Av John R. Bolton
Varför journalister och ledarskribenter har berättelsen fel
Trots medias senaste fokus på Egypten, kan händelserna i Libanon måhända berätta mer om de oroliga utsikterna för Mellanösterns demokrati. Nedgången för Libanons premiärminister Saad Hariris regering, och ersättning med en Hizbollah-dominerad koalition, äventyrar dramatiskt Beiruts demokratiska Ceder-revolution.
Finansierad och dominerad av Iran har Hizbollahterroristerna konsekvent vägrat att låta avväpna sig och bli ett legitimt politiskt parti. Istället har de fått det bästa av två världar, kunnat bestrida val och samtidigt behålla den militära förmågan att genomdriva sin vilja mot ett osympatiskt resultat. Historien kommer att med rätta skylla Västvärlden för tragedin med övertagandet i Beirut på grund av sin ovilja att stå mot Hizbollah och dess iranska marionettmästare. Washington måste unvika varje erkännande av varje Libanonregering som förlitar sig på Hizbollahs stöd.
I mitten av januari, i Haag, lämnade åklagaren för den Särskilda domstolen för Libanon in ett efterlängtat åtal för mordet på Libanons förre premiärminister Rafik Hariri.Trots att åtalet ännu inte är offentligt, förväntas det allmänt att peka ut de högsta ledarna i Hizbollah, Syrien och potentiellt Iran, och det är utan tvekan bakom Hizbollahs beslut att hävda sig genom att kollapsa regeringen under Hariris son.
Libanons räddning från radikaler och terrorister kommer att kräva kraftfulla åtgärder, märkbart frånvarande under den senaste amerikanska politiken. Vi kan inte längre låtsas att den särskilda domstolens existens är ett adekvat svar på det verkliga problemet i Libanon: Teherans långvariga strävan efter regional hegemoni. Det var alltid ett misstag att blanda ihop effektiviteten hos en internationell brottmålsdomstol med domstolar i verkliga konstitutionella regeringar och våldsamt naivt att tro att den särskilda domstolen kunde fungera i ett vakuum, som händelserna i Libanon gör smärtsamt tydligt.
Naturligtvis är Hizbollahs störtande av den libanesiska regeringen bara den senaste av deras giftiga ansträngningar på sin hemmabas. Och det förblir ett fortsatt hot mot oskyldiga civila i Israel, mot andra arabiska regeringar i Mellanöstern och i allt större utsträckning andra nationer runt om i världen.
Åratal före Hariris mord i februari 2005 bortförklarade eller ignorerade Västvärlden Hizbollahs tydliga roll som en aktiv agent för det syriska och iranska inflytandet. Västvärldens bortförklarare och sympatisörer [typall: Helle Klein] noterar Hizbollahs stöd till skolor och sjukhus bland Libanons shiamuslimer som om det vore en annan Hizbollah än de som terroriserar Israel och underminerar och hotar Libanons vacklande försök med representativ regering. Hizbollahs transparenta motivering till sin militärmakt - att utvisa Israel från Libanon - avslutades i själva verket år 2000 när Israel uppfyllt FN: s säkerhetsråds resolutioner genom att dra tillbaka sina styrkor från södra Libanon. Naturligtvis är det legitimt ansvar endast för de libanesiska väpnade styrkorna att skydda Libanon, några som i själva verket Syrien och Hizbollah också har arbetat för att få under sin kontroll.
Västvärldens stöd för den libanesiska demokratin har till största delen begränsats till en serie av resolutioner från Säkerhetsrådet, särskilt resolution 1559, som kräver att Syrien skall dra tillbaka sina styrkor från Libanon, och resolution 1595, vilket skapade en internationell undersökningskommission för att bistå Libanon i åtalet av Haririmordet. Men Hizbollah undvek dessa insatser under 2006 genom att provocera krig med Israel. Säkerhetsrådet införde i slutändan en vapenvila och krävde "avväpningen av alla väpnade grupper i Libanon," ett embargo mot att upprusta Hizbollah och Libanons regering att ta kontroll över hela sitt territorium, i syfte att eliminera Hizbollahs stat i staten.
Men, som så ofta förr följde inte Väst upp det hela. Istället har Iran och Syrien rustat upp och återställt Hizbollah till större styrka (vilket entydigt visar att Hizbollah var deras proxy).
Västvärlden måste insistera på att vidta Säkerhetsrådets resolutioner till stöd för Libanons suveränitet och fredliga, representativa regering, eller sluta engagera sig i meningslösa gester. Detta är vår sista chans innan Hizbollahs väpnade förmåga sväljer demokratin i Libanon, kanske permanent, och dramatiskt ökar risken för förnyade fientligheter i hela regionen.
President Obamas reaktion är avgörande. Till skillnad från Washingtons upprepade tidigare misslyckanden, måste vi vägra att erkänna varje Hizbollah-dominerad regering som legitim, åtminstone tills Hizbollah helt avväpnas och blir ett verkligt politiskt parti. Detta kan mycket väl innebära att åta sig mer än en impotent fredsbevarande FN-styrka i Libanon. Hizbollahs bombningar 1983 av amerikanska och franska styrkor i Beirut åstadkom deras tillbakadragande, ett sällsynt misslyckande hos president Reagan, vilket ledde till dagens kris. Vi står vid sidan igen på egen risk.
Vita Huset har varit besatt under två år med pressa Israel att göra eftergifter till palestinierna istället för att fokusera på dessa yttringar av Irans hot. Kanske förnedringen vid Hizbollahs kollaps av Saad Hariris regering medan Hariri var på möte i Ovala rummet kommer att hjälpa till att förmå Obama till handling. Om inte, kommer lamporna att slockna i Libanon under en lång tid framöver, med förödande konsekvenser i hela Mellanöstern. Tack Obama.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar