 |
| Caroline Glick |
Desillusionerade och farliga judar fortsätter fortfarande att elda på palestinsk ilska och hopp.
Av Caroline B. Glick
Jewish World Review 21 juni 2013/13 Tamuz, 5773
Kerry har äntligen hittat sina nyttiga idioter
JewishWorldReview.com
OC Central Command generalmajor Nitzan Alon har gjort det igen. Ni minns kanske att Alon var "hög militär tjänsteman," när han som befälhavare för Judéen och Samarien Division skyllde massakern av
Fogel-familjen
i mars 2011 på odefinerad vandalism i arabiska byar han påstod utförts av israeler. Han berättade också för New York Times att han inte höll med premiärminister Benjamin Netanyahu som anser att Hamas övertagande av Gaza efter Israels tillbakadragande visade att ett ensidigt tillbakadragande från Judéen och Samarien skulle vara extremt vårdslöst.
Under de senaste fyra månaderna har Alon kritiserats för sin vägran att vidta åtgärder för att avsluta den massiva spridningen av terrorattacker mot judar i Judéen och Samarien. I månader ahr Alon beordrat IDF-styrkor att gå hem när palestinier slungade stenar och brandbomber på dem och på civilbefolkningen. Han har satt spelregler som är så restriktiva att soldaterna hellre flyr från palestinska mobs än att försvarar sig själva och civila israeler.
Efter Adva Biton, som var en tre-årig flicka som allvarligt skadades när hennes mammas bil stenades, och efter att online-videos i mängd har visats hur IDF-styrkor flyr från övergrepp, och israeliska civila blivit misshandlade och överfallna på vägarna med brandbomber, stenar och kulor, har media äntligen börjat rapportera tillväxten av terror. Offentlig press har stigit mot Alon att äntligen vidta åtgärder eller att avskedas från sin post.
Du kanske tror att efter offentlig granskning av hans misslyckanden skulle Alon hålla en låg profil. Men han lugnar sig inte. På tisdagen talade han till en grupp utländska journalister och diplomater, och sade att enligt hans "professionella" åsikt, om vi inte inleder förhandlingar med palestinierna snart, kommer vi sannolikt att se en upptrappning av palestinsk terrorism mot israeler.
Alons påståenden förtjänar granskning, eftersom de visar precis hur djupt hans politiska åsikter hindrar hans förmåga att förstå och kompetent utföra sina arbetsuppgifter. Alon avslöjar att Popular Committee Against the Wall and Settlements är gruppen bakom upplopp och attacker mot israeliska civila och militära styrkor. Gruppen, avslöjade han, är finansierad av PA. Enligt Alon, av respekt för USA:s utrikesminister John Kerrys försök att förnya fredssamtalen, upphävde PA gruppens finansiering. Han förklarade att detta PA-beslutet har lett till en kraftig nedgång i terrorattacker.
Alon sade att PA har hållit sin finansiering nere - detta en hemlighet liksom själva finansieringen - hemlighet. Alon tillskriver PAs tystnad vilket skulle bero på deras ledares blygsamhet och återhållsamhet. Med hans ord, "De var inte ute efter diplomatiskt erkännande för handlingen utan snarare för att lugna ner territoriet."
Alon nämnde också att PA:s säkerhetsstyrkor är inblandade i sten- och brandbombsattacker mot israeler. Han varnade för att om Kerrys försök att starta fredssamtal mellan Israel och PLO misslyckas, då kommer den palestinska terrorn att bli värre. I hans ord, "Om försöket inte ger resultat inom ett par veckor utan försvinner är jag rädd att vi kommer att se denna trend att eskalera att förstärkas."
Konsekvenserna av Alons avslöjanden är uppenbara. De förmenta gräsrotsgrupperna av lokala upprorsmakare - inklusive barn - som angriper IDF-styrkor och israeliska civila med kulor, brandbomber och stenar är inte alls oberoende eller gräsrotsnivå. De är helägda och drivs på uppdrag av PA. Och de som leder attackerna är de USA-utbildade palestinska säkerhetstjänsterna.
De flesta människor skulle ta emot dessa två uppgifter och inse att PA är en fiende som bedriver en omfattande och ihållande terrorkampanj mot israeliska styrkor och civila. Men Alon har missat detta. Alon avslöjade hemligheten om PA-finansieringen av upprorsmakarna för att bevisa sin återhållsamhet genom att också avslöja att finansieringen tillfälligt avbröts.
