Avsaltningsrevolutionen

Hur Israel bekämpade torkan

Detta land var på randen till vattenkatastrof, reducerat till att köra obarmhärtiga annonskampanjer där israelerna uppmanades att spara vatten även när det höjde priserna och skar leveranser till jordbruket. Nu är krisen anmärkningsvärt nog över

Av David Horovitz 26 februari, 2013, 14:53 13

Relaterade ämnen

• vatten
• vattenresurser
• National Water Authority

Tills för ett par år sedan presenterade israelisk radio och TV regelbundet reklam som varnade för landets "uttorkning".

I en av de mest kraftfulla TV-kampanjerna användes kändisar, inklusive sångaren Ninet Tayeb, modell Bar Refaeli och skådespelaren Moshe Ivgy som betonade de "år av torka" och "fallande nivå på Kinneret." När de klagande talade till kameran, började deras ansikten att spricka och flagna - som landet - i brist på fukt.

Ninet Tayeb i tidigare kommersiell sändning "Israel uttorkning" (Foto: YouTube skärmdump)

Så övertygande var denna annons, så resonant dess konsekvenser, att jag faktiskt inte hade tänkt på att den inte längre sändes. Alexander Kushnir rätade upp mej. "Vi beslutade att det helt enkelt inte var motiverat att larma israeler på detta sätt längre", säger Kushnir, som leder Israels Water Authority.
 

Hur så? Israelerna behöver inte titta på hur deras vatten används längre? Är inte denna region ett av världens mest förtorkade? Har vi inte blivit varnade i åratal att nästa krig i Mellanöstern kommer att utkämpas över vatten?
 

Kushnirs svar: Ja, israelerna måste fortfarande vara kloka med sin vattenanvändning. Ja, med eftertryck, är detta en ökenregion med desperat brist på naturligt vatten. Och ja, vi har faktiskt varit oroliga i flera år om möjligheten att vattenbrist provocerar konflikter.

Men för Israel säger Kushnir att för överskådlig framtid är vattenkrisen över. Och inte för att det råkar att ha varit en av de regnigaste vintrarna i år. Snarare, säger han, en envis vägran att låta landet begränsas av otillräckliga naturliga vattenkällor - en vägran som går tillbaka till David Ben-Gurions beslut att bygga National Water Carrier på 1950-talet, den mest betydande investeringen i infrastruktur under Israels tidiga år - ledde Israel först in storskalig vattenåtervinning och under det senaste decenniet till större avsaltningsprojekt. Resultatet från början av 2013, är att Vattenmyndigheten känner att de kan med säkerhet säga att Israel har slagit torkan.

Alexander Kushnir, chef för Water Authority (Foto: Courtesy)

När han talar till The Times of Israel från myndighetens kontor i Tel Aviv, identifierar Kushnir att "vägran att lita på ödet" var nyckeln till en verkligt strategisk prestation - en sällsynt, mycket positiv förändring i en ålder och ett område där de flesta av Israels utmaningar verkar förvärras, inte vikande, än mindre försvinner.
 

"Hur kunde vi slå vattenbristen? Eftersom vi sagt att vi skulle. Vi bestämde att vi skulle", säger Kushnir, en stor man med ett varmt leende och en robust rysk accent. "Och när du har gjort det beslutet,  bygger du verktyg för att minska ditt beroende. Vi är på kanten av öknen i ett område där det alltid har varit brist på vatten. Mängden av naturligt vatten per capita i Israel är den lägsta för hela regionen. Men vi bestämde tidigt att vi ska utveckla en modern stat. Så vi var tvungna att lämna vatten till jordbruket och vatten för industrin, och sedan vatten för hi-tech, och vatten för att upprätthålla en lämplig livskvalitet. "
 

Den nationella Water Carrier - som tar vatten från Galileiska sjön (Lake Kinneret) söderut genom hela landet till Beersheba och utanför - exemplifierar Israels ambition. Övervägt redan innan den moderna staten grundades, var dess planering och inledande konstruktion "ett dominerande inslag i den första Ben-Gurionregeringen - en aldrig tidigare skådad investering", antecknar Kushnir. "Det betonade vår önskan att nå en annan verklighet."
 

Redovisande nästan 2 miljoner kubikmeter per dag rikstäckande, höll den matarledningen, tillsammans med vatten från underjordiska akviferer, Israel bevattnat genom 70-talet. Genom 1980-talet, även om "vi hade en större befolkning, större behov och naturresurserna var överbelastade. Så vi experimenterade med en liten avsaltningsanläggning i Eilat. Och vi började återvinna renat avloppsvatten, och få industrin att rena vatten."
 

"Använd alla superlativ du vill," uppmanar Kushnir, för att beskriva det faktum att i dag, "över 80% av vårt renade avloppsvatten går tillbaka till jordbruket. Det näst bästa i OECD är Spanien med 17-18%. Det är ytterst motiverat energi-vis, och miljömässigt också."
 

Men även dessa innovationer var inte tillräckliga för att möta behoven hos en ständigt växande befolkning under 1990-talet och in på 2000-talet, i synnerhet när regnet misslyckades. Genomsnittlig nederbörd i Israel är ca 1,2 miljarder kubikmeter. Men under relativt torra år kan det sjunka till 900 miljoner.
 

Eftersom klyftan mellan tillgängliga vattenresurser och vidgade behov ökade flyttade israeliska jordbruk bort från vatten-intensiva grödor och pionjärer för en enormt förbättrad effektivitet, med banbrytande teknik för droppbevattning. Israel ökade också användningen av bräckt vatten inom jordbruket. Och allt detta var fortfarande inte tillräckligt bra. "Vi visste att vi var tvungna att vara noga med att inte skada våra naturresurser", säger Kushnir. "I slutändan hade vi inget annat val än att minska utbudet av naturligt vatten till jordbruk, och att höja priserna, vilket skadade vår jordbrukssektor."
 

Tydligt var detta ingen långsiktig lösning. På andra håll i regionen ser vi hur dåligt länderna hanterade  sin massiva borrning, och riskerade stora skador på naturliga källor. "I Syrien, till exempel, borrade de brunnar överallt och förstörde akviferer", säger han. "De hade irrationell, nyckfull vattenförvaltning och bristande regeringspolitik." Redan innan två år av inbördeskrig började, vred syrierna på sina kranar och fick ingenting de flesta dagarna i veckan.

"Vi ville inte stänga av vattnet till en befolkning i Israel som har nog med problem att ta itu med"

"År 2000 var vår balans verkligen ansträngd", säger Kushnir. "Vi skulle ha varit tvungna att skära drastiskt i jordbruket eller industrin eller hemmen och vi var inte beredda att göra det. Vi ville inte stänga av vattnet till en befolkning i Israel som har nog med problem att ta itu med."
 

Lösningen var avsaltning i stor skala - den tredje fasen i en vattenrevolution som inleddes med vattentransportören och fortsatte med återvinning. Den första stora avsaltningsanläggningen började fungera i Ashkelon 2005, följt av Palmahim och Hadera. Vid slutet av detta år, då Soreq och Ashdods anläggningar är igång, kommer det att finnas fem anläggningar - byggda privat till en kostnad av NIS 6 till 7 miljarder (ca $ 2 miljarder euro).
 

Israels avsaltningsanläggningen på Medelhavet på Ashkelon (Foto: Edi Israel/Flash90)

Israel använder 2 miljarder kubikmeter vatten per år - vilket faktiskt är lite mindre än för ett decennium sedan, eftersom effektiviteten har ökat inom jordbruket (som använder 700 miljoner) och vattenbesparande medvetenhet har genomsyrat systemet. Av dessa 2 miljarder kommer hälften att vara "artificiellt" tillverkat vid årets slut - 600 miljoner kubikmeter från dessa avsaltningsanläggningar och 400 från renat avloppsvatten och bräckt vatten.
 

"Vi är inte världens största avsaltare", säger Kushnir ", men ingen har gjort övergången så snabbt till en situation där hälften av dess vattenbehov fylls från "artificiella" källor. Och det innebär att vi nu är redo för nästa decennium, utan dramatiskt beroende av regnfluktuationer."
 

Kushnir ser detta som en anmärkningsvärd prestation - "en läxa för resten av världen", säger han, "eller åtminstone de många delar av världen som brottas med varianter av de svårigheter Israel övervunnit."

De panikslagna varningarna är över. Men det betyder inte att israelerna nu kan tvätta sina bilar ohejdat, med dusch i timmar, eller slang till sina gräsmattor (om de har tur nog att ha en) dag och natt.

"I vår region, måste du alltid spara vatten," betonar Kushnir. "Det måste vara intelligent vattenanvändning. Men jag tänker inte skrika på folk längre."
 

Kampanjerna var bevisligen effektiva, de minskade vattenförbrukningen med minst 10 procent, säger Kushnir. "År 2000 var det 100 kubikmeter per person och år. Numera är det 90. Det räddade oss en avsaltningsanläggning."
 

Men Israel har råd att slappna av, åtminstone lite. "Vårt jobb är att se till att när du vrider på kranen, kommer vatten ut," säger Kushnir. "Tja, vi har gjort det. Människor måste fortsätta att vara smarta. Detta är inte London eller Washington DC. Du måste använda vatten som är lämpligt för vår region. Det måste finnas medvetenhet om att vatten är en dyrbar resurs, och vi måste tillverka mycket av det, och det kostar pengar. Tillverkningen skapar också koldioxid som påverkar miljön. Så jag försöker att inte skrämma allmänheten. Du vill vatten, här är vatten. Använd det. Använd det som du vill, men använd den klokt."
 

Var står Kushnir angående den globala uppvärmningen? Tror han att det påverkar årsnederbörden? "Det finns dramatiska förändringar i nederbörden", svarar han. "Vi måste vara beredda på allvarligare, längre torrperioder. Om vi ??ser att den globala uppvärmningen får större effekt, måste vi öka avsaltningsfaktorn. Om inte, kommer vi ligga på den nuvarande 50-50.
 

"Personligen" fortsätter han, "är jag lite skeptisk till att den globala uppvärmningen är en följd av mänsklig verksamhet. Där finns delvis ett bevis på att mänsklig aktivitet har förvärrat den. [Men] det kan vara normala variationer. Kom ihåg att, tillägger han, "jag måste vara skeptisk när jag bestämmer var vi spenderar våra miljarder."
 

För alla meddelade om framgång, bör vi vara oroliga för att det kan ha kommit för sent - att avsaltning skulle ha genomförts tidigare, vilket minskat den tunga pumpningen från Kinneret och akviferer?
 

Shuli Chen, som arbetar för National Water Authority, står i Galileiska sjön för att ta en mätning av vattennivån, mars 2007. (Foto: Nati Shohat/Flash90)
 

"Ja, vi kunde ha börjat avsaltning tidigare. Skadorna på våra naturresurser skulle ha varit lättare," håller Kushnir med om. "Vi kom mycket nära de svarta linjerna i akviferer och Kinneret som kunde ha orsakat flera års skador. Gjorde vi skada? Jag hoppas inte det. Men vi är på väg bort från de svarta linjerna nu, även från den röda varningslinjen. Den omedelbara påfyllningen och rehabiliteringen av Galileiska sjön ser trevlig ut, men akviferer är nyckeln och vi är fortfarande 1 miljarder kubikmeter ifrån optimala nivåer. Men vi är legitimt optimistiska. "(Från och med slutet av februari, var Galileiska sjön vid 210,24 meter under havsytan, den högsta nivån på sju år, vilket är en hälsosam 2,65 meter över" den lägre röda linjen "och 1,56 meter under den "övre röda linjen" - den punkt vid vilken sjön betraktas som full).
 

Samtidigt som avsaltning har kompletterat naturliga källor, tillägger han, har Israel också blivit effektivare i insamlingen av regn. "När vi förbättrar detta kommer vårt grundvatten att fyllas på. Våra källor kommer att fylla upp. Då kommer vi verkligen att ha gjort vår del. "

Hur är det med resten av den omedelbara närheten, de som arbetar med Israel, och de som är fientligt inställda till Israel?
 

