån enstaka dödlig raket var dag, Israel gör ingenting. De har ju lovat att inte göra nånting. OK, det var under villkor att de inte blir beskjutna men en sån liten detalj......
Sökte i svenska massmedia efter ordet Gaza, hittade EN artikel på den första sidan eller två hos Google och den var inte från TT. OK, letade vidare några sidor och hittade Expressen, där det sägs att det kom från TT. Sen SvD och Dagen men de första Googlesidorna talade bara om "Ship to Ashkelon", där nån ny film ska visa att de israeliska soldaterna var tvungna att bli riktigt hårdhänta mot idioterna från Sverige som producerade hur många spaltmeter som helst i svenska blaskor om ett totalt illegalt försök att göra det lättare för vapentransporter till Gaza.
De råljuger på alltför många ställen för att det ska vara en tillfällighet. Om du läser på denna länken om laglig blockad står det
Och går gazanerna hungriga? Det finns regler om att de ska matas OM de inte kan få nödvändiga varor något annat sätt men tittar man på kartan har faktiskt Gaza gräns mot ett land de inte är i strid med, Egypten. Alla organisationer som levererar saker till Gaza har ingen som helst anledning att göra det via Gazas fiende Israel, där finns väg från Egypten och om den råkar vara lite för smal - för katten - de får ju utvidga den som Israel har gjort!
Eftersom du inte är särskilt intresserad vet du nog inte hur mycket Israel levererar VAR DAG - både varor med Israel som ursprung och från andra, diverse NGO:s, UNRWA etc. Kolla senaste veckans leveranser här.
Vad den svenska båten levererade, var betydligt mindre än en DAGS leveranser från Israel, men hur många vet det, och hur många vet att Israel enligt internationell lag MÅSTE stoppa illegala blockadbrytare?
Israel tar också emot stora mängder sjuka från Gaza liksom från Abbas folk, och du ser också exporten från Gaza till EU på bilden. Export som Israel och Holland gjort möjlig. Ser du den inte i dina affärer beror det på att de som bojkottar varor från Israel också bojkottar de från Gaza, de ser inte skillnaden och bryr sej heller inte. Deras enda intresse är att trakassera Israel, inte att hjälpa araberna.
Åter till raketerna, Israel har klagat hos FN, men tja - det har de gjort 20 gånger innan det senaste året, det har gått direkt i Ban ki-Moons papperskorg.
Det står i nyheterna att raketerna var ett svar på att en terrorist dött i fängelset, vilket Abbas deklarerade som tortyr innan han sett offret, som enligt Israel fick hjärtattack. Så många hundra tusen sjuka palestinier som Israel tagit emot det senaste året lär de veta skillnaden, men inte vare sej Abbas eller massmedia bryr sig. Att Israel häromdagen räddade livet på en tok som var så idiotisk att han kastade sten på unga israeliska soldater, inte fick Israel nån blomma för det.
Sökte i svenska massmedia efter ordet Gaza, hittade EN artikel på den första sidan eller två hos Google och den var inte från TT. OK, letade vidare några sidor och hittade Expressen, där det sägs att det kom från TT. Sen SvD och Dagen men de första Googlesidorna talade bara om "Ship to Ashkelon", där nån ny film ska visa att de israeliska soldaterna var tvungna att bli riktigt hårdhänta mot idioterna från Sverige som producerade hur många spaltmeter som helst i svenska blaskor om ett totalt illegalt försök att göra det lättare för vapentransporter till Gaza.
De råljuger på alltför många ställen för att det ska vara en tillfällighet. Om du läser på denna länken om laglig blockad står det
The blockading nation typically establish a blockaded area of water, but any ship can be inspected as soon as it is established that it is attempting to break the blockade. This inspection can occur inside the blockaded area or in international watersmen inte en kotte har kommit så långt i sina studier. Jag har sett oändliga gånger nämnas att inte Israel får utföra detta, som är det vanliga sättet att stoppa illegala försök att bryta en laglig blockad, som också FN har intygat är laglig.
Och går gazanerna hungriga? Det finns regler om att de ska matas OM de inte kan få nödvändiga varor något annat sätt men tittar man på kartan har faktiskt Gaza gräns mot ett land de inte är i strid med, Egypten. Alla organisationer som levererar saker till Gaza har ingen som helst anledning att göra det via Gazas fiende Israel, där finns väg från Egypten och om den råkar vara lite för smal - för katten - de får ju utvidga den som Israel har gjort!
Eftersom du inte är särskilt intresserad vet du nog inte hur mycket Israel levererar VAR DAG - både varor med Israel som ursprung och från andra, diverse NGO:s, UNRWA etc. Kolla senaste veckans leveranser här.Vad den svenska båten levererade, var betydligt mindre än en DAGS leveranser från Israel, men hur många vet det, och hur många vet att Israel enligt internationell lag MÅSTE stoppa illegala blockadbrytare?
Israel tar också emot stora mängder sjuka från Gaza liksom från Abbas folk, och du ser också exporten från Gaza till EU på bilden. Export som Israel och Holland gjort möjlig. Ser du den inte i dina affärer beror det på att de som bojkottar varor från Israel också bojkottar de från Gaza, de ser inte skillnaden och bryr sej heller inte. Deras enda intresse är att trakassera Israel, inte att hjälpa araberna.
Åter till raketerna, Israel har klagat hos FN, men tja - det har de gjort 20 gånger innan det senaste året, det har gått direkt i Ban ki-Moons papperskorg.
Det står i nyheterna att raketerna var ett svar på att en terrorist dött i fängelset, vilket Abbas deklarerade som tortyr innan han sett offret, som enligt Israel fick hjärtattack. Så många hundra tusen sjuka palestinier som Israel tagit emot det senaste året lär de veta skillnaden, men inte vare sej Abbas eller massmedia bryr sig. Att Israel häromdagen räddade livet på en tok som var så idiotisk att han kastade sten på unga israeliska soldater, inte fick Israel nån blomma för det.
tisdag 26 februari 2013
Arabisk terrorist skadas när han anfaller israeliska soldater, transporteras i helikopter till israeliskt sjukhus.
http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/165612#.USvshjDgFUk
IDF skickar helikopter för att rädda livet på en PA-arabisk upprorsmakare.
Israeliska skattebetalare är irriterade eftersom man satsar tiotusentals shekel att transportera honom till sjukhus med helikopter efter att han attackerat IDF-soldater
Av David Lev
Först Publicerat: 2013/02/25, 19:27
Arabiska upprorsmakare som skadas när de försöker attackera israeliska soldater eller poliser får en viktig "hälsovinst" - de tas ofta för behandling till sjukhus i Israel. Många av de arabiska upprorsmakarna som skadas i oroligheterna i Judéen och Samarien tas till israeliska sjukhus i ambulanser, men på lördagen, för första gången på ett decennium, utnyttjade Israel en helikopter för att ta en arabisk upprorsmakare som skadades efter att han rusade på IDF soldater, kastade stenar och tegelstenar på soldater, med soldater som svarade med anti-upploppstaktik för att stoppa attackerande araber.
Händelsen inträffade i Sikem på lördagen. Araben ansågs alltför skadad för att transporteras till ett lokalt sjukhus, så en IDF-enhet kom in i staden för att utrymma araberna och förbereda den sårade för transport till ett israeliskt sjukhus i Jerusalem. IDF-enhetens inträde gjordes i samarbete med PA-polisen.
En högt uppsatt IDF förtroendeläkare berättade att under månaderna efter slutförandet av Operation Molnstod, hade antalet upplopp av PA-araber stigit kraftigt, liksom antalet skadade arabiska upprorsmakare. Följaktligen har antalet arabiska upprorsmakare Israel behandlar i sina sjukhus - på Israels bekostnad, naturligtvis - också ökat betydligt.
Lördagens incident inträffade under ett upplopp av araber i byn Kafr Kutzra, nära Sikem. Araben skadades svårt i olyckan, och fördes till ett sjukhus i Sikem. Läkare där beslöt att de inte hade resurser att hjälpa upprorsmakaren - utan kallade IDF, i hopp om att armén skulle transportera honom till Israel, där det fanns möjligheter att hantera hans skador.
Till en början sade förtroendeläkaren att armén hade planerat att be Sikems sjukvårdspersonal att transportera araben till en IDF checkpoint där han skulle överföras till en israelisk ambulans och tas in för behandling. "Det är det vanligaste sättet för oss att ta itu med dessa händelser," sade officeren. "I det här fallet, när vi sett detaljerna om hans skador, bestämde vi att han förmodligen inte skulle överleva överföringen till en av våra ambulanser."
Som ett resultat beslöt IDF att ta upprorsmakaren till ett israeliskt sjukhus för behandling med helikopter, i en operation som kostade israeliska skattebetalare tiotusentals shekel. IDF skickade en särskild medicinsk grupp, tillsammans med soldater och under skydd av PA-polisen - med deras säkerhet garanterad av inte mindre än PA:s guvernör i Sikem-distriktet. Laget gav initial behandling till araben vid Sikem-sjukhuset, och såg till att han var stabil nog att flyttas till helikoptern.
Den arabiska upprorsmakaren fördes till Hadassah-Ein Kerem sjukhuset i Jerusalem, sade läkaren, "och när han släpptes av helikoptern han var i mycket bättre form än när vi hämtade honom. I efterhand var det ingen fara när som helst, som vi var under skydd av PA-polisen, och en garanti från guvernören i Sikem.
"Denna operation var den enda möjligheten att rädda den här personens liv," sade officeren. "Sjukhusen i Sikem är underbemannade, och personalen som de har är oftast oprofessionell och oförmögen att genomföra delikat behandling, till skillnad från våra israeliska sjukhus." Upprorsmakaren åtföljdes av två av hans PA-läkare, som - sade officeren - "var chockade när de såg hur mycket vi gjorde för att kunna hjälpa deras patient."
Enligt officeren är minst en tredjedel araber av alla patienter som behandlas i israeliska sjukhus, och transporterade av IDF:s medicinska kår i Judéen och Samarien, mestadels upprorsmakare som skadats i incidenter där de försökte attackera israeliska soldater.
IDF skickar helikopter för att rädda livet på en PA-arabisk upprorsmakare.
Israeliska skattebetalare är irriterade eftersom man satsar tiotusentals shekel att transportera honom till sjukhus med helikopter efter att han attackerat IDF-soldater
Av David Lev
Först Publicerat: 2013/02/25, 19:27
Arabiska upprorsmakare som skadas när de försöker attackera israeliska soldater eller poliser får en viktig "hälsovinst" - de tas ofta för behandling till sjukhus i Israel. Många av de arabiska upprorsmakarna som skadas i oroligheterna i Judéen och Samarien tas till israeliska sjukhus i ambulanser, men på lördagen, för första gången på ett decennium, utnyttjade Israel en helikopter för att ta en arabisk upprorsmakare som skadades efter att han rusade på IDF soldater, kastade stenar och tegelstenar på soldater, med soldater som svarade med anti-upploppstaktik för att stoppa attackerande araber.
Händelsen inträffade i Sikem på lördagen. Araben ansågs alltför skadad för att transporteras till ett lokalt sjukhus, så en IDF-enhet kom in i staden för att utrymma araberna och förbereda den sårade för transport till ett israeliskt sjukhus i Jerusalem. IDF-enhetens inträde gjordes i samarbete med PA-polisen.
En högt uppsatt IDF förtroendeläkare berättade att under månaderna efter slutförandet av Operation Molnstod, hade antalet upplopp av PA-araber stigit kraftigt, liksom antalet skadade arabiska upprorsmakare. Följaktligen har antalet arabiska upprorsmakare Israel behandlar i sina sjukhus - på Israels bekostnad, naturligtvis - också ökat betydligt.
Lördagens incident inträffade under ett upplopp av araber i byn Kafr Kutzra, nära Sikem. Araben skadades svårt i olyckan, och fördes till ett sjukhus i Sikem. Läkare där beslöt att de inte hade resurser att hjälpa upprorsmakaren - utan kallade IDF, i hopp om att armén skulle transportera honom till Israel, där det fanns möjligheter att hantera hans skador.
Till en början sade förtroendeläkaren att armén hade planerat att be Sikems sjukvårdspersonal att transportera araben till en IDF checkpoint där han skulle överföras till en israelisk ambulans och tas in för behandling. "Det är det vanligaste sättet för oss att ta itu med dessa händelser," sade officeren. "I det här fallet, när vi sett detaljerna om hans skador, bestämde vi att han förmodligen inte skulle överleva överföringen till en av våra ambulanser."
Som ett resultat beslöt IDF att ta upprorsmakaren till ett israeliskt sjukhus för behandling med helikopter, i en operation som kostade israeliska skattebetalare tiotusentals shekel. IDF skickade en särskild medicinsk grupp, tillsammans med soldater och under skydd av PA-polisen - med deras säkerhet garanterad av inte mindre än PA:s guvernör i Sikem-distriktet. Laget gav initial behandling till araben vid Sikem-sjukhuset, och såg till att han var stabil nog att flyttas till helikoptern.
Den arabiska upprorsmakaren fördes till Hadassah-Ein Kerem sjukhuset i Jerusalem, sade läkaren, "och när han släpptes av helikoptern han var i mycket bättre form än när vi hämtade honom. I efterhand var det ingen fara när som helst, som vi var under skydd av PA-polisen, och en garanti från guvernören i Sikem.
"Denna operation var den enda möjligheten att rädda den här personens liv," sade officeren. "Sjukhusen i Sikem är underbemannade, och personalen som de har är oftast oprofessionell och oförmögen att genomföra delikat behandling, till skillnad från våra israeliska sjukhus." Upprorsmakaren åtföljdes av två av hans PA-läkare, som - sade officeren - "var chockade när de såg hur mycket vi gjorde för att kunna hjälpa deras patient."
Enligt officeren är minst en tredjedel araber av alla patienter som behandlas i israeliska sjukhus, och transporterade av IDF:s medicinska kår i Judéen och Samarien, mestadels upprorsmakare som skadats i incidenter där de försökte attackera israeliska soldater.
söndag 24 februari 2013
Palestina 1695
En forskningsresa i landområdet Palestina i slutet av 1600-talet gav väldigt intressanta resultat, som många borde ta till sig som är intresserade av fakta. Jag har kopierat hela den engelska artikeln nedan, som handlar om boken och författaren, men här är de viktiga slutsatserna på svenska.
Hela boken finns på denna länk i digital form. Observera att den är i djvu-format, så för att läsa den måste du först installera en plug-in. Jag har arbetat med DjVu många år och det fungerar i regel utmärkt och filformatet är mycket mindre än något annat format.
Ett. Inte en by i landet Israel har ett namn som är av arabiskt ursprung. De flesta av bebyggelsenamnen har sitt ursprung i hebreiska, grekiska, latin eller romanska språk. I själva verket, till idag, utom Ramlah, har inte en enda arabisk bosättning ett ursprungligt arabiskt namn. Till idag är de flesta av bosättningsnamnen av hebreiskt eller grekiskt ursprung, de namnen snedvrids till meningslösa arabiska namn. Det finns ingen mening på arabiska av namn som Acco (Acre), Haifa, Jaffa, Nablus, Gaza eller Jenin och städer som heter Ramallah, El Halil och El-Kuds (Jerusalem) saknar historiska rötter eller arabisk filologi. År 1696, året som Relandi turnerade landet, kallades till exempel Ramallah Bet'allah (från det hebreiska namnet Beit El) och Hebron hette Hebron (Hevron) och araberna kallade Mearat HaMachpelah El Chalil, deras namn för förfadern Abraham.
Två. Den mesta av marken var tom, öde, och invånarna få och främst koncentrerade i städerna Jerusalem, Acco, Tzfat, Jaffa, Tiberius och Gaza. De flesta av invånarna var judar och återstoden var kristna. Det fanns några muslimer, mest nomadiska beduiner. Nablus, känd som Shchem, exceptionell, där cirka 120 personer, medlemmar av den muslimska Natsha-familjen och cirka 70 Shomronites, bodde.
I Galiléens huvudstad Nasaret levde cirka 700 kristna och i Jerusalem ca 5000 människor, mestadels judar och en del kristna.
Den intressanta delen var att Relandi nämnde muslimer som nomadiska beduiner som anlände i området som bygg- och jordbruksarbetare och en förstärkning av säsongsarbetare.
I Gaza till exempel, levde omkring 550 personer, 50% judar och resten mestadels kristna. Judarna odlade och arbetade i sina blomstrande vingårdar, olivträdslundar och vetefält (minns Gush Katif?) Och de kristna arbetade inom handel och transport av produkter och varor. Tiberius och Tzfat var mestadels judiska och utom omnämnandet av fiskare i sjön Kinneret - sjön i Galileen - en traditionell Tiberius-ockupation finns det ingen uppgift om deras yrken. En stad som Um El-Phahem var en by där tio familjer, cirka 50 personer totalt, alla kristna, levde och det fanns också en liten maronitisk kyrka i byn (Shehadah-familjen).
Tre. Boken motsäger helt någon postmodern teori som hävdar något "palestinskt arv" eller palestinsk nation. Boken stärker anslutningen, relevansen, släktskap med landet Israel för judarna och den absoluta avsaknaden av tillhörighet till araberna, som kapade det latinska namnet Palestina och tog det som sitt eget.
I Granada, Spanien, till exempel, kan man se arabiskt arv och arkitektur. I stora städer som Granada och delstaten Andalucia, berg och floder som Guadalajara kan man se äkta arabiskt kulturarv: litteratur, monumentala skapelser, teknik, medicin, etc. Sju hundra år av arabisk regering har i Spanien lämnat ett arabiskt arv som man ine kan ignorera, dölja eller kamouflera. Men här, i Israel finns det inget sånt!
Nada, såsom den spanska säga! Inga namn på städer, ingen kultur, ingen konst, ingen historia, och inga tecken på arabiskt styre, bara stora rån, plundring och stöld, stöld av judarnas heligaste platser, försök att beröva judarna deras förlovade land. Nyligen, under ledning av alla typer av postmoderna israeler - även kapning och berövande av vår judiska historia.
The author Relandi [1], a real scholar, geographer, cartographer and well known philologist, spoke perfect Hebrew, Arabic and ancient Greek, as well as the European languages. The book was written in Latin. In 1695 he was Sent on a sightseeing tour to Israel, at that time Known as Palestina . In his travels he surveyed approximately 2500 places where people lived that were mentioned in the bible or Mishnah. His research method was interesting.
His most prominent conclusions
Hela boken finns på denna länk i digital form. Observera att den är i djvu-format, så för att läsa den måste du först installera en plug-in. Jag har arbetat med DjVu många år och det fungerar i regel utmärkt och filformatet är mycket mindre än något annat format.
Hans främsta slutsatser
Ett. Inte en by i landet Israel har ett namn som är av arabiskt ursprung. De flesta av bebyggelsenamnen har sitt ursprung i hebreiska, grekiska, latin eller romanska språk. I själva verket, till idag, utom Ramlah, har inte en enda arabisk bosättning ett ursprungligt arabiskt namn. Till idag är de flesta av bosättningsnamnen av hebreiskt eller grekiskt ursprung, de namnen snedvrids till meningslösa arabiska namn. Det finns ingen mening på arabiska av namn som Acco (Acre), Haifa, Jaffa, Nablus, Gaza eller Jenin och städer som heter Ramallah, El Halil och El-Kuds (Jerusalem) saknar historiska rötter eller arabisk filologi. År 1696, året som Relandi turnerade landet, kallades till exempel Ramallah Bet'allah (från det hebreiska namnet Beit El) och Hebron hette Hebron (Hevron) och araberna kallade Mearat HaMachpelah El Chalil, deras namn för förfadern Abraham.
Två. Den mesta av marken var tom, öde, och invånarna få och främst koncentrerade i städerna Jerusalem, Acco, Tzfat, Jaffa, Tiberius och Gaza. De flesta av invånarna var judar och återstoden var kristna. Det fanns några muslimer, mest nomadiska beduiner. Nablus, känd som Shchem, exceptionell, där cirka 120 personer, medlemmar av den muslimska Natsha-familjen och cirka 70 Shomronites, bodde.
I Galiléens huvudstad Nasaret levde cirka 700 kristna och i Jerusalem ca 5000 människor, mestadels judar och en del kristna.
Den intressanta delen var att Relandi nämnde muslimer som nomadiska beduiner som anlände i området som bygg- och jordbruksarbetare och en förstärkning av säsongsarbetare.
I Gaza till exempel, levde omkring 550 personer, 50% judar och resten mestadels kristna. Judarna odlade och arbetade i sina blomstrande vingårdar, olivträdslundar och vetefält (minns Gush Katif?) Och de kristna arbetade inom handel och transport av produkter och varor. Tiberius och Tzfat var mestadels judiska och utom omnämnandet av fiskare i sjön Kinneret - sjön i Galileen - en traditionell Tiberius-ockupation finns det ingen uppgift om deras yrken. En stad som Um El-Phahem var en by där tio familjer, cirka 50 personer totalt, alla kristna, levde och det fanns också en liten maronitisk kyrka i byn (Shehadah-familjen).
Tre. Boken motsäger helt någon postmodern teori som hävdar något "palestinskt arv" eller palestinsk nation. Boken stärker anslutningen, relevansen, släktskap med landet Israel för judarna och den absoluta avsaknaden av tillhörighet till araberna, som kapade det latinska namnet Palestina och tog det som sitt eget.
I Granada, Spanien, till exempel, kan man se arabiskt arv och arkitektur. I stora städer som Granada och delstaten Andalucia, berg och floder som Guadalajara kan man se äkta arabiskt kulturarv: litteratur, monumentala skapelser, teknik, medicin, etc. Sju hundra år av arabisk regering har i Spanien lämnat ett arabiskt arv som man ine kan ignorera, dölja eller kamouflera. Men här, i Israel finns det inget sånt!
Nada, såsom den spanska säga! Inga namn på städer, ingen kultur, ingen konst, ingen historia, och inga tecken på arabiskt styre, bara stora rån, plundring och stöld, stöld av judarnas heligaste platser, försök att beröva judarna deras förlovade land. Nyligen, under ledning av alla typer av postmoderna israeler - även kapning och berövande av vår judiska historia.
( Translated from the Hebrew by Nurit Greenger .)
The time machine is a sensation that nests in me when I am visiting Mr. Hobber old books store in Budapest, Hungary. Hobber learned to know my quirks and after the initial greeting and the glass of mineral water (Mr. Hobber is a vegan) he leads me down the stairs to the huge basement, to the Jewish "section."
The Jewish section is a room full of antiquity books on subjects that Mr. Hobber sees to be Jewish. Among the books there are some that are not even worthy their leather binding. However, sometime, one can find there real culture treasure. Many of the books are Holy Books that may have been stolen from synagogues' archives: Talmud, Bible, Mishnah, old Ashkenazi style Siddur, and others. Customarily, I open them to see who the proprietor is; who was the Bar Mitzvah boy who received the book two hundred years ago and to whom did he pass the book at the end of his days. It is simply curiosity.
Many of the books are written in the German language. They are books of Jewish rumination written by Christians or assimilating Jews. Sometime one can find a hand written Talmud volume that is very expensive; thousands of Euros, set in the specially aired cabinet. Hobber knows their value. Sometime Can one find a Bargain Such as the book Palestina by Hadriani Relandi - its original professional name Palaestina, ex Monumentis Veteribus Illustrata, Published by Trajecti Batavorum: Ex Libraria G. Brodelet, 1714. One can find such original books in only few places in the world, also in Haifa University. Go to
Http://libri-antichi.posizionamento-web.it/ palaestina-ex-Monumentis-Veteribus-Illustrata.html for places where the book Could be found and details about the author, etc.
Http://libri-antichi.posizionamento-web.it/ palaestina-ex-Monumentis-Veteribus-Illustrata.html for places where the book Could be found and details about the author, etc.
He first bitmapped the Land of Israel.
Secondly, Relandi identifies each of the places mentioned in the Mishnah or Talmud along with their original source. If the source was Jewish, he listed it together with the appropriate sentence in the Holy Scriptures. If the source was Roman or Greek he presented the connection in Greek or Latin.Thirdly, he also arranged a population survey and census of each community.
One. Not one settlement in the Land of Israel has a name that is of Arabic origin. Most of the settlement names originate in the Hebrew, Greek, Latin or Roman languages. In fact, till today, except to Ramlah, not one Arabic settlement has an original Arabic name. Till today, most of the settlements names are of Hebrew or Greek origin, the names distorted to senseless Arabic names. There is no meaning in Arabic to names such as Acco (Acre), Haifa, Jaffa, Nablus, Gaza, or Jenin and towns named Ramallah, El Halil and El-Kuds (Jerusalem) lack historical roots or Arabic philology. In 1696, the year Relandi toured the land, Ramallah, for instance, was called Bet'allah (From the Hebrew name Beit El) and Hebron was called Hebron (Hevron) and the Arabs called Mearat HaMachpelah El Chalil, their name for the Forefather Abraham.
Two. Most of the land was empty, desolate, and the inhabitants few in number and mostly concentrate in the towns Jerusalem, Acco, Tzfat, Jaffa, Tiberius and Gaza. Most of the inhabitants were Jews and the rest Christians. There were few Muslims, mostly nomad Bedouins. Nablus, known as Shchem, was exceptional, where approximately 120 people, members of the Muslim Natsha family and approximately 70 Shomronites, lived.
In the Galilee capital, Nazareth, lived approximately 700 Christians and in Jerusalem approximately 5000 people, mostly Jews and some Christians.
The interesting part was that Relandi mentioned the Muslims as nomad Bedouins who arrived in the area as construction and agriculture labor reinforcement, seasonal workers.
In Gaza for example, lived approximately 550 people, fifty percent Jews and the rest mostly Christians. The Jews grew and worked in their flourishing vineyards, olive tree orchards and wheat fields (remember Gush Katif?) And the Christians worked in commerce and transportation of produce and goods. Tiberius and Tzfat were mostly Jewish and except of mentioning fishermen fishing in Lake Kinneret - the Lake of Galilee - a traditional Tiberius occupation, there is no mention of their occupations. A town like Um el-Phahem was a village where ten families, approximately fifty people in total, all Christian, lived and there was also a small Maronite church in the village (The Shehadah family).
3. The book totally contradicts any post-modern theory claiming a "Palestinian heritage," or Palestinian nation. The book strengthens the connection, relevance, pertinence, kinship of the Land of Israel to the Jews and the absolute lack of belonging to the Arabs, who robbed the Latin name Palestina and took it as their own.
In Granada, Spain, for example, one can see Arabic heritage and architecture. In large cities such as Granada and the land of AndalucÃa, mountains and rivers like Guadalajara, one can see genuine Arabic cultural heritage: literature, monumental creations, engineering, medicine, etc. Seven hundred years of Arabic reign left in Spain an Arabic heritage that one cannot ignore, hide or camouflage. But here, in Israel there is nothing like that! Nada, as the Spanish say! No names of towns, no culture, no art, no history, and no evidence of Arabic rule; only huge robbery, pillaging and looting; stealing the Jews' holiest place, robbing the Jews of their Promised Land. Lately, under the auspices of all kind of post modern Israelis - also hijacking and robbing us of our Jewish history.
Footnote
[1] From www.answers.com: "Adrian Reland (1676-1718), Dutch Orientalist, was born at Ryp, studied at Utrecht and Leiden, and was professor of Oriental languages successively at Harderwijk (1699) and Utrecht (1701) . His Most Important works were Palaestina ex Monumentis Veteribus Illustrata (Utrecht, 1714), and Antiquitates Sacrae Veterum Hebraeorum . "
=================================
Given the Importance of this article, this is the original Hebrew text:
Year 1695 - the land was empty, desolate, and the inhabitants were few and concentrated in the cities of Jerusalem, Acre, Safed, Jaffa, Tiberias and Gaza. majority of the inhabitants were Jews and the rest Christians were few Muslims, mostly nomad Bedouins . friends, there is nothing like a Flstinai, was not and never will be. comes to fiction of the Arabs encouraged the Israeli left who suffers from a serious mental self-hatred and collaborating with our worst enemies.
Aviram
Detta visste du inte om Osloavtalet!
Detta är ett AVTAL mellan Israel och den Palestinska Myndigheten, ledd av Abbas, tidigare Arafat. Det är inget påtvingat av Israel, Arafat signerade det och fick Nobelpris för det, EU och USA tittade på liksom andra. Att EU inte läste innehållet är påtagligt. Myndigheten skapades i och med Osloavtalet, det var den första gången någonsin som palestinaaraberna hade land att kontrollera de senaste 2000 åren, de ägde det inte eftersom både Arafat och Abbas har vägrat fredsförhandla, de kontrollerar area A B fram till förhandlad fred, inget annat, se lite mer här.
Det klagades av diverse i början att de arabkontrollerade områdena såg ut som ett Bantustan. Men faktist så var det var araberna bodde! Ytterst få bodde i area C, som Israel fick fullständig kontroll över. De kunde resa var de ville tills de började med terror mot judarna, därefter kom allt fler vägspärrar, på senare tid har Barak tagit bort nästan alla på Obamas order, och vi ser resultatet. Månadsstatistik här.
Och vad sa Osloavtalet att palestinaaraberna skulle leva på? 100 års rått tiggeri som EU och Sverige tror? Faktiskt inte. Om du går till denna länk står det:
Läs det en gång till. Det är alltså vad avtalet, underskrivet av Arafat, säger. Där står inget alls om tiggeri! Behöver jag översätta? Knappast: söka vägar att sätta upp industrizoner för palestinaaraberna, konstigare är det inte.
Varör har det inte gjorts? För att bl.a. Sverige fullständigt dränker dem i pengar utan att kräva ett dyft. Ingen har hjälpt dem sätta upp industrizoner, de har inte frågat efter det, bara mer och mer pengar.
Den ENDA som gjort något på allvar är Israel. I Gaza, innan Sharon deporterade judarna där, hade de byggt en väl fungerande industrizon, Erez Se länk1 länk2 länk3 länk4 länk5
Varför st'ängdes denna industriby som många araber och judar hade levt på några decennier? Därför att terrorister från både Hamas och Fatah attackerade, övertygade om att Sverige ändå skulle låta dem få oändliga mängder med pengar utan att de gjorde ett dyft. Som har hänt.
Araberna lovade att leverera skottkärror med guld, $100 miljoner i månaden, av just ingen anledning alls, men när det kom till att leverera bidde det inte ens en tumme och nu skyller Fayyad deras dåliga ekonomi på araberna :) länk1 länk2 länk3 Har det fått Fayyad att fundera på de där industrierna? Nä, han är ju alltför van att tigga guld, bakshish i sann orientalisk grandeur.
När biståndsminister Gunilla Carlsson stjäl oändliga summor från våra skattepengar till hennes personliga hobbies utan att fråga oss, ligger den biologiska hjärnaktiviteten på absoluta nollpunkten, sätt en EEG-mätare på henne. Hon försämrar livet för Sveriges skattebetalare men inflytandet på palestinaaraberna är totalt förödande, det förstör varje stimulans för dem att skärpa sej och känna stoltheten att tjäna egna pengar. Det hade varit trivialt att arrangera, att sätta upp nya industribyggnader enligt modellen från den mycket lyckade industrizonen Erez, både i Gaza och Fatahland. Hon vägrar, hon har inte den blekaste aning hur viktig stoltheten är för araber. Stoltheten att förtjäna sitt eget levebröd.
Här en annan grej. Hur fattiga är palestinaaraberna, är de fattigast i världen eftersom de får mer donationer än någon annan? Titta på denna länken en stund. Som du ser ligger Västbanken på position 174 ($2900/år, jämför med Sverige $41700), och under där är de fattigare ner till position 228($400). Mer än 50 länder , men de delar inte EU:s fanatiska intresse av att terrorisera judar, så de får obetydligt med pengar. Eller hittar du någon annan anledning? Berätta i så fall i din kommentar härunder.
Sverige vägrar ha ett litet kryss på deklarationsblanketten om jag vill lägga pengar på detta, och det måste betraktas som ren stöld.
SÅ - vad är sammanfattningen? Att EU, USA inte är intresserade alls av att förbättra livet för palestinaaraberna, enbart försämra det för de israeliska judarna. Bevisa gärna att jag har fel.
Blogg: Sapere Aude
Det klagades av diverse i början att de arabkontrollerade områdena såg ut som ett Bantustan. Men faktist så var det var araberna bodde! Ytterst få bodde i area C, som Israel fick fullständig kontroll över. De kunde resa var de ville tills de började med terror mot judarna, därefter kom allt fler vägspärrar, på senare tid har Barak tagit bort nästan alla på Obamas order, och vi ser resultatet. Månadsstatistik här.
Och vad sa Osloavtalet att palestinaaraberna skulle leva på? 100 års rått tiggeri som EU och Sverige tror? Faktiskt inte. Om du går till denna länk står det:
d. seek ways to increase Palestinian industrial output through, inter alia, the promotion of a program of industrial parks or zones in accordance with an agreed concept and in cooperation with all relevant institutions; and
e. dedicate special efforts to attract the international business sector and in particular multinational firms.
Läs det en gång till. Det är alltså vad avtalet, underskrivet av Arafat, säger. Där står inget alls om tiggeri! Behöver jag översätta? Knappast: söka vägar att sätta upp industrizoner för palestinaaraberna, konstigare är det inte.
Varör har det inte gjorts? För att bl.a. Sverige fullständigt dränker dem i pengar utan att kräva ett dyft. Ingen har hjälpt dem sätta upp industrizoner, de har inte frågat efter det, bara mer och mer pengar.
Den ENDA som gjort något på allvar är Israel. I Gaza, innan Sharon deporterade judarna där, hade de byggt en väl fungerande industrizon, Erez Se länk1 länk2 länk3 länk4 länk5
Varför st'ängdes denna industriby som många araber och judar hade levt på några decennier? Därför att terrorister från både Hamas och Fatah attackerade, övertygade om att Sverige ändå skulle låta dem få oändliga mängder med pengar utan att de gjorde ett dyft. Som har hänt.
Araberna lovade att leverera skottkärror med guld, $100 miljoner i månaden, av just ingen anledning alls, men när det kom till att leverera bidde det inte ens en tumme och nu skyller Fayyad deras dåliga ekonomi på araberna :) länk1 länk2 länk3 Har det fått Fayyad att fundera på de där industrierna? Nä, han är ju alltför van att tigga guld, bakshish i sann orientalisk grandeur.
När biståndsminister Gunilla Carlsson stjäl oändliga summor från våra skattepengar till hennes personliga hobbies utan att fråga oss, ligger den biologiska hjärnaktiviteten på absoluta nollpunkten, sätt en EEG-mätare på henne. Hon försämrar livet för Sveriges skattebetalare men inflytandet på palestinaaraberna är totalt förödande, det förstör varje stimulans för dem att skärpa sej och känna stoltheten att tjäna egna pengar. Det hade varit trivialt att arrangera, att sätta upp nya industribyggnader enligt modellen från den mycket lyckade industrizonen Erez, både i Gaza och Fatahland. Hon vägrar, hon har inte den blekaste aning hur viktig stoltheten är för araber. Stoltheten att förtjäna sitt eget levebröd.
Här en annan grej. Hur fattiga är palestinaaraberna, är de fattigast i världen eftersom de får mer donationer än någon annan? Titta på denna länken en stund. Som du ser ligger Västbanken på position 174 ($2900/år, jämför med Sverige $41700), och under där är de fattigare ner till position 228($400). Mer än 50 länder , men de delar inte EU:s fanatiska intresse av att terrorisera judar, så de får obetydligt med pengar. Eller hittar du någon annan anledning? Berätta i så fall i din kommentar härunder.
Sverige vägrar ha ett litet kryss på deklarationsblanketten om jag vill lägga pengar på detta, och det måste betraktas som ren stöld.
SÅ - vad är sammanfattningen? Att EU, USA inte är intresserade alls av att förbättra livet för palestinaaraberna, enbart försämra det för de israeliska judarna. Bevisa gärna att jag har fel.
Blogg: Sapere Aude
†antisemitism
†antisionism
†judehat
†araber
†Abbas
†EU
†Eurabia
†Eurabien
†Israel
†palestinska myndigheten
†palestinier
†Sverige
....
lördag 23 februari 2013
Terror, terror, terror från palestinaaraberna inför Obamas ankomst.
Den konstanta terrorn från dessa araber, i huvudsak de under Abbas kontroll, har olika anledningar, men den grundläggande är att de känner sig bortglömda. Eftersom de tycks helt oförmögna att göra något positivt kan de åtminstone komma i tidningarna som fullständigt primitiva vildar.
Barak tog bort nästan alla vägspärrar på Obongons order, det är självklart att de måste placeras tillbaka snarast.
Soldater har gripit 5 terrorister som är ansvariga för allvarligt ha sårat en 60-årig kvinna vid en väg attack.
Av Maayana Miskin
Först Publicerat: 2013/01/09, 12:56
Säkerhetsstyrkor har gripit fem unga PA-arabiska män som är ansvariga för flera terroristattacker, inbegripet en attack mot en kvinnlig förare som lämnade en 60-årig kvinna att kämpa för sitt liv.
Arresteringarna genomfördes i november, men avslöjades endast onsdag med avlägsnande av en tysthetsorder.
En av de gripna, 22-årige Ali Abed Aluhab Sakher Hamamara av Hussan, erkände att han hade kastat stenen som drabbade Tziona Kala och orsakade hennes allvarliga skador. Attacken ägde rum söder om Jerusalem medan IDF kämpade för att stoppa raketattackerna från Gaza.
Ytterligare fyra invånare i Hussan greps för att ha kastat sten på förare tillsammans Hamamara. En identifierades som Sami Abed Alkhamid Hamamara, 21. De andra är minderåriga.
Säkerhetsstyrkor har också nyligen gripit ett terroristgäng baserat i Sikemregionen riktade mot bilister. Gänget genomförde attacker i regionen, bland annat genom att kasta sten på andra bilar från rörliga fordon och genom att försöka skjuta på israeliska bilister.
Bland fångarna är två minderåriga, en ansluten till Fatah-Tanzim och har erkänt sig vara chef för terrorgänget. De andra fungerade som en förare och utkik.
Shin Bet konstaterade att stenattacker från en rörlig bil är särskilt svår, och har haft tragiska resultat i det förflutna, som i morden på Asher och Yonatan Palmer.
Av Elad Benari, Kanada
Först Publicerat: 2013/02/22, 09:39
Tusentals PA-araber fortsatte att ställa till med upplopp och kom förstås i konflikt med säkerhetsstyrkor på fredagen, efter bön vid moskéer i Judéen och Samarien, liksom på Tempelberget.
Enligt olika rapporter skadades dussintals PA-araber under sammanstötningarna. Samtidigt sårades en polis lätt av en tegelsten kastades på honom av arabiska upprorsmakare i Hebron.
På det judiska Tempelberget kastade dussintals PA-araber stenar och smällare mot polisstyrkor stationerade utanför al-Aqsa-moskén. Som svar kom dussintals soldater in på området och spridde upprorsmakarna med tårgas och chockgranater. Lugnet i området återställdes efter att en arab greps och togs in för förhör.
I Hebron kolliderade cirka 1.500 PA araber med säkerhetsstyrkor. Sammandrabbningar ägde också rum i utkanten av Sikem och Ramallah.
PA araber har ställt till med upplopp i hela Judéen och Samarien under ganska lång tid, men nu intensifieras upploppen som ett tecken på solidaritet med fyra terrorister som avtjänar tid i israeliska fängelser och som har ägnat sig åt en hungerstrejk som en taktik för att få Israel att släppa dem.
De fyra är Samer Issawi, Tareq Qaadan, Jafar Ezzedine och Ayman Sharawna. De fyra släpptes som en del av Shalit affären i 2011 men arresterades åter efter att de brutit mot villkoren i deras frigivning.
