[Tyvärr en betalartikel så jag lägger det engelska originalet efter översättningen.]
4 februari 2011
Av Edward N. LUTTWAK
Obama-administrationen, liksom stora delar av världen, reagerar inte på situationen i Egypten - en landsbygd till största delen befolkad huvudsakligen av fattiga bönder. De reagerar på mediespektakel i centrala Kairo, där stora folksamlingar av till största delen medelklass har samlats för att kräva president Hosni Mubaraks avlägsnande.
Intressant nog rapporterar de få journalister som talar vardaglig egyptisk arabiska att bland den fattiga majoriteten av befolkningen - de som bär den traditionella dräkten (djellaba) och är beroende av bröd som subventioneras av staten stöder många fortfarande Mr Mubarak. De vet att Egypten är världens största importör av vete, och att en del av det betalas av amerikanskt stöd. Även om marknadspriserna har stigit med 17% sedan oktober förra året är fortfarande ransonerat bröd för de fattiga mycket billigt.
Kanske en fjärdedel av egyptierna lever på mindre än US$2 per dag och är rädda för att en regering modernare än Mr Mubaraks paternalistiska diktatur kommer att stoppa den aktuella brödsubventionen, eller att en mer islamistisk regering inte kommer att få amerikanskt stöd. Hursomhelst, många egyptier har den försiktighet den mycket fattiga har. De har inte råd att ta risker med det okända, inklusive en post-Mubarakregering.
Obama-administrationen och regeringarna i Europa skulle vara kloka att följa deras exempel, men naturligtvis kan de inte. Opinionen bland eliten i väst är nästan enhällig i sin övertygelse: Mubarak måste gå nu! Rädslan för ett islamistiskt övertagande är uppblåst hävdar de. Oppositionen på gatorna är "måttlig", liksom det Muslimska Brödraskapet, vilket sannolikt skulle vinna minst en tredjedel av en omedelbar omröstning. Det påminns inte ofta om att Hamas är helt enkelt Gazagrenen av det Muslimska Brödraskapet, som vann makten genom val och nu vägrar att hålla nya val.
Obamas administration har, i likhet med demonstranterna på Tahrir Square, avvisat Mr Mubaraks löfte att avgå om åtta månader efter riksomfattande val i september. Enligt Vita Husets pressekreterare Robert Gibbs, ringde president Obama Egyptens ledare tisdag kväll och sade: "Tiden för en övergång har kommit, och den tiden är nu."
Att publiken vägrar att vänta är känslomässigt förståeligt, men USA och andra välmenande regeringar bör ha mer tålamod. Det tar minst åtta månader för att organisera ett meningsfull val. Väntar man till september skulle det ge en annan part än det Muslimska Brödraskapet tid att organisera.
Anhängare av Hosni Mubarak kolliderar med anti-regeringsfientliga demonstranter på Tahrir Square på onsdagen.
Om Mr Mubarak lämnar nu, är det sannolikt att resultatet blir ett anarkistiskt eller islamistiskt Egypten, eller en del av båda tills en annan diktatur tar form. Det är ingen tillfällighet att från Marocko till Indien finns det ingen demokrati utom den som byggdes av USA i Irak: Mainstream Islam, inte bara islamism, avvisar legitimiteten av demokratisk lagstiftning som motsägs av Shariah-lagen.
USA ses allmänt som den främst berörda makten eftersom den före den nuvarande krisen stödde Mubarakregimen och innan dess Anwar Sadat.
Men det är Europa som kommer att drabbas av värre konsekvenser om Mubarakregimen störtas och följs av det Muslimska Brödraskapet eller anarki. Förutom förlorad export till Egypten kommer de att förlora inhemska investeringar, inte minst inom turismen (inte fler bikinis i Sharm El Sheikh än i Gaza med Muslimska rödraskapet vid makten), och fler illegala invandrare som försöker komma in i Europa.
När det gäller Israel är det sannolikt att de skulle förlora en allierad i Egypten men inte att möta ett militärt hot någon gång snart: De USA-utrustade egyptiska väpnade styrkorna kunde inte utkämpa ett krig utan USA: s leveranser och det skulle ta minst $20 miljarder och 10 år att åter utrusta dem med icke-amerikanska vapen.
Under alla omständigheter bör de egyptiska demokraterna inte förnekas åtta månader att bygga livskraftiga oppositionspartier före nästa val.
Mr Luttwak, en senior rådgivare vid Centrum för strategiska och internationella studier, är författare till "Strategy: The Logic of War and Peace" (Belknap, 2002).
A Quick Mubarak Exit Is Too Risky
It is not often recalled that Hamas is the Gaza branch of Egypt's Muslim Brotherhood.
- OPINION
- FEBRUARY 4, 2011
The Obama administration, like much of the world, is not reacting to the situation in Egypt—a mostly rural country populated mainly by poor peasants. It is reacting to the media spectacle in the center of Cairo, in which huge but largely middle-class crowds have gathered to demand President Hosni Mubarak's removal.
Interestingly, the few journalists who speak colloquial Egyptian Arabic report that among the poor majority of the population—those who wear the traditional robe (djellaba) and depend on bread subsidized by the state—many still support Mr. Mubarak. They know that Egypt is the world's largest importer of wheat, and that part of it is paid for by U.S. aid. While market prices have increased by 17% since last October, the rationed bread of the poor remains very cheap.
Perhaps the impoverished—a quarter of Egyptians live on less than $2 a day—fear that a government more modern than Mr. Mubarak's paternalistic dictatorship will stop the current bread subsidy, or that a more Islamist government will not receive U.S. aid. Either way, many Egyptians have the prudence of the very poor. They cannot afford to take risks with the unknown—including a post-Mubarak government.
The Obama administration and the governments of Europe would be wise to follow their lead, but of course they cannot. Elite opinion in the West is almost unanimous in its certitudes: Mubarak must go now! Fears of an Islamist takeover are overblown, they argue. The opposition in the streets is "moderate," as is the Muslim Brotherhood, which would likely win at least a third of an immediate vote. It is not often recalled that Hamas is simply the Gaza branch of the Muslim Brotherhood, which won power by election—and now refuses to hold more elections.
The Obama administration has, like the demonstrators in Tahrir Square, rejected Mr. Mubarak's promise to step down in eight months after nationwide elections in September. According to White House Press Secretary Robert Gibbs, President Obama phoned the Egyptian leader Tuesday evening and said, "The time for a transition has come, and that time is now."
That the crowd refuses to wait is emotionally understandable, but the U.S. and other well-meaning governments should be more patient. It takes at least eight months to organize a meaningful election. Waiting until September would allow parties other than the Muslim Brotherhood time to organize.
Supporters of Hosni Mubarak clash with anti-government protesters in Tahrir Square on Wednesday.
If Mr. Mubarak leaves now, the result is likely to be an anarchical or Islamist Egypt, or some of both until another dictatorship emerges. It is not by accident that from Morocco to India there is no democracy except for the one built by the U.S. in Iraq: Mainstream Islam, not just Islamism, rejects the legitimacy of democratic legislation that could contradict Shariah law.
The U.S. is widely seen as the chief interested power because until the current crisis it had taken the lead in supporting the Mubarak regime and before that the regime of Anwar Sadat.
But it is Europe that will suffer the greater consequences if the Mubarak regime is toppled and followed by the Muslim Brotherhood or anarchy. Aside from lost exports to Egypt, there will be lost domestic investments, not least in tourism (no more bikinis in Sharm El Sheikh with the Muslim Brotherhood in power), and more illegal immigrants trying to enter Europe.
As for Israel, it is likely to lose an ally in Egypt but unlikely to face a military threat any time soon: The U.S.-equipped Egyptian armed forces could not fight a war without U.S. supplies—and it would take at least $20 billion and 10 years to re-equip them with non-U.S. weapons.
In any event, Egyptian democrats should not be denied eight months to build viable opposition parties before the next election.
Mr. Luttwak, a senior adviser at the Center for Strategic and International Studies, is the author of "Strategy: The Logic of War and Peace" (Belknap, 2002).
.
SvD069 SvD961 SvD681 SvD479 SvDblogg SvD105 SvD635
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar