Det växande kriget mellan sunni och shiiter.

Sunni kontra shia: Mellanösterns nya strategiska konflikt

Barry Rubin


Naturligtvis är konflikter mellan sunni- och shiamuslimer inte alls något nytt, men det faktum att detta blir ett centralt inslag på regional strategisk nivå är en dramatisk förändring. Så länge det fanns sekulära regimer som predikade den arabiska nationalistiska identiteten var skillnaderna mellan de religiösa grupperna av mindre vikt. Nu med islamistiska regimer blir teologin central igen, som den var för hundra år sedan.
Dock bör ingen missförstå situationen. Detta är i grunden en kamp om politisk makt och rikedom. När sunni och shiastater eller rörelser strider agerar de som politiska enheter, kämpar inte om gamla teologiska tvister.
Irans islamistiska regims växande makt och inflytande utgör ett enormt problem för arabiska sunni-islamister. I  allmänhet gillade de inte Iran eftersom de var persiska och shia, men det var det enda islamistiska spelet i området. Således blev arabiska sunni-islamistiska Hamas en iransk klient. Iran-Irak-kriget återspeglade dessa motsättningar, som bäst ses i irakisk propaganda. Men Iraks regim lyckades också att hålla den shiamuslimska majoriteten där under kontroll.
Saddam Husseins avlägsnande av USA-ledda internationella styrkor öppnade upp frågan om konfessionella relationer i Irak. De arabiska shia skulle oundvikligen komma att vinna ett val, med tanke på deras tre-till-en fördel över sunni och kurder som samlar sig för vad som i praktiken om än inte på papperet, är en egen stat i norr. Trots terrorister, anti-amerikanska, anti-Qaida delar av det sunnimuslimska upproret, var det huvudsakligen ett sista-chansenförsök av sunnimuslimer att återta makten. Det misslyckades och medan våldet fortsätter kommer den viktigaste sunnimuslimska betoningen att ligga på att förhandla fram bästa möjliga maktdelning.
I Libanon, triumferade shia också, ledd av Hizbollah och med hjälp av Syrien och Iran. Men allt detta var upptakten till år 2011. Den “arabiska våren” var en i huvudsak sunni-affär, deras egen motsvarighet på vissa sätt till Irans 1979 års revolution. Endast i Bahrain, där de är förtryckta, gick shia till offensiv.
Egypten, Tunisien och Libyen hade alla sunni-uppror mot arabiska sunni-regeringar. Situationen i Syrien är långt mer komplex med en Alawitisk icke-muslimsk regim som låtsas att vara shia-muslimsk och är allierad med Iran, en regering en mängd mängd rebeller motsätter sig. Trots detta är revolten i grunden en sunni-ledd (men långt ifrån enbart islamistisk) revolt mot en “shia”-regim.
Här är den nedersta raden: sunniarabiska islamister behöver inte längre Iran eller ens Turkiet eftersom de nu har sin egen makt. Vad som troligen vill framkomma är minst ett löst sammanhängande  sunniarabiskt block med smak av islamism, som består av Egypten, Gaza, Libyen och Tunisien tillsammans med element frånMuslimska Brödraskapet i Jordanien och Syrien.
Kärnpunkten här är det Muslimska Brödraskapet, en organisation som inte gillar shiamuslimer i allmänhet och Iran i synnerhet. Små händelser, som Nrödraskapet guru Yusufal-Qaradawi:s stöd för den sunnitiska regimen i Bahrain mot shiaoppositionen visar riktningen av deras tänkande. De ännu mer radikala salafisterna – en term som nu används för en liten revolutionär islamistisk grupp, är ännu mer anti-shia. En faktor är här den fortsatta oviljan hos majoriteten av arabstaterna att välkomna ett shia-styrt Irak i sina led. Irak kommer inte att bli en satellit till Iran. De skulle definitivt känna sig mer bekväm i ett shia-block men kommer antagligen att fortsätta att vara relativt oengagerade i regionala frågor.
Notera också att i stor utsträckning lämnar denna situation den Palestinska myndigheten föräldralöst. Även om de kan få mycket allmänt arabiskt, iranskt och turkiskt stöd vill islamisterna hellre ha tillbaka Hamas, särskilt de allt starkare sunnitiska islamisterna. Detta uppmuntrar naturligtvis Palestinian Authority’s (Fatahs) allians med Hamas men samtidigt försvagar dess styrka mot sin islamistiska partner. (Och det innebär ett fortsatt ointresse att förhandla med Israel, än mindre nå en förhandlingslösning med dem.)
Således, trots att det kunde verka så, var 2011 ett nederlag för Iran och Turkiet eftersom sunniarabiska islamister är mycket mindre mottagliga för Tehrans inflytande och ser det som en rival, medan arabiska islamister inte vill ledas av turkar heller.
Kan dessa block förenas effektivt mot USA, Västvärlden eller Israel? Med ett ord: Nej. Deras maktkamp för regional makt och kontroll av enskilda stater (Bahrain, Libanon, Syrien och i mycket mindre utsträckning Irak) kommer att uppehålla konflikten mellan dem. Även om de är överens om sin anti-israeliska hållning kommer varje sida att försöka utnyttja det för sina egna, ofta motstridiga, intressen.
På samma sätt är hoppet om moderering minimal. I en region där regimer och rörelser tävlar om att bevisa sin krigiskhet och lojalitet till en radikal tolkning av islam, kommer  ingen att vilja göra fred med Israel. Regimer fungerar bara med USA och  jag känner att Amerika kan och kommer att skydda dem, ett ganska förlorat hopp med en Obama-administration som är ivrig att bli vän med islamister.
Det finns också en annan aspekt på denna sunni-shia-rivalitet, formationen av block, konkurrensen i militans, och kampen för kontroll av individuella stater. Regionen kommer att fortsätta att slösa liv, tid och resurser på politiska stridigheter med ideologi och makt som lockbete snarare än pragmatism och ekonomisk produktivitet. Detta kommer fortfarande att gälla även om de gamla regimerna har fallit........