På torsdagen gav Jerusalem Magistrates Court Issawi åtta månader ytterligare för brott under villkorlig frigivning. Issawi har redan tjänat det mesta av sitt straff och som sådan kan han frigöras i början av mars, men hans öde ligger fortfarande hos en militär domstol, vilken kan skicka honom tillbaka till fängelset i åratal.
Tidigare på torsdagen ställde hundratals araber till med upplopp utanför grindarna till Oferfängelset, där Issawi hålls fängslad. De var en del av omkring 1.000 araber som marscherade från den närliggande byn Beitounia, krävde att Israel släpper hungerstrejkande arabiska terrorister som hålls i israeliska fängelser. [Varför terroristerna skulle släppas glömde de att meddela.]
Araberna kastade stenar och tegelstenar på dde israeliska säkerhetsmännen, varvid två israeliska reportrar skadades. Båda fördes till sjukhus i Jerusalem för behandling.
Israel har flera gånger tidigare gett vika för trycket och släppt några hungerstrejkande. Förra året cirka 2.000 terrorister fångar gick på en massa hungerstrejk, vilket resulterade i en överenskommelse med israeliska myndigheter.
Som en del av den överenskommelsen, gjorde Israel vissa eftergifter till den palestinska myndigheten, inklusive ett avtal om att sluta placera fångar i isoleringscell.
Israels försvarsetablemang sade fredag att fångarna som för närvarande hungerstrejkar i Israel fängslades av goda skäl. Påminnelsen kom i kölvattnet av uttalanden av oro från FN och EU.
Källor i försvaret noterar att den nuvarande hungerstrejken är ett brott mot det avtal som träffats med fångarna efter förra årets mass-hungerstrejk. Se mera här.
Av Gil Ronen
Först Publicerat: 2013/02/23, 08:29
Våldsam drabbning ägde rum lördag mellan araber från byn Kusra och judar i byn Esh Kodesh i Benjaminregionen norr om Jerusalem. IDF ingrep.
Enligt Betlehem-baserade Maan, den palestinska nyhetsbyrån blev en ung arabisk man illa skadad efter att ha skjutits i magen, och en annan ungdom blev skjuten i benet.
Araberna påstod att judarna ryckte upp deras olivträd, och sköt på dem.
IDF kallades in i striden efter att araberna attackerade judar med stenar. Sju araber uppgavs ha ont i rumpan från gummiklädda kulor avfyrade av soldaterna, och de inhalerade tårgas.
Judiska invånare rapporterade att tio judar skadats. Ingen rapporterades skadad bland säkerhetsstyrkorna.
Enligt Tatzpits nyhetsbyrå började konfrontationen när araberna gick in i samhällets vingårdar och började förstöra stängsel som skyddar dem.
IDF sade att konfrontationerna var mellan ca 200 araber och 25 judar, och att båda sidorna kastade stenar på varandra.
En av de mest kända skribenterna, en palestinaarab som lever och bor i Israel eftersom han inte kan tala fritt i de palestinska områdena men väl känner till dom, har skrivit denna översikt.
av Khaled Abu Toameh
22 feb 2013 kl 05:00
Det palestinska ledarskapet hoppas att anti-amerikanska demonstrationer och uppror kommer att skrämma Obama och tvinga honom att utöva ännu mer press på Israel.
Det finns många tecken på att den palestinska myndigheten försöker eskalera spänningar på Västbanken inför USA:s president Barack Obamas besök i regionen nästa månad.
Även om den palestinska myndigheten kanske inte vill ha en all-out konfrontation mellan palestinier och israeler i detta skede tror några tjänstemän vid palestinska myndigheten i Ramallah att en "mini-intifada" skulle tjäna palestiniernas intressen, särskilt på tröskeln till Obamas besök.
Tjänstemännen hoppas att scener av dagliga sammandrabbningar mellan israeliska soldater och palestinier på Västbanken kommer att uppmana Obama att utöva påtryckningar på den israeliska regeringen att göra långtgående eftergifter till den palestinska myndigheten.
Det är därför den palestinska myndighetens ledning har uppmuntrat dess undersåtar nyligen att föra en "populär intifada" mot Israel, varje gång hitta på en annan ursäkt för att initiera konfrontationer mellan palestinierna och Israel.
Nu använder den palestinska myndigheten frågan om palestinska fångar som hungerstrejkar i israeliska fängelser som en ursäkt för att kräva gatuprotester och sammandrabbningar med den israeliska försvarsmakten.
Under de senaste dagarna har dussintals palestinska demonstranter skadats i sammandrabbningar med israeliska soldater i olika delar av Västbanken. Protesterna hålls i solidaritet med fyra hunger-strejkande.
Innan dess använde den palestinska myndigheten frågan om judiska nybyggen som motivering att omfattande protester på Västbanken.
Innan dess, uppmuntrade den palestinska myndighetens ledarskap palestinier att protestera mot israeliska "planer" att förstöra Aqsa-moskén och ersätta den med det tredje templet.
Genom att uppmuntra en "populär intifadan," hoppas den palestinska myndighetens ledarskap att få den palestinska frågan tillbaka till toppen av dagordningen för den amerikanska administrationen och Israel.
Palestinska myndighetens tjänstemän har under de senaste månaderna uttryckt oro över bristen på intresse för den palestinska frågan både i USA och Israel.
Palestinierna har varit frånvarande från anföranden av Obama under de senaste månaderna, och de flesta partier i det senaste israeliska valet nämnde inte ens den palestinska frågan.
Men nu när allas ögon återigen vänts mot Mellanöstern inför Obamas planerade besök, arbetar den palestinska myndigheten hårt för att dra världens uppmärksamhet till den palestinska frågan och hoppas att nå sitt mål genom att främja sammandrabbningar mellan palestinska demonstranter och IDF och judiska nybyggare på Västbanken.
Även om våldet hittills har legat på en svag låga, förväntas det att intensifieras när dagen för Obamas besök närmar sig.
Tron hos den palestinska myndigheten är att våldet på marken kommer att driva Obama att utöva påtryckningar på den israeliska regeringen att uppfylla de palestinska villkoren för att återuppta fredsprocessen, nämligen ett fullständig upphörande av byggandet av bosättningar och frisläppandet av palestinska fångar från israeliska fängelser.
Det talas också i Ramallah om att organisera demonstrationer under Obamas besök i Västbanken, där han planerar att träffa president Mahmoud Abbas. Demonstrationerna kommer att hållas för att protestera mot USA:s "bias" till förmån för Israel.
Den palestinska myndighetens ledarskap hoppas att de anti-amerikanska protesterna kommer att skrämma Obama och tvinga honom att utöva ännu mer press på Israel.
Den palestinska myndighetens budskap till Obama: Du måste agera snabbt mot Israel innan det urartar.
Nu återstår att se om Obama är medveten om detta försök att sätta press på honom, eller om han kommer att fortsätta att blunda för den palestinska myndighetens nygamla taktik att initiera en upptrappning med hopp att utvinna eftergifter från USA och Israel.
Barak tog bort nästan alla vägspärrar på Obongons order, det är självklart att de måste placeras tillbaka snarast.
Soldater tar fast terrorister efter att nästan ha mördat en kvinna
Soldater har gripit 5 terrorister som är ansvariga för allvarligt ha sårat en 60-årig kvinna vid en väg attack.
Av Maayana Miskin
Först Publicerat: 2013/01/09, 12:56
Säkerhetsstyrkor har gripit fem unga PA-arabiska män som är ansvariga för flera terroristattacker, inbegripet en attack mot en kvinnlig förare som lämnade en 60-årig kvinna att kämpa för sitt liv.
Arresteringarna genomfördes i november, men avslöjades endast onsdag med avlägsnande av en tysthetsorder.
En av de gripna, 22-årige Ali Abed Aluhab Sakher Hamamara av Hussan, erkände att han hade kastat stenen som drabbade Tziona Kala och orsakade hennes allvarliga skador. Attacken ägde rum söder om Jerusalem medan IDF kämpade för att stoppa raketattackerna från Gaza.
Ytterligare fyra invånare i Hussan greps för att ha kastat sten på förare tillsammans Hamamara. En identifierades som Sami Abed Alkhamid Hamamara, 21. De andra är minderåriga.
Säkerhetsstyrkor har också nyligen gripit ett terroristgäng baserat i Sikemregionen riktade mot bilister. Gänget genomförde attacker i regionen, bland annat genom att kasta sten på andra bilar från rörliga fordon och genom att försöka skjuta på israeliska bilister.
Bland fångarna är två minderåriga, en ansluten till Fatah-Tanzim och har erkänt sig vara chef för terrorgänget. De andra fungerade som en förare och utkik.
Shin Bet konstaterade att stenattacker från en rörlig bil är särskilt svår, och har haft tragiska resultat i det förflutna, som i morden på Asher och Yonatan Palmer.
Araber ställer till med upplopp, slagsmål med säkerhetsstyrkor
Tusentals PA araber fortsätter sitt upplopp och konflikter med säkerhetsstyrkor efter bön i moskéer i Judéen och Samarien.Av Elad Benari, Kanada
Först Publicerat: 2013/02/22, 09:39
Tusentals PA-araber fortsatte att ställa till med upplopp och kom förstås i konflikt med säkerhetsstyrkor på fredagen, efter bön vid moskéer i Judéen och Samarien, liksom på Tempelberget.
Enligt olika rapporter skadades dussintals PA-araber under sammanstötningarna. Samtidigt sårades en polis lätt av en tegelsten kastades på honom av arabiska upprorsmakare i Hebron.
På det judiska Tempelberget kastade dussintals PA-araber stenar och smällare mot polisstyrkor stationerade utanför al-Aqsa-moskén. Som svar kom dussintals soldater in på området och spridde upprorsmakarna med tårgas och chockgranater. Lugnet i området återställdes efter att en arab greps och togs in för förhör.
I Hebron kolliderade cirka 1.500 PA araber med säkerhetsstyrkor. Sammandrabbningar ägde också rum i utkanten av Sikem och Ramallah.
PA araber har ställt till med upplopp i hela Judéen och Samarien under ganska lång tid, men nu intensifieras upploppen som ett tecken på solidaritet med fyra terrorister som avtjänar tid i israeliska fängelser och som har ägnat sig åt en hungerstrejk som en taktik för att få Israel att släppa dem.
De fyra är Samer Issawi, Tareq Qaadan, Jafar Ezzedine och Ayman Sharawna. De fyra släpptes som en del av Shalit affären i 2011 men arresterades åter efter att de brutit mot villkoren i deras frigivning.
På torsdagen gav Jerusalem Magistrates Court Issawi åtta månader ytterligare för brott under villkorlig frigivning. Issawi har redan tjänat det mesta av sitt straff och som sådan kan han frigöras i början av mars, men hans öde ligger fortfarande hos en militär domstol, vilken kan skicka honom tillbaka till fängelset i åratal.
Tidigare på torsdagen ställde hundratals araber till med upplopp utanför grindarna till Oferfängelset, där Issawi hålls fängslad. De var en del av omkring 1.000 araber som marscherade från den närliggande byn Beitounia, krävde att Israel släpper hungerstrejkande arabiska terrorister som hålls i israeliska fängelser. [Varför terroristerna skulle släppas glömde de att meddela.]
Araberna kastade stenar och tegelstenar på dde israeliska säkerhetsmännen, varvid två israeliska reportrar skadades. Båda fördes till sjukhus i Jerusalem för behandling.
Israel har flera gånger tidigare gett vika för trycket och släppt några hungerstrejkande. Förra året cirka 2.000 terrorister fångar gick på en massa hungerstrejk, vilket resulterade i en överenskommelse med israeliska myndigheter.
Som en del av den överenskommelsen, gjorde Israel vissa eftergifter till den palestinska myndigheten, inklusive ett avtal om att sluta placera fångar i isoleringscell.
Israels försvarsetablemang sade fredag att fångarna som för närvarande hungerstrejkar i Israel fängslades av goda skäl. Påminnelsen kom i kölvattnet av uttalanden av oro från FN och EU.
Källor i försvaret noterar att den nuvarande hungerstrejken är ett brott mot det avtal som träffats med fångarna efter förra årets mass-hungerstrejk. Se mera här.
Araber i upplopp mot judar i Binyaminregionen
Araber attackerade judar i Esh Kodesh och IDF ingrep. Sju araber, 10 judar skadade.Av Gil Ronen
Först Publicerat: 2013/02/23, 08:29
Våldsam drabbning ägde rum lördag mellan araber från byn Kusra och judar i byn Esh Kodesh i Benjaminregionen norr om Jerusalem. IDF ingrep.
Enligt Betlehem-baserade Maan, den palestinska nyhetsbyrån blev en ung arabisk man illa skadad efter att ha skjutits i magen, och en annan ungdom blev skjuten i benet.
Araberna påstod att judarna ryckte upp deras olivträd, och sköt på dem.
IDF kallades in i striden efter att araberna attackerade judar med stenar. Sju araber uppgavs ha ont i rumpan från gummiklädda kulor avfyrade av soldaterna, och de inhalerade tårgas.
Judiska invånare rapporterade att tio judar skadats. Ingen rapporterades skadad bland säkerhetsstyrkorna.
Enligt Tatzpits nyhetsbyrå började konfrontationen när araberna gick in i samhällets vingårdar och började förstöra stängsel som skyddar dem.
IDF sade att konfrontationerna var mellan ca 200 araber och 25 judar, och att båda sidorna kastade stenar på varandra.
Analys av läget.
En av de mest kända skribenterna, en palestinaarab som lever och bor i Israel eftersom han inte kan tala fritt i de palestinska områdena men väl känner till dom, har skrivit denna översikt.
Palestinierna planerar våld för att tvinga USA att extrahera eftergifter från Israel
av Khaled Abu Toameh
22 feb 2013 kl 05:00
Det palestinska ledarskapet hoppas att anti-amerikanska demonstrationer och uppror kommer att skrämma Obama och tvinga honom att utöva ännu mer press på Israel.
Det finns många tecken på att den palestinska myndigheten försöker eskalera spänningar på Västbanken inför USA:s president Barack Obamas besök i regionen nästa månad.
Även om den palestinska myndigheten kanske inte vill ha en all-out konfrontation mellan palestinier och israeler i detta skede tror några tjänstemän vid palestinska myndigheten i Ramallah att en "mini-intifada" skulle tjäna palestiniernas intressen, särskilt på tröskeln till Obamas besök.
Tjänstemännen hoppas att scener av dagliga sammandrabbningar mellan israeliska soldater och palestinier på Västbanken kommer att uppmana Obama att utöva påtryckningar på den israeliska regeringen att göra långtgående eftergifter till den palestinska myndigheten.
Det är därför den palestinska myndighetens ledning har uppmuntrat dess undersåtar nyligen att föra en "populär intifada" mot Israel, varje gång hitta på en annan ursäkt för att initiera konfrontationer mellan palestinierna och Israel.
Nu använder den palestinska myndigheten frågan om palestinska fångar som hungerstrejkar i israeliska fängelser som en ursäkt för att kräva gatuprotester och sammandrabbningar med den israeliska försvarsmakten.
Under de senaste dagarna har dussintals palestinska demonstranter skadats i sammandrabbningar med israeliska soldater i olika delar av Västbanken. Protesterna hålls i solidaritet med fyra hunger-strejkande.
Innan dess använde den palestinska myndigheten frågan om judiska nybyggen som motivering att omfattande protester på Västbanken.
Innan dess, uppmuntrade den palestinska myndighetens ledarskap palestinier att protestera mot israeliska "planer" att förstöra Aqsa-moskén och ersätta den med det tredje templet.
Genom att uppmuntra en "populär intifadan," hoppas den palestinska myndighetens ledarskap att få den palestinska frågan tillbaka till toppen av dagordningen för den amerikanska administrationen och Israel.
Palestinska myndighetens tjänstemän har under de senaste månaderna uttryckt oro över bristen på intresse för den palestinska frågan både i USA och Israel.
Palestinierna har varit frånvarande från anföranden av Obama under de senaste månaderna, och de flesta partier i det senaste israeliska valet nämnde inte ens den palestinska frågan.
Men nu när allas ögon återigen vänts mot Mellanöstern inför Obamas planerade besök, arbetar den palestinska myndigheten hårt för att dra världens uppmärksamhet till den palestinska frågan och hoppas att nå sitt mål genom att främja sammandrabbningar mellan palestinska demonstranter och IDF och judiska nybyggare på Västbanken.
Även om våldet hittills har legat på en svag låga, förväntas det att intensifieras när dagen för Obamas besök närmar sig.
Tron hos den palestinska myndigheten är att våldet på marken kommer att driva Obama att utöva påtryckningar på den israeliska regeringen att uppfylla de palestinska villkoren för att återuppta fredsprocessen, nämligen ett fullständig upphörande av byggandet av bosättningar och frisläppandet av palestinska fångar från israeliska fängelser.
Det talas också i Ramallah om att organisera demonstrationer under Obamas besök i Västbanken, där han planerar att träffa president Mahmoud Abbas. Demonstrationerna kommer att hållas för att protestera mot USA:s "bias" till förmån för Israel.
Den palestinska myndighetens ledarskap hoppas att de anti-amerikanska protesterna kommer att skrämma Obama och tvinga honom att utöva ännu mer press på Israel.
Den palestinska myndighetens budskap till Obama: Du måste agera snabbt mot Israel innan det urartar.
Nu återstår att se om Obama är medveten om detta försök att sätta press på honom, eller om han kommer att fortsätta att blunda för den palestinska myndighetens nygamla taktik att initiera en upptrappning med hopp att utvinna eftergifter från USA och Israel.
torsdag 21 februari 2013
Israel äger mer land - läs den långa spännande historien om Golan
Tidningarna har en snutt om att Israel ska borra efter olja i det område av Golan de annekterade 1981. Detta efter att kontinuerligt ha beskjutits från Golan 1948-67 av syriska trupper och därefter blivit attackerat av Syrien - som förlorade, men den enda del de förlorade var denna del av Golanhöjderna, inget annat. Det är faktiskt normalt att vinnare i krig annekterar land från de som anfallit. Alla gör det, enbart om Israel gör det så bestämmer sig hela världen att det är ok att anfalla Israel men inte att straffas för det.
Det är alltså israeliskt land, ingalunda ockuperat. Liksom area C av Judéen/Samarien också kommer att annekteras av Israel efter att ha väntat på att palestinaaraberna ska uppfylla sina 20-åriga löften att stoppa all terror och hatpropaganda, vilket gav Arafat Nobelpris och kontroll över area A, B, dvs städer och orter där redan 96% av alla västbanksararaber bodde. Detta gällde fram till förhandlad fred, men eftersom de har vägrat att ärligt fredsförhandla i 20 år så.....
Många nog tidningar skriver korrekt, en snabb sökning gav t.ex.
Miami Herald: "gas exploration project in the Golan Heights, a strategic plateau it captured from Syria in the 1967 war.
I biblisk tid kallades Golanhöjderna "Basan," ordet "Golan" härstammar uppenbarligen från den bibliska staden "Golan i Basan," (Femte Mosebok 4:43, Josua 21:27). Området tilldelades Manasse stam (Josua 13:29-31). Vid tiden för första templet (953-586 f.Kr.) var området omtvistat mellan det norra judiska rike Israel och den arameiska riket baserat i Damaskus.
Kung Ahab av Israel (regerade ca 874-852 f.Kr.) besegrade Ben-Hadad I i Damaskus nära det ställe Kibbutz Afik ligger i södra Golan (I Kon. 20:26-30), och profeten Elisa profeterade att kung Jehoash av Israel (regerade ca 801-785 f.Kr.) skulle besegra Ben-Hadad II i Damaskus, också nära Kibbutz Afik (11 Kon. 13:17).
I slutet av 6 och 5 århundradena f.Kr. befolkades regionen av återvändande judiska flyktingar från Babylonien (nuvarande Irak). I mitten av 2: a århundradet f.Kr. kom Juda Maccabee och hans bröder till stöd för de lokala judiska samhällena när det senare kom under attack från sina icke-judiska grannar (I Maccabeerboken 5). Juda Maccabees brors sonson, den Hasmoneiska kung Alexander Jannai (103-76 f.Kr.) utökade senare sitt rike med Höjderna.
Grekerna kallade området "Gaulanitis", en term som även antogs av romarna, som ledde till den nuvarande tillämpningen av ordet "Golan" för hela området. Gamla blev Golans huvudstad och var områdets sista judiska fäste som stod emot romarna under Stora Revolten, som misslyckades året 67 (se Josephus, Det judiska kriget, kap. 13, Penguins utgåva). Trots det misslyckade upproret fortsatte de judiska samhällena på höjderna, och till och med blomstrade, resterna av inte mindre än 25 synagogor från perioden mellan upproret och den islamiska erövringen på 636 har grävts fram. (Flera bysantinska kloster från denna tid har också grävts fram på höjderna.)
Den avgörande striden där araberna under kalifen Omar, krossade bysantinerna och etablerade islamisk kontroll över vad som nu är Israel, Jordanien, Libanon och Syrien, kämpade i Yarmouk Valley, på den södra kanten av Höjderna, i augusti 636. Organiserade judiska bosättningar på Golan upphörde vid denna tid.
Under det 15 och 16-tal århundradet började druser att bosätta sig i norra Golan och på sluttningarna av Mt. Hermon. Under det korta egyptiska styret (1831-1840) och under de följande decennierna kom sudaneser, algerier, turkmener och Samarianska araber till höjderna. Turkarna hämtade in tjerkesser på 1880-talet för att bekämpa beduinbanditerna. Den judiska närvaron på Golan förnyades 1886, då B'nei Yehud- gruppen i Safed köpte en tomt på fyra kilometer norr om dagens religiösa moshav, Keshet, men samhället, Ramatanya, misslyckades efter ett år. År 1887 köpte samma grupp landet mellan det moderna B'nei Yehuda och Kibbutz Ein GeV. Detta samhälle överlevde fram till 1920, då två av dess senaste medlemmar mördades i antijudiska upplopp som utbröt under våren det året.
År 1891 köpte baron Rothschild ungefär 18.000 tunnland mark ca 15 km. öster om Ramat Hamagshimim, i vad som nu är Syrien. Invandrare från Första Aliyah (1881-1903) inrättades fem små samhällen på detta land, men tvingades lämna av turkarna 1898. Landet uppodlades fram till 1947 av "Palestina Colonisation Association" och "Israel Colonization Association", när de greps av den syriska armén.
Det mesta av Golanhöjderna ingick i Mandatet Palestina när mandatet formellt beviljades 1922, men Storbritannien överlät området till Frankrike i fransk-brittiska avtalet av den 7 mars 1923. Höjderna blev en del av Syrien efter upphörandet av det franska mandatet 1944. > | Efter 1948-1949 års frihetskrig, byggde syrierna omfattande befästningar på höjderna, där de systematiskt besköt civila mål i Israel och inledde terroristattacker (i grova kränkningar av artikel III i Israel-Syriska vapenstilleståndet av den 20 juli 1949) . 140 israeler dödades och många fler skadades i dessa attacker mellan 1949 och 1967, tunga skador på egendom tillfogades också.
Under 1967 års sexdagarskrig, erövrade den israeliska armén Golanhöjderna - till följd av syriska attacker - under drygt 24 timmars intensiva strider den 9-10 juni. Nästan alla Golans arabiska invånare flydde till följd av kriget, fyra drusiska byar är kvar, tre på sluttningarna av Mt. Hermon och en i norra Golan. En förlängning av den judiska närvaron på höjderna följde nästan genast efter kriget. Kibbutz Merom Golan grundades i juli 1967, på initiativ av kibbutzer i närheten i Övre Galileen och Huladalen. 1970 fanns 12 judiska samhällen på Golanhöjderna. Den 6 oktober 1973 angrep syriska styrkor hela vapenstilleståndslinjen från 1967 och gjorde sina största vinster i centrala Golan, och nästan nästan nådde fram till branten, innan de sköts tillbaka bortom 1967 års linje av den israeliska motattacken, som inleddes på morgonen den 8 oktober. Israel och Syrien undertecknade en Separation av styrkorna i avtalet den 31 maj 1974; detta avtal är i kraft.
Efter att jag läst serien, ringde jag en kontakt i JNF, Bunny Alexandroni på PR-avdelningen. Hon sa att hon skulle undersöka saken och ringde mig tillbaka. Hon berättade att hon inte kunde kommentera Globe-serien men bad mig att möta henne på hennes kontor. En tid bestämdes och hon berättade att hennes chef skulle prata med mig om jag lovade att inte offentliggöra hans namn. Som vi kom överens om, trädde jag in på hans kontor och han bjöd mig att sitta ner. Han förklarade: "Globes artiklar stämmer i huvudsak. De var inte helt exakta när det gällde platsen för Rothschilds mark. En del av det är i Golan men det mesta är i Horan, i själva Syrien. Jag informerade regeringen om att dessa dokument är utmärkta förhandlingsobjekt med syrierna, men regeringen vägrar att spela det spelet. Mina händer är bundna. Jag har fått instruktioner att inte följa upp ärendet. "
Och det är den största hemligheten med Golan: den israeliska regeringen har äganderätten till mark i Golan och utanför och gömmer undan den faktum från allmänheten. Naturligtvis är den första frågan, varför? Vad som följer är en kronologisk redogörelse för hur de nuvarande "fredssamtalen" mellan Israel och Syrien ägt rum. För de som inte vill dramatiskt ändra sina känslor för verkligheten - sluta läsa här och nöj sig med kunskapen om om lagfartsbevisen. De är mer än tillräckligt för att bevisa att Israel fortfarande är på toppen av Golanhöjderna. För de som är villiga att acceptera en drastisk switch i perspektiv, fortsätt läs.
December 1990 - president George Bush uppmanar Syrien att gå med i hans koalition av krafter för att bekämpa Irak. Det enda erbjudande Syrien besvarar är är ett löfte att Amerika använder sin makt för att peta undan Israel från Golanhöjderna. Bushs förvaltning har redan i hemlighet överfört $5.5 miljarder till irakiska diktatorn Saddam Hussein och är i ständig kontakt med honom. Före första skottet i kriget i Persiska viken avlossas, går Hussein med på att bombardera Israel med Scudmissiler. I gengäld är han lovad att oavsett vad resultatet är av kriget, kommer han inte att fördrivas, och inte heller kommer Israel att svara på attackerna. Bush lovar Syrien ett bombardemang som kommer att visa det israeliska folket att territorium inte kommer att skydda dem i denna missilålder. Senare kommer Amerika att klämma åt Shamirs regering att avstå från Golanhöjderna. Syrien accepterar villkoren och ansluter sig till koalitionen.