Alons strategi för att hantera våldet är inte att göra sitt jobb - utplacera styrkor klokt att försvara landet och dess medborgare från våra fiender. Hans strategi är att pressa regeringen att överlämna sig till alla PLOs territoriella och politiska krav.
Eftersom det är Kerrys fredsplan.
Sedan han tillträdde i februari, har Kerry kommit hit nästan ett halvt dussin gånger för att tvinga Israel att acceptera alla PLO:s förutsättningar för förhandlingar. Dessa inkluderar en principöverenskommelse om att inom ramen för ett fredsavtal, kommer Israel att till PLO kapitulera hela Judeen, Samarien och norra, södra och östra Jerusalem och utvisa de 550.000 judar som bor i dessa områden från sina hem. Det innebär även ett komplett och kontinuerligt upphävande av judisk äganderätt i Judeen, Samarien och östra, norra och södra Jerusalem, och frisläppandet av palestinska terrorister fängslade i israeliska fängelser.
[Hur många av dem har givit någon positiv reaktion från PA?]
Det borde vara självklart att det inte finns något samband mellan militära angelägenheter och Alons ståndpunkter, och hans ideologiska blindhet till de grundläggande strategiska realiteterna gör honom olämplig för jobbet.
Men det är inte självklart. Försvarsminister Moshe Ya'alon fortsätter att stödja Alon trots hans ideologiskt inducerade inkompetens.
Alon är bara en - om än en viktig - av många ovalda offentliga tjänstemän vars handlingar står emot hans ansvar, det allmänna intresset och den officiella politiken hos regeringen.
Ta allmänne aklagaren Yehuda Weinstein. För ett år sedan idag, lämnade en kommitté av framstående jurister under ledning av pensionerade justitierådet Edmond Levy en rapport till regeringen om den rättsliga ställningen för byggandet i Judéen och Samarien. Levy-rapporten var inte en radikal handling. Allt det gjorde fastställdes den rättsliga grunden för de ståndpunkter som har antagits av alla israeliska regeringen sedan 1967. Precis som varenda regering sedan 1967, uppgav Levy-rapporten att Judéen och Samarien inte passar under den internationella juridiska definitionen av territorier under krigförande ockupation och som en konsekven gäller definitivt inte den 4:e Genèvekonventionen och israeliska samhällen i dessa områden är helt lagliga och legitima.
[Lättläst förklaring av Levy-rapporten här, med kommentarer om Netanyahus ytterst säregna uppträdande här. Hela rapporten på engelska här]
Weinstein är tänkt att fungera som juridisk rådgivare till regeringen. Men i fallet med Levyrapporten, och inte bara i det här fallet, agerade han i stället som en politisk kommissarie. Han missbrukade sin rättsliga ställning för att skrämma regeringen att inte anta resultaten av en kommitté den hade satt upp, och vars rekommendationer var i linje med de fastställda egna positionerna.
[Han är också den som nu håller Lieberman fången i sin cykelkällare i ett desperat sökande efter något att anklaga honom för, eftersom alla tidigare anklagelsepunkter har försvunnit.]
Post-sionister som Alon och Weinstein, är liksom sina kamrater på Högsta Domstolen och i media skrämmande nog på egen hand. Men deras subversiva beteende stöds av USA och EU. Kerrys tvångsmässiga fokusering på att tvinga israeliska eftergifter till PLO, liksom EU:s beslut att stödja en ekonomisk bojkott av israelisk export, stärker ställningen för radikaler som Alon och Weinstein. De gör det praktiskt taget omöjligt för regeringen att genomföra sin egen politik.
I många avseenden, har Netanyahu gett efter för dessa påtryckningar. Inte bara har han övervakat utnämningen av post-sionister som Alon och Weinstein. Genom att utse Tzipi Livni att fungera som justitieminister och minister för förhandlingar med PLO, har han sett till att ingenting kommer att göras för att åtgärda fenomenet att radikaler befordras till positioner där de kan undergräva regeringens politik .
