Norges älskade terrorist.

Norges “Älskade” Terrorist reser Tillbaka till Irak
Upplagd av Bruce Bawer 9 den januari, 2012

Så tiden går! Det verkar bara igår som vi människor i Norge först hörde namnet Mullah Krekar. Den gång ledare för Ansar al-Islam – som trångsynta individer insisterar på att kalla en terroristorganisation, men som jag föredrar att tänka på som ett tungt beväpnad, Koran-försedd irakisk version av Rotary eller riddarna av Columbus – den karismatiske Krekar har för länge sedan blivit alla (nåja, inte riktigt alla) Norrmäns älskvärda farfar. Nu, efter många år i Norge har han meddelat att han snart kommer att lämna oss och återvända till Irak, där han kommer att fortsätta den uppgift som han har helgat sitt liv åt: att tjäna sin Gud.
Och oh, hur många sätt det finns att tjäna Gud! Ansar al-Islam har, enligt det kanadensiska institutet för strategiska studier, “bränt ner flickskolor och misshandlat och dödat kvinnor för att de inte bär burka.” Human Rights Watch konstaterar att under dess tidigare namn, Jund al-Islam, var Krekar flitig medarbetare som tog över byar där de behövdes, bland annat “den obligatoriska stängningen av kontor och företag under bönetid och likaledes obligatorisk närvaro av arbetare och ägare i moskén under dessa tider, beslöjning av kvinnor genom att bära den traditionella ‘abaya’, obligatoriskt skägg för män, segregation mellan könen, stoppa utbildning och sysselsättning för kvinnor, avlägsnande av alla fotografier av kvinnor på förpackade varor som förs in i regionen, konfiskering av musikinstrument och förbud av musik både offentligt och privat, och förbud av satellitmottagare och tv.” Herrens arbete tar aldrig slut!
Krekar kom först till Norge 1991 som asylsökande – även om, som gäller för många muslimska asylsökande, yrket tvingade honom att ofta resa mellan sin nya nation och det land från vilket han hade flytt. Men inte förrän efter 9/11 blev hans namn allmänt känt här. Han greps i Nederländerna 2002 på väg tillbaka till Norge från Irak, släpptes efter fyra månader och tilläts fortsätta till Norge, där han åter greps och släpptes – en serie av plågor som, vilket den kräsna läsaren lätt märker, inte är olik de som hemsökte Jesus av romarna och judarnas råd. Krekar har bott i Oslo sedan dess, i lägenheter som (se bild nedan) ser ganska trevliga ut, med fina bokhyllor fulla av vackert inbundna volymer på arabiska. En stor man förtjänar inget mindre.
Under åren har Krekar gett Norge ovärderliga andliga lärdomar av ett slag som några envisa norska tjänstemän har misslyckats med att uppskatta, helt enkelt eftersom Krekars varumärke för evangelisation handlar om vapen, sprängämnen, och avlägsnande av kroppsdelar utan bedövning. Följaktligen har de envist försökt att ta honom ifrån oss – och har därmed orsakat honom ingen liten mängd nöd. Under tiden kan de av oss som uppskattar Krekar bara vara tacksamma för hans långsiktiga närvaro mitt ibland oss – och vårda minnena.
Ah, minnen! Här är bara ett urval:
2003:
Kanske den viktigaste händelsen under Krekars framväxt som en samtida norsk folkhjälte var ett talande engagemang på ett populärt Oslocafé. Krekar var gäst till Unge Venstre, som hade inbjudit honom att ge hans politiska åsikter. Platsen var fylld till trängsel – i huvudsak, enligt Morgenbladet, med  ”studenter i tjugo- och trettioårsåldern.” som hälsade mannen med spontana applåder. Morgenbladet beskrev ganska träffande Krekars svar – en handrörelse som angav när de skulle sluta klappa – som en av “ödmjukhet”. Efter att ha erbjudit en tjugo minuters analys av internationella frågor, tog den ödmjuke homme de guerre emot frågor och accepterade nådigt hans fans förklaringar om stöd. Händelsen var den största framgång i kaféets historia. Morgenbladet kallade Krekar “Norges älskade fundamentalist”.
I mars, i en demonstration av de små övergrepp som okänsliga myndigheter kan besöka på sina bättre, rapporterade VG att polisen hade konfiskerat Krekar hustrus kokbok, och att mullan hade varit tvungen att äta samma sorts kaka – äpple! – femtio dagar i rad.
I en intervju med Der Spiegel visade Krekar igen sin ödmjukhet genom att erbjuda oreserverat beröm för en kollega: “Usama bin Ladin är en god människa. Han är juvelen i islams krona” Krekar bekräftade att han hade tränat självmordsbombare och – i ett tecken på hans generösa beredskap att dela med sig läckerheter av islamisk lag med icke-troende – förklarade sin avsikt att hjälpa till att förvandla Norge till en Sharia-stat. I augusti uppskattades uppenbarligen bidraget Krekar gör för att det norska samhället och kulturen, så William Nygaard, chef för den ärevördiga Aschehoug förlag, inbjöd honom till företagets årliga trädgårdsfest.
2004:
I januari – skulle plågorna aldrig upphöra? – Norska polisen genomsökte Krekars lägenhet. Aftenposten gav en hjärtskärande bild av mullans hustru och döttrar, de oskyldiga offren för officiella trakasserier. “Pappa öppnade dörren när polisen tryckte på ringklockan”, sade en av flickorna. “Vi var tvungna att sitta stilla i vardagsrummet och fick inte gå utanför eller använda telefonen medan de var där.” Krekars advokat, Brynjar Meling, meddelade att hans klient planerade att stämma den norska regeringen för obefogat åtal, och att kalla Statsminister Kjell Magne Bondevik som vittne. Bondevik sade att Krekar skulle utvisas. I juni dömdes en jordansk domstol den stackaren, dömde Mullahn i sin frånvaro för konspiration att begå (detta fula ord!) terrorism.
Men inte alla nyheter var dystra. Samma år publicerades av Aschehoug Krekars  I mina egna ord. Förlagets representant karakteriserar det som en “personlig och politisk biografi”, av den “islamiska och kurdiska aktivisten [Gud välsigne honom för att inte använda" t"-ordet!] som undersöker händelserna i irakiska Kurdistan och målet mot honom i Norge från hans eget perspektiv.” När boken lanserades, deklarerade Krekar sin “stora respekt för det norska folket, för kungen, folket, kulturen och civilisationen. Och jag säger till er att jag är stolt över dig.”
I april, i en liten gest mot rättvisan skyldig honom, tilldelade den nederländska regeringen Krekar € 45.000 i skadestånd för felaktigt frihetsberövande. I augusti stämde Krekar Norge för miljontals kronor i skadestånd för allt besvär de hade orsakat honom. I december rapporterades det att Krekar, i ett tal vid en irakisk moské, hade lovordat bin Ladin för 9/11. Än en gång vittnade Krekars exemplariska vilja att prisa andra arbetare för Herren hans anmärkningsvärda brist på ego.
2005:
I september sade moderate partiledaren Erna Solberg att hon var nöjd med en Oslo-domstols dom att Krekar var en fara för Norge. Enligt henne innebar detta att vägen stod klar att utvisa honom så snart som möjligt. Krekar sade till Al-Jazeera att om han skickas tillbaka till Irak, skulle han anse att det är ett straffbart brott. Situationen sattes in i rätt perspektiv i en klok debattartikel i Aftenposten av pensionerade juridikprofessorn Edvard Vogt, som jämförde Krekar, som han kallade en “kurdisk politiker” (bravo!), med norska frihetskämpar under nazisternas ockupation. “Under kriget”, erinrade Vogt, “var det många tusentals av oss så kallade norska terrorister som räddades av rätten till asyl som Sverige gav oss.” Har Krekar, dundrade Vogt med ett rörande rättfärdighetspatos, förtjänat något mindre?
2006:
I mars erkände det otrogna USA, att Krekar var en tapper motståndare till dess imperialistiska åsikt om Dar al-Islam, och satte honom på en lista på fem personer som finansierar – nå – “t”-ordet, och norska statsrådet Bjarne Håkon Hanssen sade att Krekar kan sättas på ett plan till Irak inom en månad eller två. I juli meddelade norska tjänstemän att alla irakier utan uppehållstillstånd nu skulle skickas hem – med, tack och lov, ett enda undantag, Krekar. I en juni-intervju med en kurdisk tidning berömde alltid varmhjärtade Krekar bin Ladin och den nyligen dödade al-Qaida-ledaren Abu Musab al-Zarqawi. “Jag är stolt över vad han har gjort,” sade Krekar om al-Zarqawi och kallade honom en “martyr”.
2008:
I juni körde Aftenposten en hjärtskärande profil av Krekar, komponerad av Inger Lise Olsen, som visade alla sidor av honom: Krekar den stolta människan reduceras till att vara en hemmaman eftersom han nekas arbetstillstånd, Krekar den kärleksfulla pappan, vars barn lider av fördomar från sina klasskamrater (några av dem kallar honom faktiskt  ”t”-ordet!), Krekar den fromma muslimen som i interaktion med sina trosfränder syftar till att hjälpa dem att “hitta sin väg tillbaka till den smala vägen “och Krekar den norska invånaren med alla de problem som oupplysta islamofober i Norge har orsakat honom, fortfarande älskar sitt adopterade land så mycket att han personligen avblåste en planerad terroristattack på det. Vad mer kan man göra för att bevisa sin kärlek?

2009:
“Mullah Krekar berättar om den tuffa tiden för hans familj när stormen bröt som värst ut över honom. Men han har fortfarande en positiv bild av norrmän.” Så lät underrubriken i Lars Akerhaugs artikel i november 25 i VG, där han citerade Krekar som hade sagt i en intervju med al-Hiwar TV som innan han kom till Norge han hade hört att landet var “Europas fjäril, med frid, skönhet, civilisation och kultur. Inget har förändrats för mig, trots allt som har hänt. Norrmän är ett fredligt, kultiverat och öppet folk “Återigen visade sig Krekar vara en personifikation av de mest islamiska av dygder – förlåtelse.
2010:
Efter att någon avfyrade ett skott mot deras Oslovåning satte den norska regeringen upp Krekar och hans familj i ett lyxhotell, Radisson Blu Plaza, under elva dagar medan en nytt statligt subventionerad lägenhet gjordes redo för dem. Slutligen, lite respekt!
Vid en presskonferens i juni varnade Krekar att om han deporterades till Irak och dödades, skulle Erna Solberg, den glädjedödare som hade arbetat i åratal för att få honom utvisad, “drabbas av samma öde.” I september hade Krekar belastats med att göra dödshot mot en norrman som hade vågat att bränna en kopia av den heliga Koranen. Under samma månad rapporterades det att Krekar hade varit i regelbunden kontakt med Shawan Bujak, som nyligen hade arresterats anklagad för – ja, om du måste veta det – “T”-ordet.
2012:
Alla goda ting, som de säger, måste få ett slut. Så det var i början av januari som den fruktansvärda nyheten kom, att gammelfarfar avser att lämna oss snart. Det framkom också att i en intervju med finska TV strax före jul, bekräftade Krekar – ihärdig i sin strävan att utbilda européer – att väpnade krig mot väst fortfarande behövs.
Den 15 februari är Krekar inställd på att gå till rättegång för att ha hotat Erna Solberg. Hans vittnesmål i domstol skulle ge hans fans ännu en möjlighet att dra nytta av hans visdom. Men det kanske inte var tänkt att vara. Då kan han redan ha återvänt till sitt kurdiska hemland för att fortsätta sitt viktiga arbete. I så fall kommer de av oss som han lämnar efter sig i Norge helt enkelt att nöja oss med tanken att någonstans i norra Irak, håller ännu en liten by på att komma närmare Gud genom Krekars tuffa kärlek.
Han har inte ens rest än, men vi saknar honom redan........