Sommar 1991 - Bush anordnar en konferens i Madrid för att få internationellt tryck på Shamir-regeringen att lämna Golanhöjderna. Shamir vägrar att vika sig. Bush träffar Syriens president Assad i Genève. Där säger Assad att han har slut på tålamodet med Bush och hotar att ta saken i egna händer inför det kommande amerikanska valet. Bush lovar att han kommer att använda all sin kraft för att ta bort Shamir från sin position och ta in en mer kompatibel regering.
Juni 23, 1992 - Bushs strategi att hålla inne lånegarantier och demonisera Shamir lyckas och Yitzhak Rabin blir Israels premiärminister. Bush kräver ett omedelbart tillbakadragande från Golan och Rabin förklarar att det är politiskt otänkbart för honom.
September 10, 1992 - utrikesminister Shimon Peres träffar Frankrikes president Mitterand och utrikesminister Roland Dumas i Paris och enas om att pressa fram ett totalt återtåg från Golan. Han vill träffa syriska utrikesministern Farouk Shara omedelbart. Peres återvänder till Israel och Rabin möter honom vid Ben Gurionflygplatsen. Han beordrar Peres att hålla sig borta från fransmännen, och kallar dem högt. "Den största jävlarna." För sent för Rabin. Två dagar senare börjar Dumas en skytteltrafik mellan Damascus och Kairo för att samordna Peres fantasier om tillbakadragande från Golan.
September 17, 1992 - Rabin kallas till Kennebunkport i Maine där en upprörd Bush läser lusen av honom. Han måste neutralisera Peres privata franska spår och "Förbereda det israeliska folket för smärtsamma återtag," först från Golan och sedan från Västbanken och i Gaza. Han kräver att Golanfrånträdet samordnas med en lydig militär ledare, IDFs stabschef Ehud Barak. Rabin återvänder till Israel och meddelar hans Syrien Först fredsplan.
September 23, 1993 - Syrien sätts på sparlåga av den nya Clintonadministrationen, medan förhandlingarna med PLO äger rum. När Rabin väl skrivit ihop ett avtal med Arafat, börjar Vita huset sin kampanj för ett Golan-fördrag. Ett möte har upprättats mellan stabschef Ehud Barak och vicepresident Al Gore att få igång det spåret.
November 12, 1993 - En internationell tävling är igån för att se vem som kan få Israel snabbast bort från Golan. Samma dag som Rabin är i Washington, i tillsammans hemlighet med Ariel Sharon, är Peres är i Frankrike för att träffa sin Franska motsvarighet Alain Juppé. Washington-mötet går dåligt. Den största kvarstående frågan är Syriens krav på att som ett led i ett fredsavtal, måste Israel ge upp sitt kärnvapenprogram. Medan Rabin och Sharon vägrar att ansluta sig, visar Peres inga sådana samvetskval.
December 6, 1993 - statssekreterare Warren Christopher flyger till Damaskus för ett möte med Syriens vicepresident Hassan Habibi och de talade med jordanska Hamasledaren Ibrahim RuSHA. Syrien fastställer lagen. De franska har gjort en bättre erbjudande och om inte Amerika flyttar Rabin i samma riktning, kommer Syrien att främja att Hamas störtar PLO-regimen i Gaza och på Västbanken. Syrien erbjuder Hamas våldsamma talanger för en terrorkampanj för att ta Rabin från makten till förmån för Peres. Christopher vidarebefordrar hoten till Clinton och ett toppmöte mellan Assad och den amerikanske presidenten arrangerades för följande månad.
Januari, 1994 - Clinton och Assad möts i Genève. Arafat får kännedom om komplotten mot honom, rusade till Genève där de schweiziska myndigheterna vägrar att bevilja honom en inträdesvisum. Clinton lovade Assad en total Golanreträtt och Rabin reagerade med raseri. Han meddelade att alla diskussioner om Golan skulle offentliggöras och bli föremål för en offentlig folkomröstning och utsåg sin vice försvarsminister, Motta Gur, att införa ett lagförslag om folkomröstning i Knesset.
Maj, 1994 - Peres beordrar personalen på hans UD att förbereda en plan för utrymning av alla de judiska invånarna på Golan och presenterar dem för Mitterand med en begäran om ett omedelbart möte med syrierna. Syrierna vill nu har ut Rabin och in med Peres och planerar en strategi för att nå målet.
Juli, 1994 - Assad tar slutligen saken i egna händer och beställer bombningen av den israeliska ambassaden i Buenos Aires. Över ett hundra judar dör. Syriens ansvar spåras slutgiltigt av två argentinska journalister. Självmordsbombarnas fordon hyrades med valuta som spåras till Damaskus. Rabin får order från sina amerikanska chefer att sopa igen Syriens roll i illdådet och Israel flyttar skulden på Iran.
17 oktober 1994 - Konsekvenserna av Buenos Aires rubbar inte Rabin, så Syrien beställde en katastrof på närmare håll. En buss exploderar i Tel Aviv och avlivar 23. Samma dag gav den palestinska radiostationen i Damaskus detaljerna om smällen, två dagar innan Israels polis bekräftade riktigheten av rapporten.
November, 1994 - Medan Syrien lever upp till sitt hot att ta bort Rabin, inledde Clinton en Damaskus-Jerusalem skytteltrafik. I stället för att mjuka efter slakten av judarna blev Rabin rasande och hans position gentemot Syrien hårdnade. Clinton gav efter till slut och gick med på att ersätta Rabin med en mer medgörlig kandidat, Ehud Barak.
December, 1994 - Peres tog ett stort steg mot att förverkliga sin Golanplan och uppmanade Tyskland och Japan att placera trupper på höjderna efter att återkallelse trädde i kraft.
Januari, 1995 - Ehud Barak slutar sin tjänst som stabschef. En månad senare möter han med Warren Christopher i Jerusalem för att planera sin framtid.
MAR-Jun, 1995 - Barak flyger till Washington och genast påbörjas förhandlingar med den syriska fredssamtalsdelegationen. Han utlovar ett totalt tillbakadragande från Golan om han blir premiärminister. Han tillbringar resten av sitt färdplanering för att ta över makten och förstår sin roll som tänkts ut av Council on Foreign Relations, CFR. Han håller möten med CFRs befattningshavare Henry Kissinger, Lawrence Tisch och Edgar Bronfman. De lovar att finansiera hans kampanj. Barak meddelar att triumviratet är villigt att finansiera hans nya "affärs"-karriär till ett belopp av $ 30 miljoner.
Juli, 1995 - Barak återvänder till Israel och Rabin utnämner honom till Inrikesminister. Motta Gur är död, förmodligen av ett självmord som orsakats av depression över hans cancer. Hans läkare säger att det inte var sant, hans sjukdom var under fullständig kontroll och han hade allt att leva för.
20 Oktober 1995 - CFR har fått kännedom om en fransk plan att mörda Rabin och ersätta honom med Peres. De beslutar att ge Rabin en sista chans. Vid FN:s 50-årsjubileum, påminner Christopher och hans särskilda rådgivare Dennis Ross Rabin att han lovade ett tillbakadragande till Gennesaretssjön. De vill att han ska träffa Shara och leva upp till sitt åtagande. Rabin förlorar sitt coola uppträdande och skäller å det grundligaste ut dem båda. Han hojtar att han gjorde kommentaren om Gennesaretssjön sarkastiskt och de visste det. Han hotar att dra sig ur hela fredsprocessen. En efter en försökte CFR medlemmar som Bronfman, Kissinger och Clinton få Rabin att vika sej. Han ger svaret på FN pallen nästa dag, berättar för de församlade att han kommer från Jerusalem, Israels odelbara huvudstad och att det verkliga problemet i regionen inte var Israels envishet, det var arabisk terrorism. Nästa dag flög han till Washington och övervakade passagen av två lagförslag i kongress som effektivt neutraliserade Osloprocessen. En proposition förklarade att Jerusalem skulle aldrig delas, den andra avbröt det amerikanska stödet till PLO, om det utlyste en stat. Amerikanerna beslutade att hålla Rabin ovetande om den franska komplotten mot honom. Peres måste i alla fall bli nästa man innan Barak kunde ersätta honom.
7 november 1995 - Ledarna för de anglo-amerikanska och europeiska regimerna kommer till Rabins begravning. Med Rabin säker i sin grav började pressen för att neutralisera den franska segern. John Major och Prins Charles arrangerade en möte på Orient House för Peres att förhandla direkt med Assad per telefon. Han avvisade mötet. Men han lovar Clinton ett omedelbart tillbakadragande från södra Libanons säkerhetszon och utan ett uns av känsla för Rabins sorgeperiod sände presidenten Ross att pendla mellan Assad och Peres. Assad tackade nej till Peres begränsade erbjudande och Clinton krävde en stor eftergift: Peres lovade att utnämna hans bittra rival, Barak, som hans utrikesminister och kampanjchef för nästa nationella val.
Januari, 1996 - Rabin värdefullaste hemlighet om Golan, läcktes i detalj av Globes. Israel hade äganderätten till 20.000 tunnland syriskt territorium, en del av det på Golanhöjderna. Medierna fick i uppdrag att begrava historien.
Februari till Maj, 1995 - Barak och amerikanerna saboterade Peres valkampanj genom en kombination av medveten inkompetens, självmordsbombare och ett mini-krig i Libanon, som kostade Peres de arabiska rösterna. Peres förlorade och miljontals dollar kanaliseras till Baraks framgångsrika kampanj för att ta över ledarskapet för Arbetarpartiet. Priset var Netanyahus seger och omedelbart började en skandalkampanj tvinga honom från makten. Netanyahu överlevde skandalen och frös varje tillbakadragande från Golan tills amerikanerna investerat sina pengar och talanger för att säkerställa Baraks val i maj 1999.
November, 1999 - På den fjärde årsdagen av Rabins mord, krävde offentligheten att få veta hur han verkligen dog. Ovedersägliga bevis för att den dömda mördaren inte kunde inte ha skjutit dödliga kulor var i händerna på tiotusentals människor. Min bok med handlingar om fallet låg nummer tre på bästsäljarlistan. Rabins hustru och två barn krävde en ny utredning av mordet. 65% av offentligheten stödde deras krav. Det arbetades mycket hårt på att stoppa spridningen av kraven på en förnyad undersökning av Rabins död. Sanningen skulle få hela fredsprocessen att explodera och anklaga den nuvarande ledningen för avskyvärda brott. En ersättande mordskandal av utgivare Ofir Nimrodi arbetade för en vecka för att tysta talet om Rabin. Ett kommande tillbakadragande från Golanhöjderna gjorde susen och blev den nya nyheten.
.
.
Rabin 
Arafat 
Barak 
Clinton 
Hamas 
Israel 
Mellanösternkonflikten 
Peres 
USA
Syrien...
Det är alltså israeliskt land, ingalunda ockuperat. Liksom area C av Judéen/Samarien också kommer att annekteras av Israel efter att ha väntat på att palestinaaraberna ska uppfylla sina 20-åriga löften att stoppa all terror och hatpropaganda, vilket gav Arafat Nobelpris och kontroll över area A, B, dvs städer och orter där redan 96% av alla västbanksararaber bodde. Detta gällde fram till förhandlad fred, men eftersom de har vägrat att ärligt fredsförhandla i 20 år så.....
Många nog tidningar skriver korrekt, en snabb sökning gav t.ex.
Miami Herald: "gas exploration project in the Golan Heights, a strategic plateau it captured from Syria in the 1967 war.
AP skriver likaså: " Israel says it has given the go-ahead for a gas exploration project in the Golan Heights, a strategic plateau it captured from Syria in the 1967 war." Så de är väl källan till Miami Herald.
TT:s variant är vad du läser på länken till SvD nedan, och den franska AFP de åkallar har i huvudsak arabiska medarbetare när det talas om Mellanöstern med det vanliga resultatet.
Faktum är att Israel sedan länge ÄGER större delen av Golan och en bit in i Syrien! En massa politisk villervalla har hindrat att de tagit emot gåvan, en rörig historia jag skrev om för ett par år sen, och lyfter upp här - läs nedan
!
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gront-ljus-for-oljeborrning-i-golan_7934846.svd
http://www.skanskan.se/article/20130221/TTUTRIKES/302219914/-/groumlnt-ljus-foumlr-oljeborrning-i-golan
http://hd.se/utrikes/2013/02/21/gront-ljus-for-oljeborrning-i/
http://www.nsk.se/article/20130221/TTUTRIKES/302219914/-/groumlnt-ljus-foumlr-oljeborrning-i-golan
!
Golan - Kort historia
 |
| Vy över Genesaretssjön från Golan. |
Kung Ahab av Israel (regerade ca 874-852 f.Kr.) besegrade Ben-Hadad I i Damaskus nära det ställe Kibbutz Afik ligger i södra Golan (I Kon. 20:26-30), och profeten Elisa profeterade att kung Jehoash av Israel (regerade ca 801-785 f.Kr.) skulle besegra Ben-Hadad II i Damaskus, också nära Kibbutz Afik (11 Kon. 13:17).
I slutet av 6 och 5 århundradena f.Kr. befolkades regionen av återvändande judiska flyktingar från Babylonien (nuvarande Irak). I mitten av 2: a århundradet f.Kr. kom Juda Maccabee och hans bröder till stöd för de lokala judiska samhällena när det senare kom under attack från sina icke-judiska grannar (I Maccabeerboken 5). Juda Maccabees brors sonson, den Hasmoneiska kung Alexander Jannai (103-76 f.Kr.) utökade senare sitt rike med Höjderna.
