ha-Navi he-Hadash: Den israeliska regeringens dagdrömmerier och Ashtons israelhat.

http://www.carolineglick.com/e/2012/06/dreamy-foreign-policies.php
Caroline Glick - carolineglick.com, 15 juni, 2012
Med sin ohämmade fientlighet mot Israel, ger EU:s utrikespolitiske talesman Catherine Ashton oss en eländig lektion i vad som händer när en regering placerar sina känslomässiga önskningar över sina nationella intressen.
Sedan upprättandet av staten Israel, har många av Israels elit strävat efter att omfamnas av Europa. Under senare år har nästan varje regering uttryckt hopp om att en dag se Israel gå med i EU.
I betydande omfattning, var Israels beslut att erkänna PLO 1993 och förhandla med Yasser Arafat och hans ställföreträdare ett försök av Israels politiska klass att vinna acceptans från sådana som Ashton och hennes kontinentala kamrater. I åratal hade EU kritiserat Israel för att vägra att erkänna PLO.
Fram till 1993 trotsade Israels ledare Europa, eftersom de kunde se skillnaden mellan ett nationellt intresse och en känslomässig strävan och föredrog den förra framför den senare. Och nu är Israels belöning för att vi föredrar europeisk kärlek framför vårt nationella intresse och omfamnande av vår svurna fiende - Catherine Ashton.
För att uttrycka det milt, är Ashton inte en vän till Israel. I själva verket är hon så avogt inställd till Israel att det verkar som om hon är oförmögen att fokusera länge på något annat än att uttrycka sitt hat till landet. Hennes besatthet var väl synlig i mars när hon var oförmögen att ge ett okvalificerat fördömande av massakern på franska judiska barn av en fransk muslim. Ashton använde helt enkelt sitt fördömande som ännu en möjlighet att trakassera Israel.
Hennes upptagenhet med Israel visades på tisdagen. Under ett standard, innehållslöst tal om president Bashar Assads slakt av hans befolkning av syrier, lanserade friherrinnan apropå ingenting ett rubbat, passionerat och djupt ohederligt frontalangrepp mot Israel.
Fruntimret har av USA:s president Barack Obama fått befogenhet att leda västvärldens förhandlingar med Iran om dess olagliga kärnvapenprogram, och stod vid podiet i Europaparlamentet och kastade en hysterisk anti-israelisk loska.
Samma kvinna som inte brydde sig om att avsluta sitt tal om Assads massaker av barn, samma kvinna som är så entusiastisk över sin iranska förhandlingspartners kroppsspråk att hon inte tycker att det är nödvändigt att ge dem ett ultimatum om att sluta sin strävan efter en atombomb, tycktes sakna en tillräckligt hård vokabulär för att uttrycka sin avsky för judiska "bosättare".
När hon uttryckte det, "Vi är också allvarligt oroade över den senaste tidens ökande fall av bosättarvåld som vi alla fördömer"
Det är oklart vad hon syftade på med "den senaste tidens ökande fall av bosättarvåld". Men med all sannolikhet hade hon inte en specifik händelse i åtanke. Hon bara tänkte i största allmänhet att dessa lömska judar är aldrig upp till något gott.
I STÄLLet för ATT fördöma imaginära israeliska brott med större eftertryck än verkliga syriska brott, deltar Ashton med sitt tal i en presentation av EU:s politik om Israel och palestinierna.
Denna politik bygger på tre lögner: EU hävdar felaktigt att alla israeliska samhällen utanför vapenstilleståndslinjerna från 1949 är olagliga.
Den avvisar Israels lagliga rätt att hävda sin auktoritet över Område C - området i Judéen och Samarien som är tomt på palestinska befolkningscentra. [Ett faktum Arafat fick Nobelpris för att skriva under.]
Och det kommer bara att mildra dess anti-israeliska ståndpunkter om palestinierna gör det först.
