av Douglas Murray
11 Mar 2013 kl 05:00
Med Israel utreds varje dödsfall, vad som än händer drar det protester. Men när det kommer till masslakt i Syrien, ser vi bara en enda global axelryckning. Folk kan inte vara helt förvånade om vissa av oss väljer att konstatera att många av de som kommentar av ilska mot Israel har visat sig vara varken humanister eller journalister, utan rena och enkla anti-israeliska politiska aktivister.
Syriens inbördeskrig har nu gått in på sitt tredje kalenderår. Med ännu värre kan komma, de senaste dagarna har det uppskattats att antalet dödade i Syrien sedan upproret inleddes, nu uppgår till mer än 90.000. Varje dödsfall är en tragedi för någon och folket nära honom, och en miljon dödsfall är inte en statistik utan en miljon enskilda tragedier. Hur kan detta faktum glida av oss med så få kommentarer?
När det gäller Syrien finns det förmodligen ett par praktiska skäl. Ett, utan tvekan, är att människor blir uttråkade av långdragna nyheter. Efter vad krigen i Irak och Afghanistan har visat - där amerikanska, brittiska och andra västerländska trupper trots allt hade en framträdande plats - var allmänhetens och mediernas uppmärksamhet ganska kortlivade. Efter en inledande explosion av fascination, när den nya normen bildas, vandrade människors uppmärksamhet på annat håll. Syrien har nu hållit på för länge för att hålla människors ständigt mindre uppmärksamhet.
Det finns också den omständigheten att i Syrien - som i andra krig på sistone - har journalister själva allt mer blivit mål. Medan många journalister är villiga att ta samma risker som befolkningen i stort, är få villiga att stanna i situationer där de kan vara de verkliga målen för dödspatruller eller RPG. I Syrien har de flesta journalister funnit det svårt att komma in, eller en gång där, är ovilliga att stanna, så mängden film som kommer ut är med nödvändighet begränsad. Med en brist på riklig film kan historien inte visualiseras, och det finns nu sällan en berättelse. Uppenbarligen behöver vi bilder.
Men det finns en annan, viktigare, anledning till att denna berättelse har fått så lite uppmärksamhet. Det är ofta underliggande, liksom omedelbara, orsaker till att något inte når nyhetssidorna. Det finns vissa situationer där en tragedi hjälper en politisk orsak och andra där den hindrar det. För vissa människor är offer inte tragedier eller statistik, utan helt enkelt en fjäder för att vinna politiska poäng. För att jämföra fallen Israel och Syrien ser man detta som skarpast.
Ta till exempel de högsta siffrorna för alla krig som Israel har varit med i under hela sin historia. De högsta uppskattningarna tyder på att frihetskriget år 1948 kostade runt 20.000 dödsoffer totalt - det är 20.000 på alla sidor. De högsta uppskattningarna av krigen 1968 och 1973 är likartade: ytterligare 20.000 och 15.000 respektive. De mindre krigen i Libanon och Gaza under åren lägger sedan till flera tusen mer till denna sorgliga totalsumma. Men något är slående här.
Alla krig där Israel under hela sin historia har orsakat, har producerat minst 30.000 färre dödsfall än vad som har orsakats i Syrien under de senaste få åren. Säg att du har lagt ihop alla krig där Israel varit inblandat och allt hände antingen i följd eller på en gång. Skulle vi sett samma täckning som vi har sett i Syrien? Skulle det ha blivit fler eller färre protester runt om i världen från människor av alla religioner, raser och bakgrunder, än det har varit utanför Syrien under de senaste månaderna? Skulle världens nationer, FN och FN:s Säkerhetsråd, varit tystare eller bullrigare än de varit när det har kommit till frågan om Israels granne Syrien under de senaste månaderna?
Svaret på alla dessa frågor är att luft och markintrång i Gaza under de senaste åren har vid varje tillfälle lett till dödsfall - tragiskt som det är - som är en mycket liten bråkdel av antalet i Syrien sedan upproret börjades. Men världen, och världens press och världens proteströrelser, och världens regeringar och världens överstatliga organisationer har vid varje tillfälle mobiliserat på ett sätt som verkade, vid den tiden, och i efterhand, att visa en besatthet vilken förmodligen i bästa fall varit ohälsosam, och i värsta fall ett uttryck för enkel trångsynthet. Alla de människor som påstår att små räder in i Gaza inte har varit små intrång, utan i själva verket en "förintelse", var är de nu? Om ett hundra personer dödade är en "förintelse", vad är 90.000 döda?
Hur kunde skillnaderna mellan reaktionerna på de tragiska situationerna i Syrien och Israel har blivit så obscent överdrivna? Det finns ett antal skäl. Först, och mest uppenbart, är vi tvungna att konstatera ännu en gång att när en arab dödar en arab är det ingen nyhet. Endast om en jude är inblandad blir det ett klipp.
För det andra måste vi anse att det finns en strategisk anledning till tystnaden om Syrien i motsats till ett Babel av yttranden över Israel. Som dödstalen går mot de första 100.000, är det inte möjligt att världen reagerar så olika i Syrien eftersom de absolut inte ser nån lösning där? De ser en diktator i krig med sitt folk, men kan inte tänka ut något sätt att lösa detta problem. De ser kvardröjande i vingarna bara värre diktatorer, värre partier, sämre fraktioner och sämre religiösa extremister.
Men med Israel - och här kommer vi till kärnpunkten - världen anser att det finns en lösning. Den som är ansvarig i Israel - Olmert, Netanyahu eller någon annan - svaret finns kvar i allmänhetens sinne. Och världen i stort tror att svaret är enkelt. Problemet, tror de, är Israel. Och det har blivit "accepterad visdom" att om press, politiker, internationella organisationer och icke-statliga organisationer som tänker på detta sätt bara trycker tillräckligt hårt, kommer de slutligen att kunna tvinga sakerna till deras lyckliga, imaginativa slutsats.
När människor talar om "förintelse" i Gaza, försöker de övertyga världen att ingripa (om en "förintelse" sker, hur kunde de låta bli ? Titta bara på Rwanda.). Men när det kommer till Syrien verkar världen vara helt och hållet nöjd att vara åskådare. För Israel utreds varje död, protesteras mot varje aktion. Men när det kommer till masslakt i Syrien, ser vi bara en enda global axelryckning. Folk kan inte vara helt förvånade, efter denna skillnad, om vissa av oss väljer att i framtiden följa dessa kommentarer, som är uttryck för ilska över Israels agerande vad de än gör, med förståelsen att de varken är humanister eller journalister, utan rent och skärt anti-Israeliska politiska aktivister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar