Obamas förödande blandade signaler

http://www.jpost.com/Opinion/Columnists/Article.aspx?id=209264

Av Caroline B. Glick, 02/21/2011 23:19

Genom att anta en policy de öppet hatade och sedan kritisera sitt eget beteende, berättade den amerikanska regeringen för  Israel att Amerika inte är en trovärdig partner.

På gott och ont, varje dag som går i Mellanöstern blir allt mer instabil. Regimer som har hållit fast vid makten i decennier störtas och hotas nu. Andra slåt ner på sina motståndare eller försöker blidka dem.

Även om ingen med säkerhet kan säga vad framtiden kommer att innebära för ett radikalt förändrat Mellanösternlandskap, blir det alltmer uppenbart att USA:s inflytande över händelserna här dramatiskt kommer att minska.

Denna bedömning bygger på en utbredd uppfattning att Obama-administrationen har underlåtit att formulera en sammanhängande politik för att kämpa med det stigande populistiska tidvattnet.

Röstandet i förra fredagens FN:s säkerhetsråd var ett typexempel. Å ena sidan, med sitt veto mot den libanesisk-sponsrade resolutionen som kriminaliserade Israels politik att tillåta judar att utöva sina rättigheter i Jerusalem, Judéen och Samarien. Å andra sidan efter vetot mot resolutionen fördömde USA:s FN-ambassadör Susan Rice och utrikesminister Hillary Clinton sitt eget agerande och förklarade varför det de gjorde var fel.

Som Rice uttryckte det i sin röstförklaring: "Vi avvisar i de starkaste ordalag legitimiteten i de fortsatta israeliska bosättningarna [och skiter helt i San Remobeslutet som är giltig internationell lag, skiter i Säkerhetsrådets §242, skiter i Osloavtalen]. I mer än fyra decennier har de israeliska bosättningarna på områden som ockuperades 1967 undergrävt Israels säkerhet och korroderat förhoppningar om fred och stabilitet i regionen. Fortsatt bosättningsverksamhet strider mot Israels internationella åtaganden, förstör förtroendet mellan parterna, och hotar utsikterna till fred ....

"Även om vi håller med våra kolleger rådets medlemmar - och faktiskt, med världen - om dårskapheten och olagligheten i fortsatta israeliska bosättningar, anser vi att det oklokt för rådet att försöka lösa de grundläggande frågor som skiljer israeler och palestinier. Vi har därför tyvärr motsatt oss detta förslag till resolution."

Det är viktigt att inledningsvis påpeka att Rice påståenden är antingen fel eller diskutabla. Israel har inte förbundit sig att förbjuda judar från att utöva rättigheter i Jerusalem, Judéen och Samarien. Att tillåta judisk byggnation i dessa områden strider inte mot Israels internationella åtaganden.

Dessutom finns det ingen fast internationell rättslig grund för att förklara judiska stadsdelar och byar i dessa områden olagliga.

Det är långt ifrån klart att judiska stadsdelar, städer och byar i dessa områden skadar utsikterna till fred eller undergräver förtroendet mellan israeler och araber. Judarna byggde mycket fler hem tidigare medan Israel  tecknade avtal med palestinierna.

Slutligen är det mycket lättare att skapa ett sammanhängande argument som förklarar hur dessa samhällen stärker Israels säkerhet än argument att de äventyrar den.

Men bortom den grundläggande falskheten i Rices uttalande, hennes fördömande av sin egen röst att lägga veto mot resolutionen, och Clintons liknande uttalanden, tjänar dessa till att sända en serie meddelanden till stater i regionen som är förödande för USAs regionala ställning.

Röstningen i fredagens säkerhetsråd markerade en ny topp i den Fatah-kontrollerade, USA-stödda palestinska myndighetens politiska krig mot Israel. Kriget mål är att avlegalisera den judiska staten i syfte att underblåsa dess kollaps på modellen av apartheid i Sydafrika.

För att främja detta mål försöker palestinierna isolera Israel internationellt genom att kriminalisera landet i internationella sammanhang. Palestinierna har använt alla FN-organ intensivt för att uppnå sina mål. Med automatisk majoritet i nästan alla FN-organ är det mest uppenbara hindret för palestiniernas försök att kriminalisera Israel och därmed medföra dess internationella isolering, USA: s veto i  Säkerhetsrådet.