Dessutom, som bostadsminister
Uri Ariel erkände denna vecka, på grund av sammanflödet av utländska påtryckningar och egen makt respekterar inte post-sionister inom den offentliga sektorn och regeringen inte judisk äganderätt i Jerusalem. De förbjuder konstruktion för judar i huvudstaden genom att förhindra planeringsommittéer från att sammankallas för att godkänna byggplaner.
Netanyahu använder liknande administrativa verktyg för att anta en odeklarerad frysning av judiskt byggande i Judeen och Samarien.
I och med dessa åtgärder slår Netanyahu vad - troligen korrekt - att han inte kommer att tvingas att kapitulera om Judéen och Samarien eftersom Abbas aldrig kommer att gå att tvingas förhandla med Israel. Under Abbas ledning har det palestinska samhället blivit så radikaliserat att det inte finns någon palestinsk valkrets som stödjer fred med Israel. Så också har den islamiska världen blivit så radikaliserats sedan USA:s president Barack Obamas tillträde att det inte finns något regionalt stöd alls för ett palestinskt beslut att erkänna Israel.
Medan Netanyahus politik kan tillåta honom att överleva Obamas andra period utan att oåterkalleligen förstöra landet, försvaras inte livet för Israels medborgare, och de rättsliga och civila rättighetererna står och stampar.
Uri Ariel, liksom partiledaren för det
Judiska Hemmet, partiledare Minister Naftali Bennett, vill utan tvekan avsluta detta förhållande. Men hittills har deras ansträngningar på detta område varit begränsade till att kräva regeringen att ändra sin politik. De och likasinnade ministrar har makten att åtgärda denna situation. Och det är dags för dem att agera.
Levy-rapporten ger flera rekommendationer för att respektera de juridiska rättigheterna för judar i Judéen och Samarien. Det finns ingen anledning för regeringen att inte genomföra dessa rekommendationer - även utan att formellt anta betänkandet.
Rapportens viktigaste rekommendation är att ta regeringens ur zonindelningsprocessen. Fastigheter och medborgerliga rättigheter för judar i Judéen och Samarien måste ges samma respekt som de för alla israeler oavsett politiska åsikter hos utsedda tjänstemän eller utländska regeringar. Kommuner och råd i Judéen och Samarien, liksom Jerusalems kommunstyrelsn bör ha befogenhet att godkänna byggplaner inom sina kommungränser.
För att åstadkomma detta resultat måste regeringen ta inrikesministeriet från zonindelningsprocessen i Jerusalem. Regeringen bör inte ha befogenhet att sammankalla eller blockera konventionen av lokala planeringsstyrelser.
Som för Judéen och Samarien, bör försäljningen av privat mark inte kräva godkännande av den civila administrationen. Och i enlighet med rekommendationerna i Levy-rapporten bör ett fastighetsregister upprättas och vem som helst med äganderätt till mark bör krävas inom 3-5 år att registrera sitt innehav eller förlora sin äganderätt. Så också i linje med Levy-rapporten bör israeliska domstolar ges befogenhet att pröva tvister om jordägandet i Judéen och Samarien. Regeringens ståndpunkt om marktvister bör fastställas först efter det att tvisterna prövas i korrekt upprättade domstolar.
Bortom Levy-kommitténs rekommendationer, att ytterligare privatisera fältet, vilket är fallet i resten av landet, bör statens marker som ligger inom gränserna för erkända samfund tillfalla dessa samhällen, inte staten.
Sedan 1967 har israelerna som stöder judisk bosättning i Judéen och Samarien byggt sitt agerande på antagandet att regeringen är intresserad av att säkra judarnas rättigheter. Visst, efter att regeringen tvångsutvisade judarna i norra Samarien och Gaza från sina hem, är detta antagande oberättigad. Med egenmakten hos ideologiskt drivna radikaler som Alon och Weinstein till nyckelpositioner är det rent löjligt.
I stället för att räkna med att regeringen agerar som en partner eller en försvarare, bör vi helt enkelt kräva att den fungerar som en neutral facilitator, och privatiserar bosättning. Endast genom att ta regeringen ut ur lokala planerings- och zonindelningsråd, fokusera ansträngningarna på att köpa privat mark och upprätta ett fastighetsregister för Judéen och Samarien, samtidigt som den kräver att marktvister prövas av korrekt upprättade domstolar, kan israelerna säkra sin egendom och medborgerliga rättigheter.