Kushnir säger Israel årligen levererar 100 miljoner kubikmeter totalt till den palestinska myndigheten (30 miljoner euro) och Jordanien (70 miljoner euro), i linje med formella avtal. Han säger att PA har underlåtit att utarbeta all den infrastruktur som behövs för att maximera tillgängligt vatten, och skulle komma till "skäliga, lämpliga nivåer" om de gjorde det. "De kan ta en hel del från den östra akviferen. Det finns naturliga källor som inte utvecklas. Det är detaljerat i interimsavtalen. "Han säger också att bland judiska bosättare på Västbanken, är vattenförbrukningen som i det inre suveräna Israel.
 

Kushnir säger att han möttr chefen för PA:s vattenauktoritet, Dr Shaddad Attili. "Vi talar med dem hela tiden och vi berättar hur vi lyckades, bland annat genom rening av avloppsvatten."
 

Attili för sin del, anklagade i oktober förra året Israel för att ta "ockerpriser" för vattnet de levererar och PA har hävdat att Israels vägran att låta det borra var som helst över akviferen samt nedslående resultat från utvecklingen som har införts, tvingar dem att fortsätta att vara beroende av dessa israeliska varor.
 

"Vår vattenmarknad är inte längre subventionerad av staten," svarar Kushnir, "inte sedan 2007."
 

När det gäller Jordanien, säger Kushnir att de två länderna samarbetar effektivt. Ända sedan Israel-Jordaniens gränsdragningar justerades under 1994 års fredsavtal har Jordanien låtit Israel behålla sina borrningsanläggningar inom vad som blev jordanskt territorium i söder ", och vi hjälper dem i norr."
 

Det var kung Abdullahs far Hussein som varnade att vattenbrist skulle föranleda nästa krig i Mellanöstern. Enligt Kushnir inger det israelisk-jordanska samarbetet angående vatten ingen ??sådan oro. "Det är god ömsesidig respekt och intresse", säger han. "Vi hjälper varandra.

De har vattnet, deras utmaning är hur man levererar det. Där är Röd- Dead-projektet där vi tvistar om detaljerna. De tänker sig avsaltning i Aqaba. De har en plan för användning av bräckt vatten. De kan lösa sina problem totalt sett och vi kommer gärna till hjälp. Det israelisk-jordanska vattenavtalet är ett exempel på en affär där båda sidor gynnas. "

En palestinsk man fyller en tank med rent vatten som lastbil till familjer som inte har rent dricksvatten i sina hem i Gaza City, under 2010 (Foto: Wissam Nassar/Flash90)
 

förutom Jordanien, har rädslan för att torkan underblåser konflikter försvunnit? Israel, Syrien och Libanon har länge tvistat om vattenrättigheter, och intermittent anklagat varandra för missbruk.
Gaza står inför akut vattenbrist. [De blev erbjudna avsaltningsanläggning men vägrade eftersom Israel var inblandat - hellre fiendskap än dricksvatten.]
 

"Vi vet att geostrategiska förändringar i regionen kan äventyra våra vattenkällor," medger Kushnir. "Vi har verkligen inte råd att ge upp våra naturresurser."
 

Försiktigt tassande konstaterar Kushnir att trots de nya framgångarna saknar til exempel Döda havet "miljarder kubikmeter." En dag hoppas han, "skulle Jordanien, Syrien, Libanon och Israel kunna omdirigera vattnet i Litanifloden, "i Libanon, för att börja ta itu med denna utmaning. "Naturligtvis, tillägger han, med en magnifik underdrift," skulle vi behöva vara i en situation där en konstruktiv dialog kan uppstå."
 

För all Israels nya vattenhälsa som legitimt hyllas som en anmärkningsvärd prestation från en utopisk vision - att Jordanien, Syrien, Libanon och Israel skulle delta i "konstruktiv dialog" - verkar bortom förutsebara ambitioner även hos de mest kompetenta och optimistiska regnmakare.

†Mellanösternkonflikten †Israel ....