Grekerna kallade området "Gaulanitis", en term som även antogs av romarna, som ledde till den nuvarande tillämpningen av ordet "Golan" för hela området. Gamla blev Golans huvudstad och var områdets sista judiska fäste som stod emot romarna under Stora Revolten, som misslyckades året 67 (se Josephus, Det judiska kriget, kap. 13, Penguins utgåva). Trots det misslyckade upproret fortsatte de judiska samhällena på höjderna, och till och med blomstrade, resterna av inte mindre än 25 synagogor från perioden mellan upproret och den islamiska erövringen på 636 har grävts fram. (Flera bysantinska kloster från denna tid har också grävts fram på höjderna.)
Den avgörande striden där araberna under kalifen Omar, krossade bysantinerna och etablerade islamisk kontroll över vad som nu är Israel, Jordanien, Libanon och Syrien, kämpade i Yarmouk Valley, på den södra kanten av Höjderna, i augusti 636. Organiserade judiska bosättningar på Golan upphörde vid denna tid.
Under det 15 och 16-tal århundradet började druser att bosätta sig i norra Golan och på sluttningarna av Mt. Hermon. Under det korta egyptiska styret (1831-1840) och under de följande decennierna kom sudaneser, algerier, turkmener och Samarianska araber till höjderna. Turkarna hämtade in tjerkesser på 1880-talet för att bekämpa beduinbanditerna. Den judiska närvaron på Golan förnyades 1886, då B'nei Yehud- gruppen i Safed köpte en tomt på fyra kilometer norr om dagens religiösa moshav, Keshet, men samhället, Ramatanya, misslyckades efter ett år. År 1887 köpte samma grupp landet mellan det moderna B'nei Yehuda och Kibbutz Ein GeV. Detta samhälle överlevde fram till 1920, då två av dess senaste medlemmar mördades i antijudiska upplopp som utbröt under våren det året.
År 1891 köpte baron Rothschild ungefär 18.000 tunnland mark ca 15 km. öster om Ramat Hamagshimim, i vad som nu är Syrien. Invandrare från Första Aliyah (1881-1903) inrättades fem små samhällen på detta land, men tvingades lämna av turkarna 1898. Landet uppodlades fram till 1947 av "Palestina Colonisation Association" och "Israel Colonization Association", när de greps av den syriska armén.
Det mesta av Golanhöjderna ingick i Mandatet Palestina när mandatet formellt beviljades 1922, men Storbritannien överlät området till Frankrike i fransk-brittiska avtalet av den 7 mars 1923. Höjderna blev en del av Syrien efter upphörandet av det franska mandatet 1944. > | Efter 1948-1949 års frihetskrig, byggde syrierna omfattande befästningar på höjderna, där de systematiskt besköt civila mål i Israel och inledde terroristattacker (i grova kränkningar av artikel III i Israel-Syriska vapenstilleståndet av den 20 juli 1949) . 140 israeler dödades och många fler skadades i dessa attacker mellan 1949 och 1967, tunga skador på egendom tillfogades också.
Under 1967 års sexdagarskrig, erövrade den israeliska armén Golanhöjderna - till följd av syriska attacker - under drygt 24 timmars intensiva strider den 9-10 juni. Nästan alla Golans arabiska invånare flydde till följd av kriget, fyra drusiska byar är kvar, tre på sluttningarna av Mt. Hermon och en i norra Golan. En förlängning av den judiska närvaron på höjderna följde nästan genast efter kriget. Kibbutz Merom Golan grundades i juli 1967, på initiativ av kibbutzer i närheten i Övre Galileen och Huladalen. 1970 fanns 12 judiska samhällen på Golanhöjderna. Den 6 oktober 1973 angrep syriska styrkor hela vapenstilleståndslinjen från 1967 och gjorde sina största vinster i centrala Golan, och nästan nästan nådde fram till branten, innan de sköts tillbaka bortom 1967 års linje av den israeliska motattacken, som inleddes på morgonen den 8 oktober. Israel och Syrien undertecknade en Separation av styrkorna i avtalet den 31 maj 1974; detta avtal är i kraft.
Golans Hemligheter
Barry Chamish, 20 december 1999 [Det engelska originalet följer efteråt] I januari 1996 publicerade affärstidningen Globe [Tel Aviv] en serie i fyra delar som avslöjar ett djupt viktigt dokument som oförklarligt ignorerades: Israel har äganderätt av en stor bit av Golanhöjderna och västra Syrien. På 1890-talet köpte baron Rothschild 20.000 hektar av syrisk mark ägt av det ottomanska riket. År 1942 konfiskerade den syriska regeringen illegalt marken. Baronen överförde handlingar till The Jewish National Fund (JNF) 1957. År 1992 överfördes dessa dokumenttill Premiärministerns Kontor där de lagras i dag.Efter att jag läst serien, ringde jag en kontakt i JNF, Bunny Alexandroni på PR-avdelningen. Hon sa att hon skulle undersöka saken och ringde mig tillbaka. Hon berättade att hon inte kunde kommentera Globe-serien men bad mig att möta henne på hennes kontor. En tid bestämdes och hon berättade att hennes chef skulle prata med mig om jag lovade att inte offentliggöra hans namn. Som vi kom överens om, trädde jag in på hans kontor och han bjöd mig att sitta ner. Han förklarade: "Globes artiklar stämmer i huvudsak. De var inte helt exakta när det gällde platsen för Rothschilds mark. En del av det är i Golan men det mesta är i Horan, i själva Syrien. Jag informerade regeringen om att dessa dokument är utmärkta förhandlingsobjekt med syrierna, men regeringen vägrar att spela det spelet. Mina händer är bundna. Jag har fått instruktioner att inte följa upp ärendet. "
Och det är den största hemligheten med Golan: den israeliska regeringen har äganderätten till mark i Golan och utanför och gömmer undan den faktum från allmänheten. Naturligtvis är den första frågan, varför? Vad som följer är en kronologisk redogörelse för hur de nuvarande "fredssamtalen" mellan Israel och Syrien ägt rum. För de som inte vill dramatiskt ändra sina känslor för verkligheten - sluta läsa här och nöj sig med kunskapen om om lagfartsbevisen. De är mer än tillräckligt för att bevisa att Israel fortfarande är på toppen av Golanhöjderna. För de som är villiga att acceptera en drastisk switch i perspektiv, fortsätt läs.
December 1990 - president George Bush uppmanar Syrien att gå med i hans koalition av krafter för att bekämpa Irak. Det enda erbjudande Syrien besvarar är är ett löfte att Amerika använder sin makt för att peta undan Israel från Golanhöjderna. Bushs förvaltning har redan i hemlighet överfört $5.5 miljarder till irakiska diktatorn Saddam Hussein och är i ständig kontakt med honom. Före första skottet i kriget i Persiska viken avlossas, går Hussein med på att bombardera Israel med Scudmissiler. I gengäld är han lovad att oavsett vad resultatet är av kriget, kommer han inte att fördrivas, och inte heller kommer Israel att svara på attackerna. Bush lovar Syrien ett bombardemang som kommer att visa det israeliska folket att territorium inte kommer att skydda dem i denna missilålder. Senare kommer Amerika att klämma åt Shamirs regering att avstå från Golanhöjderna. Syrien accepterar villkoren och ansluter sig till koalitionen.
Sommar 1991 - Bush anordnar en konferens i Madrid för att få internationellt tryck på Shamir-regeringen att lämna Golanhöjderna. Shamir vägrar att vika sig. Bush träffar Syriens president Assad i Genève. Där säger Assad att han har slut på tålamodet med Bush och hotar att ta saken i egna händer inför det kommande amerikanska valet. Bush lovar att han kommer att använda all sin kraft för att ta bort Shamir från sin position och ta in en mer kompatibel regering.
Juni 23, 1992 - Bushs strategi att hålla inne lånegarantier och demonisera Shamir lyckas och Yitzhak Rabin blir Israels premiärminister. Bush kräver ett omedelbart tillbakadragande från Golan och Rabin förklarar att det är politiskt otänkbart för honom.
September 10, 1992 - utrikesminister Shimon Peres träffar Frankrikes president Mitterand och utrikesminister Roland Dumas i Paris och enas om att pressa fram ett totalt återtåg från Golan. Han vill träffa syriska utrikesministern Farouk Shara omedelbart. Peres återvänder till Israel och Rabin möter honom vid Ben Gurionflygplatsen. Han beordrar Peres att hålla sig borta från fransmännen, och kallar dem högt. "Den största jävlarna." För sent för Rabin. Två dagar senare börjar Dumas en skytteltrafik mellan Damascus och Kairo för att samordna Peres fantasier om tillbakadragande från Golan.
September 17, 1992 - Rabin kallas till Kennebunkport i Maine där en upprörd Bush läser lusen av honom. Han måste neutralisera Peres privata franska spår och "Förbereda det israeliska folket för smärtsamma återtag," först från Golan och sedan från Västbanken och i Gaza. Han kräver att Golanfrånträdet samordnas med en lydig militär ledare, IDFs stabschef Ehud Barak. Rabin återvänder till Israel och meddelar hans Syrien Först fredsplan.
September 23, 1993 - Syrien sätts på sparlåga av den nya Clintonadministrationen, medan förhandlingarna med PLO äger rum. När Rabin väl skrivit ihop ett avtal med Arafat, börjar Vita huset sin kampanj för ett Golan-fördrag. Ett möte har upprättats mellan stabschef Ehud Barak och vicepresident Al Gore att få igång det spåret.
November 12, 1993 - En internationell tävling är igån för att se vem som kan få Israel snabbast bort från Golan. Samma dag som Rabin är i Washington, i tillsammans hemlighet med Ariel Sharon, är Peres är i Frankrike för att träffa sin Franska motsvarighet Alain Juppé. Washington-mötet går dåligt. Den största kvarstående frågan är Syriens krav på att som ett led i ett fredsavtal, måste Israel ge upp sitt kärnvapenprogram. Medan Rabin och Sharon vägrar att ansluta sig, visar Peres inga sådana samvetskval.
December 6, 1993 - statssekreterare Warren Christopher flyger till Damaskus för ett möte med Syriens vicepresident Hassan Habibi och de talade med jordanska Hamasledaren Ibrahim RuSHA. Syrien fastställer lagen. De franska har gjort en bättre erbjudande och om inte Amerika flyttar Rabin i samma riktning, kommer Syrien att främja att Hamas störtar PLO-regimen i Gaza och på Västbanken. Syrien erbjuder Hamas våldsamma talanger för en terrorkampanj för att ta Rabin från makten till förmån för Peres. Christopher vidarebefordrar hoten till Clinton och ett toppmöte mellan Assad och den amerikanske presidenten arrangerades för följande månad.
Januari, 1994 - Clinton och Assad möts i Genève. Arafat får kännedom om komplotten mot honom, rusade till Genève där de schweiziska myndigheterna vägrar att bevilja honom en inträdesvisum. Clinton lovade Assad en total Golanreträtt och Rabin reagerade med raseri. Han meddelade att alla diskussioner om Golan skulle offentliggöras och bli föremål för en offentlig folkomröstning och utsåg sin vice försvarsminister, Motta Gur, att införa ett lagförslag om folkomröstning i Knesset.
Maj, 1994 - Peres beordrar personalen på hans UD att förbereda en plan för utrymning av alla de judiska invånarna på Golan och presenterar dem för Mitterand med en begäran om ett omedelbart möte med syrierna. Syrierna vill nu har ut Rabin och in med Peres och planerar en strategi för att nå målet.
Juli, 1994 - Assad tar slutligen saken i egna händer och beställer bombningen av den israeliska ambassaden i Buenos Aires. Över ett hundra judar dör. Syriens ansvar spåras slutgiltigt av två argentinska journalister. Självmordsbombarnas fordon hyrades med valuta som spåras till Damaskus. Rabin får order från sina amerikanska chefer att sopa igen Syriens roll i illdådet och Israel flyttar skulden på Iran.
17 oktober 1994 - Konsekvenserna av Buenos Aires rubbar inte Rabin, så Syrien beställde en katastrof på närmare håll. En buss exploderar i Tel Aviv och avlivar 23. Samma dag gav den palestinska radiostationen i Damaskus detaljerna om smällen, två dagar innan Israels polis bekräftade riktigheten av rapporten.
November, 1994 - Medan Syrien lever upp till sitt hot att ta bort Rabin, inledde Clinton en Damaskus-Jerusalem skytteltrafik. I stället för att mjuka efter slakten av judarna blev Rabin rasande och hans position gentemot Syrien hårdnade. Clinton gav efter till slut och gick med på att ersätta Rabin med en mer medgörlig kandidat, Ehud Barak.
December, 1994 - Peres tog ett stort steg mot att förverkliga sin Golanplan och uppmanade Tyskland och Japan att placera trupper på höjderna efter att återkallelse trädde i kraft.
Januari, 1995 - Ehud Barak slutar sin tjänst som stabschef. En månad senare möter han med Warren Christopher i Jerusalem för att planera sin framtid.
MAR-Jun, 1995 - Barak flyger till Washington och genast påbörjas förhandlingar med den syriska fredssamtalsdelegationen. Han utlovar ett totalt tillbakadragande från Golan om han blir premiärminister. Han tillbringar resten av sitt färdplanering för att ta över makten och förstår sin roll som tänkts ut av Council on Foreign Relations, CFR. Han håller möten med CFRs befattningshavare Henry Kissinger, Lawrence Tisch och Edgar Bronfman. De lovar att finansiera hans kampanj. Barak meddelar att triumviratet är villigt att finansiera hans nya "affärs"-karriär till ett belopp av $ 30 miljoner.
Juli, 1995 - Barak återvänder till Israel och Rabin utnämner honom till Inrikesminister. Motta Gur är död, förmodligen av ett självmord som orsakats av depression över hans cancer. Hans läkare säger att det inte var sant, hans sjukdom var under fullständig kontroll och han hade allt att leva för.
20 Oktober 1995 - CFR har fått kännedom om en fransk plan att mörda Rabin och ersätta honom med Peres. De beslutar att ge Rabin en sista chans. Vid FN:s 50-årsjubileum, påminner Christopher och hans särskilda rådgivare Dennis Ross Rabin att han lovade ett tillbakadragande till Gennesaretssjön. De vill att han ska träffa Shara och leva upp till sitt åtagande. Rabin förlorar sitt coola uppträdande och skäller å det grundligaste ut dem båda. Han hojtar att han gjorde kommentaren om Gennesaretssjön sarkastiskt och de visste det. Han hotar att dra sig ur hela fredsprocessen. En efter en försökte CFR medlemmar som Bronfman, Kissinger och Clinton få Rabin att vika sej. Han ger svaret på FN pallen nästa dag, berättar för de församlade att han kommer från Jerusalem, Israels odelbara huvudstad och att det verkliga problemet i regionen inte var Israels envishet, det var arabisk terrorism. Nästa dag flög han till Washington och övervakade passagen av två lagförslag i kongress som effektivt neutraliserade Osloprocessen. En proposition förklarade att Jerusalem skulle aldrig delas, den andra avbröt det amerikanska stödet till PLO, om det utlyste en stat. Amerikanerna beslutade att hålla Rabin ovetande om den franska komplotten mot honom. Peres måste i alla fall bli nästa man innan Barak kunde ersätta honom.
7 november 1995 - Ledarna för de anglo-amerikanska och europeiska regimerna kommer till Rabins begravning. Med Rabin säker i sin grav började pressen för att neutralisera den franska segern. John Major och Prins Charles arrangerade en möte på Orient House för Peres att förhandla direkt med Assad per telefon. Han avvisade mötet. Men han lovar Clinton ett omedelbart tillbakadragande från södra Libanons säkerhetszon och utan ett uns av känsla för Rabins sorgeperiod sände presidenten Ross att pendla mellan Assad och Peres. Assad tackade nej till Peres begränsade erbjudande och Clinton krävde en stor eftergift: Peres lovade att utnämna hans bittra rival, Barak, som hans utrikesminister och kampanjchef för nästa nationella val.
Januari, 1996 - Rabin värdefullaste hemlighet om Golan, läcktes i detalj av Globes. Israel hade äganderätten till 20.000 tunnland syriskt territorium, en del av det på Golanhöjderna. Medierna fick i uppdrag att begrava historien.
Februari till Maj, 1995 - Barak och amerikanerna saboterade Peres valkampanj genom en kombination av medveten inkompetens, självmordsbombare och ett mini-krig i Libanon, som kostade Peres de arabiska rösterna. Peres förlorade och miljontals dollar kanaliseras till Baraks framgångsrika kampanj för att ta över ledarskapet för Arbetarpartiet. Priset var Netanyahus seger och omedelbart började en skandalkampanj tvinga honom från makten. Netanyahu överlevde skandalen och frös varje tillbakadragande från Golan tills amerikanerna investerat sina pengar och talanger för att säkerställa Baraks val i maj 1999.
November, 1999 - På den fjärde årsdagen av Rabins mord, krävde offentligheten att få veta hur han verkligen dog. Ovedersägliga bevis för att den dömda mördaren inte kunde inte ha skjutit dödliga kulor var i händerna på tiotusentals människor. Min bok med handlingar om fallet låg nummer tre på bästsäljarlistan. Rabins hustru och två barn krävde en ny utredning av mordet. 65% av offentligheten stödde deras krav. Det arbetades mycket hårt på att stoppa spridningen av kraven på en förnyad undersökning av Rabins död. Sanningen skulle få hela fredsprocessen att explodera och anklaga den nuvarande ledningen för avskyvärda brott. En ersättande mordskandal av utgivare Ofir Nimrodi arbetade för en vecka för att tysta talet om Rabin. Ett kommande tillbakadragande från Golanhöjderna gjorde susen och blev den nya nyheten.
Secrets of the Golan - Rothschild.htm
Mon, 20 Dec 1999 20:19:30 +0800
Bush promises Syria a bombardment that will prove to the Israeli people that territory will not protect them in the age of missiles. Later America will put the squeeze on the Shamir government to relinquish the Heights. Syria accepts the terms and joins the coalition. Summer 1991 - Bush organizes a conference in Madrid to put international pressure on the Shamir government to leave the Golan. Shamir refuses to budge. Bush meets Syrian President Assad in Geneva. There Assad says he's running out of patience with Bush and threatens to take matters into his own hands before the upcoming American elections. Bush promises that he will use all his power to remove Shamir from office and bring in a more compliant government. June 23, 1992 - Bush's strategy of withholding loan guarantees and demonizing Shamir succeeds and Yitzhak Rabin becomes Israeli Prime Minister. Bush demands an immediate Golan withdrawal and Rabin explains that it is politically out of the question for him. September 10, 1992 - Foreign Minister Shimon Peres meets French President Mitterand and Foreign Minister Roland Dumas in Paris and agreed to promote a total Golan withdrawal. He wants to meet with Syrian FM Farouk Shara immediately. Peres returns to Israel and Rabin meets him at Ben Gurion Airport. He orders Peres to stay away from the French, loudly calling them, "the biggest bastards." Too late for Rabin. Two days later Dumas began a shuttle between Damscus and Cairo to coordinate Peres's Golan withdrawal. September 17, 1992 - Rabin is called to Kennebunkport, Maine where an agitated Bush lays down the law. He must neutralize Peres's French track and "prepare the Israeli people for painful withdrawals," first from the Golan and then the West Bank and Gaza. He demands that the Golan withdrawal be coordinated with a compliant military leader, IDF Chief Of Staff Ehud Barak. Rabin returns to Israel and announces his Syria First peace program. September 23, 1993 - Syria is put on the back burner by the new Clinton administration, while negotiations with the PLO are taking place. Once Rabin inks a deal with Arafat, the White House begins its campaign for a Golan treaty. A meeting is set up between Chief Of Staff Ehud Barak and VP Al Gore to get the track going. November 12, 1993 - An international race is on to see who can get Israel off the Golan first. On the same day that Rabin is in Washington, accompanied secretly by Ariel Sharon, Peres is in France meeting with his French counterpart Alain Juppe. The Washington meetings go badly. The biggest sticking point is Syria's demand that as part of a peace deal, Israel give up its nuclear weapons program. While Rabin and Sharon refuse to accede, Peres shows no such compunctions. December 6, 1993 - Secretary of State Warren Christopher flies to Damascus for a meeting with Syrian VP Hassan Habibi and most telling, with Jordanian Hamas leader Ibrahim Rusha. Syria lays down the law. The French have made a better offer and unless America moves Rabin in the same direction, Syria will promote a Hamas overthrow of the PLO regime in Gaza and the West Bank. Syria offers Hamas's violent talents for a terror campaign to remove Rabin from power in favor of Peres. Christopher relayed the threats to Clinton and a summit between Assad and the American president was arranged for the following month. January, 1994 - Clinton and Assad meet in Geneva. Arafat, apprised of the plot against him, rushed to Geneva where the Swiss authorities refused to grant him an entrance visa. Clinton promised Assad a total Golan retreat and Rabin reacted with furor. He announced that any Golan deal would now be subject to a public referendum and appointed his Deputy Defence Minister, Motta Gur, to introduce a referendum bill in the Knesset. May, 1994 - Peres orders his Foreign Ministry staff to prepare a plan for the evacuation of Jewish residents of the Golan and presents it to Mitterand with a request for an immediate meeting with the Syrians. The Syrians now want Rabin out and Peres in and plan a strategy to achieve the goal. July, 1994 - Assad finally takes matters in his own hands and orders the bombing of the Israeli embassy in Buenos Aires. Over a hundred Jews die. Syria's responsibility is traced conclusively by two Argentinian journalists. The suicide bomb vehicle is rented with currency traced to Damascus. Rabin is ordered by his American bosses to cover up Syria's role in the atrocity and Israel shifts blame to Iran. October 17, 1994 - The repercussions of Buenos Aires did not budge Rabin, so Syria ordered a strike closer to home. A bus explodes in Tel Aviv killing 23. The same day, Palestinian radio station in Damascus gave full detail's of the blast's methodology, two days before Israel police confirmed the accuracy of the report. November, 1994 - With Syria living up to its threats to remove Rabin, Clinton initiated a Damascus-Jerusalem shuttle. Rathered than softened by the slaughter of Jews, Rabin was furious and his position on Syria hardened. Clinton finally relented and agreed to replace Rabin with a more compliant candidate, Ehud Barak. December, 1994 - Peres took a major step towards realizing his Golan plan and invited Germany and Japan to place troops on the Heights after withdrawal went into effect. January, 1995 - Ehud Barak quits his post as Chief Of Staff. A month later he meets with Warren Christopher in Jerusalem to plan his future. March - June, 1995 - Barak flies to Washington and immediately begins negotiations with the Syrian peace-talks delegation. He promises a total Golan withdrawal if he becomes Prime Minister. He spends the rest of his trip planning his accession to power and understanding his role as envisioned by the Council On Foreign Relations. He holds meetings with CFR executives Henry Kissinger, Lawrence Tisch and Edgar Bronfman. They vow to finance his campaign. Barak announces that the triumvirate agreed to finance his new "business" career to the tune of $30 million. July, 1995 - Barak returns to Israel and Rabin appoints him Interior Minister. Motta Gur is dead, supposedly of a suicide caused by depression over his cancer. His physician says that can't be, his disease was in total regression and he had everything to live for. October 20, 1995 - The CFR has gotten wind of a French plot to murder Rabin and replace him with Peres. They decide to give Rabin a last chance. At the UN's 50th anniversary ceremony, Christopher and special advisor Dennis Ross remind Rabin that he promised a withdrawal to the shores of Lake Kinneret. They want him to meet with Shara and live up to his commitment. Rabin loses his cool and lets loose a loud and ugly rant against both of them. He shouts that he made the Kinneret comment sarcastically and they knew it. He threatens to pull out of the whole peace process. One by one, CFR members like Bronfman, Kissinger and Clinton try to sway Rabin. He gives his answer on the UN podium the next day, telling the assembled that he comes from Jerusalem, the undivided capital of Israel and that the real problem in his region wasn't Israel's stubbornness, it was Arab terrorism. The next day he flew to Washington and oversaw the passage of two Congressional bills which effectively neutralized the Oslo process. One bill declared that Jerusalem would never be divided, the other cut off American aid to the PLO if it declared a state. The Americans decided to keep Rabin ignorant of the French plot against him. Peres had to be next in line anyway before Barak could replace him. Nov. 7, 1995 - The leaders of the Anglo-American and European regimes descended on Rabin's funeral. With Rabin safely entombed, the squeeze began to neutralize the French victory. John Major and Prince Charles arranged a meeting at Orient House for Peres to negotiate directly with Assad by phone. He turned the meeting down. However, he did promise Clinton an immediate withdrawal from the South Lebanon security zone and without an ounce of sentiment for Rabin's mourning period, the president sent Ross shuttling between Assad and Peres. Assad turned down Peres's limited offer and Clinton demanded a major concession: Peres agreed to appoint his bitter rival, Barak, as his Foreign Minister and campaign manager for the next national elections. January, 1996 - Rabin's most precious Golan secret, was leaked in detail to the business newspaper Globes. Israel had legal title to 20,000 acres of Syrian territory, some of it on the Golan Heights. The media was instructed to bury the story. February - May, 1995 - Barak and the Americans sabotaged Peres's election campaign through a combination of deliberate incompetence, suicide bombers and a mini-war in Lebanon which cost Peres the Arab vote. Peres lost and millions of dollars were funnelled to Barak's successful campaign to take over the leadership of the Labor Party. The price was Netanyahu's victory and immediately a campaign of scandal mongering began to force him from power. Netanyahu survived the scandals, and froze the Golan withdrawal until the Americans invested their money and talents to assuring Barak's election in May, 1999. November, 1999 - On the fourth anniversary of Rabin's murder, the public demanded to know how he really died. Indisputable proof that the convicted assassin could not have shot the fatal bullets was in the hands of tens of thousands of people. My book with the documents within was number three of the bestseller list. Rabin's wife and two children demanded a new investigation of his assassination. 65% of the public supported their demand. A huge issue was needed to quell the fast-spreading public campaign to reinvestigate Rabin's demise. The truth would explode the whole peace process and incriminate the current leadership in atrocious crimes. A replacement murder scandal involving publisher Ofir Nimrodi worked for a week but something far more lasting and devastating was required. An impending withdrawal from the Golan Heights did the trick. the end and it could be!
Rabin Arafat Barak Clinton Hamas Israel Mellanösternkonflikten Peres USASyrien...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)