Efter det att palestinierna först började använda FN för att kriminalisera Israel på 1970-talet, har det varit en konsekvent politik av alla amerikanska myndigheter att använda Säkerhetsrådets veto för att antingen rösta ner anti-israeliska initiativ eller ta bort dem från dagordningen genom att hota att lägga in veto mot dem.

Men så kom USA:s president Barack Obama med sitt uttryckliga intresse för att förena USA med antiamerikanska och anti-Israelmajoriteter i alla FN-organ. För detta ändamål har Obama vägrat att förbinda sig att använda vetorätten för att förhindra kriminalisering av Israel.

Genom att utnyttja Obamas position försökte palestinierna att göra det så hårt och politiskt kostsamt som möjligt för Obama att stödja Israel.

Fredagens omröstning kom efter flera månaders process och det var tydligt inspirerat av Obama-administrationens egna politik.

Sedan han började jobbet har presidenten varit frispråkig i sin åsikt att judarna måste förnekas sina rättigheter i Jerusalems bostadsområden utanför 1949 års eldupphörlinjer, och i Judéen och Samarien. Obama har upprepade gånger försatt amerikansk-israeliska relationer i kris med hans vansinniga påtryckningar att regeringen Netanyahu skulle anta hans diskriminerande politik och förneka judar deras rätt till sin egendom i dessa områden.

Obamas besatthet att spärra judiska rättigheter till egendom gav palestinierna öppningen att underminera USA: s stöd för Israel i Säkerhetsrådet. Genom att lägga fram en resolution som fördömer Israel för att hålla fast vid judisk egendom, tvingade palestinierna Obama att välja mellan sina principer och USAs allians med Israel.

Som palestinierna med rätta såg saker, sätter upplösningen dem i en win-win situation. Hade han låtit resolutionen godkännas, skulle Obama ha gett palestinierna en strategisk seger. Om han inlade sitt veto mot resolutionen, skulle han omtalas som en hycklare och därmed ge palestinierna nya skäl för att vägra delta i USA-medierade förhandlingar med Israel. Eftersom deras mål är att avlegalisera Israel, har palestinierna inget intresse av att förhandla fram ett fredsavtal med dess regering.

Under veckorna fram till fredagens omröstning hade båda kamrarna i den amerikanska kongressen gjort det fullständigt klart att det hade varit oacceptabelt för Obama att överge Israel. Obama och Clinton fick brev på brev som undertecknats av hundratals kongressledamöter och skrivelser från senatorer som krävde att han står med Israel. När han insåg att lagstiftarna helt enkelt återspeglade det överväldigande stöd Israel har från den amerikanska allmänheten, var Obama tvungen att lägga in veto mot resolutionen.

Hade han varit intresserad av att förebygga fredagens omröstning, hade han haft gott om möjligheter att göra det. Han kunde ha sagt till den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas för månader sedan att förvaltningen skulle lägga in veto mot alla anti-israeliska resolutioner inför Säkerhetsrådet. Även om Abbas hade insisterat på att driva igenom resolutionen skulle en stark och entydig signal från förvaltningen har minimerat betydelsen av händelsen.

Obama kunde också ha använt Säkerhetsrådets överläggningar om resolutionen som ett medel att främja amerikanskt regionalt inflytande. Resolutionen sponsrades av Libanon som i dag kontrolleras av Hizbollah - en olaglig terroristorganisation.

Obama kunde ha byggt på detta faktum inte bara för att motivera sitt veto, utan att tvinga Hizbollahs kontroll över Libanon på FN:s dagordning. En sådan åtgärd skulle ha avancerat amerikanska intressen  på två sätt. Det skulle ha isolerat Obama från palestinsk tillrättavisning och det skulle ha visat att USA inte har godkänt den iranska koloniseringen av Libanon genom sin Hizbollah-proxy.

Men i stället antog administrationen en politik den öppet hatade och sedan fördömde sitt eget beteende. På så sätt skickade den fyra djupt problematiska meddelanden till regionen.

Först signalerade den att den är djupt oseriös.

För det andra signalerade den till palestinierna att även om den blockeras av det populära amerikanska stödet för Israel från att stå helt på deras sida, stöder förvaltningen PA:s politiska krig mot Israel. Det är bara, sade Obama till palestinierna, att fortsätta deras krig mot Israel.

För det tredje berättade administrationen för Israel - och alla dess allierade - att i en tid präglad av Obama är USA inte en trovärdig allierad. Detta meddelande inte bara försvagar USA:s allierade, utan det uppmuntrar Iran och Syrien och Muslimska Brödraskapet som är alltmer övertygade om att USA inte kommer att stå fast vid sina allierade i en knipa.

Slutligen, genom att stå vid sidan medan Abbas gått vidare med resolutionen trots att Obama upprepade gånger förklarat at han är emot den, visade presidenten alla aktörer i regionen att det inte finns något pris att betala för att ha trotsat USA. Obama har inte tillkännagett att han tänker  avsluta USA:s finansiella stöd till Fatah. Han ville inte säga att USA ska sluta med sin utbildning av Fatah styrkor. I stället skickade han Rice inför kamerorna att berätta för världen att han instämmer med palestinierna, som bara slog honom i ansiktet.

Frågan är varför administrationen beter sig på det här sättet? Det självklara svaret är att det verkligen står på arabernas sida mot Israel. Vad som bringar fram denna uppfattning är det faktum att sedan han tillträdde, har Obama genomgående varit fientligt inställd till Israel och dess strategiska intressen.

Det finns en annan möjlig förklaring dock: att administrationen helt enkelt är för inkompetent för att förstå betydelsen av sina åtgärder. Denna förklaring ter sig alltmer trovärdig i ljuset av USA:s valhänta hantering av revolutionerna som rasar över hela arabvärlden.

I Egypten har administrationen inte bara visat USA:s närmaste allierade i arabvärlden dörren. Genom att legitimera Muslimska Brödraskapet, har Obama banat väg för nästa egyptiska kris.

Senast kommer denna kris att inträffa i september med det planerade valet. Vid den tidpunkten kommer tre scenarier att kunna uppstå.

1. Den styrande militärjuntan kan upphäva valet och underblåser då ett annat uppror.

2. Om militären tillåter fria och rättvisa val, kommer det Muslimska Brödraskapet att bli den mest potenta kraften i Egypten på grund av dess oöverträffade organisatoriska kapacitet.

Efter valet kanske det Muslimska Brödraskapet antar samma modell som det Turkiska islamistiska AKP-partiet och flyttar Egypten in i det iranska lägret medan de låtsas att det fortfarande är en amerikansk allierad.

3. Efter valet kan det Muslimska Brödraskapet anta Khomeinis modell och underblåsa en islamisk revolution i Egypten.

I alla dessa fall kommer USA:s strategiska intressen att placeras i fara. Men nu är det långt ifrån klart att Obama-administrationen inser att dessa är konsekvenserna av den politik som antagits.

Sedan har vi Saudiarabien. Genom att stödja anti-Mubarak-krafter i Egypten och de iransk-stödda demonstranterna i Bahrain och Jemen har administrationen förstört USAs allians med saudierna.

Detta kan knappast vara en positiv utveckling.

Saudiarabien har varit en av de mest radikaliserande krafterna i Mellanöstern samtidigt som det har varit en stadig motor bakom världens oljebaserade ekonomi.

Ändå är det troligt att den nuvarande amerikanska regeringen varken fattar att det har ägt rum, eller att det i stor utsträckning har skett till följd av dess beteende.

Ur ett israeliskt perspektiv, antingen det motiveras av rent hat gentemot Israel eller extraordinär inkompetens erbjuder Mellanösternpolitiken hos Obamas administration  ett klart budskap: Vi kan bara lita på oss själva och vi måste stärka oss så mycket som möjligt så snabbt som möjligt på varje möjligt sätt.

caroline@carolineglick.com

.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gaddafi-tappar-stod-hos-klaner_5970485.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gaddafis-son-lovar-att-forhandla_5967811.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/lp-usa-stangde-ambassaden-i-tripoli_5970441.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/libyens-utlandska-investeringar-hotas-av-sanktioner_5968991.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/familjeliv-i-sapastil_5967521.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/varlden-soker-vag-ur-libyenkrisen_5967809.svd