Bortsett från dess häpnadsväckande fientlighet mot Israel, vad är anmärkningsvärt om EU:s ståndpunkt är att den faktiskt är mycket mer fientligt inställd till Israel än palestiniernas mot Israel som avslöjas i de avtal som palestinierna har undertecknat med Israel i det förflutna. I dessa avtal accepterade palestinierna fortsatt ensam israelisk kontroll över område C. De krävde inte att Israel skulle upphöra med byggandet av judiska samhällena utanför de 1949 års vapenstilleståndslinjer. Fredsprocessen slutade när palestinierna närmade sig EU:s ståndpunkt.
EU: s antipati mot Israel som personifieras i Ashton beteende lär oss två viktiga lärdomar. För det första är det ofta svårt att skilja våra vänner från våra fiender. Israeler - särskilt de som är födda i familjer som utvandrat från Europa - har traditionellt sett Europa som det sista ordet vad gäller upplyst demokrati och finess och stil. Vi ville vara som dem. Vi ville accepteras av dem.
I själva verket var vi så svepta bort av tanken att de en dag skulle älska oss tillbaka om vi antog en politik som var skadlig för vårt nationella intresse och försvagade oss oerhört.
Det föll oss aldrig in att det faktum att Europa insisterade på att vi antar en politik som minskar möjligheterna för vår nationella överlevnad innebar att européerna önskade oss ont.
De verkade så trevliga.

Den andra saken vi lär oss av Ashtons anti-israeliska mani är att när vi engagerar oss i utrikespolitik måste vi basera våra bedömningar av vår förmåga att påverka beteendet hos våra utländska motsvarigheter på en nykter bedömning av två skilda saker: vår samtalspartners ideologi och dess intressen. I Ashtons fall klargör båda parametrarna att det inte finns något sätt att vinna henne till Israels sida. [Varför tänker jag på hennes kollega Bildt? Se bilden när Bildt och Ashton talades vid i Kiruna.] Hon motsätter sig ideologiskt Israel. Och medborgarna i Europa blir mer och mer fientliga till Israel och judar.
Dessa två parametrar för att bedöma utländska ledare och representanter kom jag att tänka på i onsdags med publiceringen av stats Comptroller Micha Lindenstrauss kritiska rapport om regeringens hantering av den pro-Hamas flottiljen i maj 2010 stödd av den turkiska regeringen. Kanske den mest anmärkningsvärda uppenbarelsen i rapporten var att fram till en vecka före flottiljens avseglande, som leddes av det ökända Mavi Marmara, var premiärminister Benjamin Netanyahu under intrycket att han hade nått en överenskommelse med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan. Netanyahu trodde att genom tredje part, inklusive den amerikanska regeringen och dåvarande egyptiske presidenten Hosni Mubarak hade han övertygat Erdogan om att avbryta flottiljen. Han hade ett avgörande.
Det faktum att Netanyahu trodde att han hade ett avtal med Erdogan är skrämmande och enerverande. Det innebar att Netanyahu var villig att ignorera grundläggande fakta om Erdogans natur och sätt som Erdogan uppfattade sina intressen, till förmån för en fiktion.
I maj 2010 var det helt klart att Erdogan inte var en vän till Israel. Han hade varit vid makten i åtta år. Han hade redan avbrutit Turkiets strategiska allians med Israel. År 2006 var Erdogan den första stora internationella ledare och Natomedlem som var värd Hamas terrorchef Ismail Haniyeh. Hans omfamning av Hamas och Muslimska Brödraskapet klargjorde att han var Israels fiende. Det är ett enkelt faktum att du inte kan vara allierad med Israel och med Muslimska Brödraskapet på samma gång [som Obama försöker. Tips: Googla på "muslim brotherhood" Obama]. Samma år lät han Iran utnyttja turkiskt territorium för att överföra vapen till Hizbollah under det andra Libanonkriget.
Under 2008 ställde sig Erdogan öppet med Hamas mot Israel i Gazakriget. Under 2009 kallade han president Shimon Peres en mördare rakt i ansiktet för att Israel försvarade sig.
Vid den tidpunkt då flottiljen organiserades hade Erdogan använt Turkiets ställning som NATO-medlem för att effektivt avsluta den USA-ledda alliansen med Israel, genom att vägra att delta i militära övningar med Israel.
Karaktären av flottiljarrangörerna var också känd under de följande månaderna före dess avresa till Gaza. IHH:s band till al-Qaida hade dokumenterats. Netanyahus personal visste att IHH var så extremt att den tidigare turkiska regeringen hade förbjudit dess arbetare att delta i humanitär biståndsverksamhet efter den förödande jordbävningen 1999. Den fruktade gruppen skulle använda sina hjälpinsatser för att radikalisera den lokala befolkningen. [Däremot gav Israel mycket omfattande hjälp då.]
I och för sig berättade Erdoganf öppna stöd till IHHs ledande roll i flottiljen Israel allt det som behövdes för att inse den turkiska ledarens intentioner. Och ändå fram till en vecka innan flottiljen seglade hade Netanyahu för sig att han hade träffat en överenskommelse med Erdogan.
Det är troligt att Netanyahu leddes att tro att ett avtal hade skapats av amerikanerna.
Obama är inte den enda amerikanska ledare som har förförts att tro att Erdogan och hans islamistiska AKP-parti är pålitliga strategiska partner för USA. Många viktiga medlemmar av kongressen delar denna vanföreställning. [Varför tänker jag på Bildten igen?]
Enligt en högt uppsatt kongresskälla, är Turkiets framgångar i att vinna över den amerikanska kongressen resultatet av en massiv turkisk lobbyingansträngning. Genom två eller tre frontgrupper har den turkiska regeringen blivit en av de mest aktiva lobbyingorganen i Washington. De ger amerikanska lagstiftare och deras medhjälpare lyxiga resor till Turkiet och är värdar för glittrande, glamorösa mottagningar och fester i Washington på en regelbunden bas. Och dessa ansträngningar har gett resultat.
Turkiets stridslystnad mot Israel samt Grekland och Cypern har inte orsakat dem någon skada i Washington. Dess begäran att köpa hundra F-35 Joint Strike Fighters vålölade inte något allvarligt motstånd. USA fortsätter att böja sig för dess krav att låta bli att bjuda in Israel till det ena internationella forumet efter det andra - senast toppmötet om den kommande kampen mot terrorism i Istanbul som USA står värd för.
Turkiets strategiska omvandling under Erdogans ledning från en pro-västlig demokrati till en anti-västlig islamistisk polisstat har ödesdigra konsekvenser för amerikanska nationella intressen. Och amerikanerna skulle vara väl tjänade att se bortom alla inbjudningar till turkiska formella evenemang vid fem-stjärniga hotell och se vad som faktiskt händer i den enda muslimska Nato-medlems-staten. Men om USA kommer till sina sinnen eller inte är dess problem.
Israel hade ingen anledning att ägna sig åt sagor 2010 om att Erdogan skulle gå att resonera med.
Det är sant idag att ingen i Israel verkar ha den villfarelsen längre. Men det grundläggande fenomenet hos våra ledare att inte skilja mellan vad de vill ska hända och vad som kan hända fortsätter.
Vår värld är en farlig värld och vi lever i ett ännu farligare område. Överallt vi tittar ser vihålor av radikalism och sofistikerade vapen som väntar på att explodera. Hotet från Israels miljö är idag utan motstycke.
Vid den här tiden har vi inte råd att bli förförda av våra drömmar att saker och ting är annorlunda än de är. De är vad de är.
Vi har alternativ i den här tävlingen. För att maximera de möjligheter vi behöver måste vi grunda våra handlingar och bedömningar i klarsynta analyser och bedömningar av de människor vi står inför. Deras åtgärder kommer att bestämmas av deras tro och deras uppfattning av sina intressen - inte av vårt vackra ansikte.